Månad: mars 2025

Jag tror att vi ofta blandar ihop tro med känslor. Vi säger att vi känner oss hoppfulla, att vi känner oss övertygade… Men tro handlar inte om känslor. Att tro är ett val, något vi bestämt oss för oavsett vad vi för stunden känner.

Känslor är flyktiga, de kommer och går och påverkas av vädret och yttre omständigheter. På något sätt känns det lättare att tro på Gud när vårsolen lyser, krokusar och vitsippor blommar än under höstrusket och november mörkret.

Om min tro vara en känsla så skulle den förändras med mina humörsvängningar, men jag tänker att sann tro står fast även när känslorna skiftar. Även tvivel är en form av tro, den visar att vi tar tron på allvar och söker efter sanningen.

Sanningen, Tron och Känslan gick på en mur. Så länge Tron riktade blicken rakt fram på Sanningen gick det bra för alla tre. Men när Tron inte längre riktade blicken på Sanningen utan vände sig om för att se hur Känslan mådde, ramlade Tron ner från muren tillsammans med Känslan, men Sanningen gick vidare.

Idrottare tränar inte bara när det känns bra utan utan för att de bestämt sig för det. På samma sätt kräver tron uthållighet, det handlar om att hålla fast vid den även när tvivlet smyger sig på.

Men kan en tro verkligen bestå utan känslomässiga upplevelser? Är inte den också beroende av stunder då vi upplever något större än oss själva?

Tro är inte känsla, men den behöver näring och den näringen kommer ofta genom upplevelser. Det kan vara ett ögonblick av stillhet i naturen, en upplevelse av Guds närvaro i bön, en sång eller ett musikstycke som berör på djupet eller ett möte med en annan människa som känns meningsfullt och förändrande. Det kan också vara att uppleva en djup lättnad och frihet efter att ha förlåtit någon eller själv blivit förlåten. Att känna att man får en inre insikt eller ett tecken som leder en i rätt riktning i livet, ibland i form av en intuitiv känsla eller en oväntad händelse.

De andliga erfarenheterna är personliga och kan upplevas på många olika sätt, men gemensamt är att de ofta väcker en känsla av insikt och förundran. Dessa stunder ger syre åt tron.

Att tro är som sagt inte en känsla, men utan känslan bleknar tron, men balansen mellan tro och känsla är skör. Om känslan får för mycket utrymme kan tron vackla varje gång upplevelsen uteblir, medan en tro utan känsla riskerar att svalna. Kanske är det just här den verkliga styrkan ligger, i att våga tro även när känslan inte finns där, men också i att söka de upplevelser som gör tron levande.

/ Urban

Tid är en märklig sak. Vi mäter den i sekunder, minuter och timmar, men samtidigt upplever vi den på helt olika sätt beroende på situation och sammanhang. En timme kan ibland kännas som en evighet och ibland bara försvinna på ett ögonblick.

När vi väntar drar sig tiden fram som tjock sirap medan roliga stunder ofta har en märklig ketchup effekt, först känns det som att tiden rör sig i normal takt, men plötsligt rusar den iväg. Precis som ketchupen som först tvekar innan den forsar ut, verkar lyckliga ögonblick samla sig innan de på en gång rinner iväg. Innan vi vet ordet av är det över och kvar finns den goda eftersmaken och känslan av att tiden alltid tycks gå som snabbast när vi vill hålla kvar den. Vad säger det om tidens verkliga natur?

I natt förlorade vi en timme, vilket innebar att jag plötsligt kunde sov till klockan sju. Sommartid och vintertid är konkreta exempel på hur vi leker med tiden. Vi ställer fram och tillbaka klockorna som att vi hade kontroll, men i verkligheten styr den oss mer än vi styr den.

Tiden själv bryr sig inte om sommartid eller vintertid, den bara fortsätter ticka på och kanske är det inte tiden vi borde försöka kontrollera, utan vårt förhållande till den. Istället för att stressa över att den inte räcker till borde vi fokusera på hur vi fyller de timmar vi faktiskt har.

Livet är inte en fråga om att ha tid, utan om att ta sig tid.

För vad är tid om inte summan av våra upplevelser?

/ Urban

Tänk vad fort man vänjer sig vid en ny rutin, vid en annan rytm, vid något som först kändes främmande men snart blir en självklar del av vardagen. Tänker att det är en av människans mest fascinerande egenskaper, men också en av de mest riskfyllda.

För några veckor sedan snittade jag runt 18 000 steg om dagen. Morgonpromenad, en runda på rasten, en kvällstur för att rensa tankarna det var en självklar del av min vardag. Sedan hände något, plötsligt fick jag ont i vänster knä, började  halta och fick använda krycka för att ta mig fram.

Under de fyra senaste veckorna är det få dagar jag varit över 5000 steg. Istället har jag suttit ner, tittat på tv, läst böcker, skrivit bloggtexter, lyssnat på musik eller bara suttit i solen på altanen….

Tänk vad fort man vänjer sig, det är märkligt hur fort kroppen och sinnet anpassar sig till en annan rytm. Jag trodde att jag skulle bli mer rastlös, att kroppen och huvudet skulle protestera. Men det hände aldrig, istället vande jag mig förvånansvärt snabbt!

