Att välja hur man bär sitt trauma – ansvar och möjlighet

Valet blir till slut människan själv, som alltid. Hon kan välja att komma ur denna centrifug av bearbetningar antingen krossad eller polerad

Elisabeth Kübler-Ross

Tänker att det finns en brutal ärlighet i dessa ord. Ingen av oss väljer ju sina trauman och svårigheter, men vi behöver alla välja hur vi ska bära och hantera dem. Som individer har vi både ett ansvar och en möjlighet att påverka vårt eget öde. Vi kan helt enkelt välja att komma ur virveln av bearbetning, smärta och minnen som krossade eller stärkta.

Det kanske låter lite väl förenklat att säga att vi själva kan välja hur vi ska må, men jag tror faktiskt att det till stor del är så…

…Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att vara krossad är en del av att vara människa, att ha vassa kanter och skärvor som ibland gör ont inombords och ibland sårar andra. Men det behöver inte stanna där. Att leva med sprickor vittnar om det man gått igenom, och ur de sprickorna kan styrka växa fram.

Precis som stenarna vid havets strand formas av vågorna tills de blir lena och blanka kan smärtan slipa ner de vassa kanterna inom oss. Det handlar inte om att förtränga eller radera minnena utan om att göra dem hanterbara och möjliga att bära.

Kanske är det så läkning fungerar, inte att trycka undan det svåra och smärtsamma. Utan genom en centrifug av bearbetningar låta det förändra oss tills vi kan bära minnena utan att gå sönder, men jag är fullt medveten om att det kan vara en svår och smärtsam process.

Men jag tror inte att vi alltid behöver klara det helt på egen hand. Utifrån min erfarenhet kan Gud kan ge oss den styrka vi behöver för att orka vidare, även när vi känner oss som svagast. Han kan också komma med helande för våra sår och ge oss nytt hopp när allt känns hopplöst. I de mörkaste stunderna kan hans närvaro vara ljuset som visar vägen framåt och hjälper oss att hitta mening mitt i smärtan. Vi behöver inte bära bördan ensamma, det finns en kraft större än oss själva som kan ge oss mod att läka och växa.

/ Urban

Ps. Tack Karin Ekroth att du delade Elisabeth Kübler-Ross citat till mig Ds.