Detta väcker en tanke: tänk om vi vänjer oss vid något som egentligen inte är bra för oss?

Vi kanske drar ner på tempot för att vi behöver vila, men vänjer oss vid att att inte ta oss ut alls. Vi kanske drar oss undan för att vi är trötta på sociala sammanhang, men plötsligt har ensamheten blivit vår nya vardag. Vi kanske låter mobilen ta för mycket plats i vårt liv, men inser inte att vi att vi knappt läser böcker längre, att våra tankar ständigt avbryts och störs av notiser.

Vanor är bedrägliga på det sättet, det som först bara känns som en tillfällig förändring kan snart bli det nya normala. Och ibland är frågan inte bara vad vi vänjer oss vid utan om vi ens är medvetna om det. Kanske är det inte alltid vi själva som styr våra vanor, ibland är det de som styr oss. Men samtidigt: Är det alltid dåligt? Jag har också uppskattat de här veckorna. Av stillheten, av att låta kroppen vila, av att bara vara. Kanske behövde jag en paus utan att veta om det, men nu börjar jag längta efter promenader och skogsvandringar igen.

Tänker att vanans kraft både är en tillgång och en belastning. Den kan bygga upp oss, men också sakta bryta ner oss om vi inte är vaksamma. Därför är det viktigt att stanna upp ibland och fråga sig: Är det här verkligen något jag vill vänja mig vid?

/ Urban

Vi tror ofta att vi känner och förstår oss själva. Vi vet vad vi gillar, vad vi ogillar, vad vi är bra på och vad vi helst undviker. Vi tror att vi har en tydlig bild av våra styrkor och svagheter, och vilka sår, rädslor och erfarenheter vi bär på. Det

Men ibland händer det saker som får oss att inse att vi bara skrapat på ytan av vårt inre. Vi reagerar på ett sätt vi inte förstår, upplever en känsla som vi inte riktigt kan förklara eller fastnar i ett mönster som vi upprepar utan att veta varför. Vi famlar i mörkret och försöker förstå varför vi gör som vi gör. Psykologin ger oss teorier och självhjälpsböcker ger oss tips men ändå kommer vi ofta till korta.

Men Jesus han ser det vi inte kan se och förstår det vi själva inte kan förstå. Han ser det vi försöker dölja, både för andra och oss själva. Han ser inte bara våra handlingar utan också våra innersta motiv, rädslor och sår. Han förstår varför vi reagerar som vi gör, varför vi fastnar i samma mönster och varför vissa känslor tynger oss utan att vi riktigt vet varför. Han ser våra brister men också den godhet vi själva ibland glömmer att vi har.

Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga.

Psaltaren 139:1-4

Att förstå oss själva är en livslång process, men jag tror att Jesus kan hjälpa oss. Vi ser bara delar av oss själva, medan han ser helheten. Han röntgar vårt inre, inte för att döma oss utan för att hjälpa oss att förstå oss själva på ett djupare plan. När vi börjar se oss själva genom hans kärleksfulla blick blir vi både ödmjukare och friare. Vi inser att vi inte behöver dölja något eller kämpa för att förtjäna kärlek, vi är redan älskade, precis som vi är.

/ Urban

Jag har precis börjat läsa Tomas Sjödins senaste krönikebok ”Drömmar är segel – minnen är roder”, och ni som följer min blogg vet att jag uppskattar hans sätt att skriva, så det lär nog dyka upp fler citat från honom framöver.

Titeln ”Drömmar är segel, minnen är roder” fångade mitt intresse, tror nämligen att vi behöver båda, men i det här inlägget tänkte jag reflektera lite extra över det senare.

Att återvända till sina minnen eller rester av minnen, är inte blott och bart nostalgi, det är också att lyssna till sina känslor på ett sätt man inte gör när man drömmer. Drömmar är segel. Minnen är roder.

Tomas Sjödin

”Minnen är ett roder” är en vacker metafor för hur våra erfarenheter styr oss genom livet. Precis som ett roder hjälper en båt att hålla din kurs, ger våra minnen oss rikting. Man skulle kunna säga att minnena hanterar det liv som faktiskt blev. De berättar vilka vi varit, vad vi kämpat med och vad vi lärt oss.

Vi bär alla på dem, ljusa och mörka, glädjefyllda och smärtsamma. Våra största triumfer, den gången vi vågade, den gången vi lyckades. Men där finns också våra nederlag, våra förlorade drömmar, de val vi ångrar.

De är som små fragment av livet, instängda i vårt inre, redo att dyka upp när vi minst anar det. Det kan vara en doft, en melodi, en plats, en upplevelse som väcker dem till liv och kastar oss tillbaka i tiden. Och oavsett om vi vill det eller inte påverkar de oss, styr oss, formar oss.

Minnena kan hjälpa och leda oss framåt, en lärdom från ett misstag, en stund lycka som ger kraft, en röst från det förflutna som talar om för oss att vi klarar mer än vi tror…

…men ett roder kan både hjälpa och stjälpa. Det är lätt att fastna i minnen, att älta det som gick fel och känns orättvist eller att längta tillbaka till det som en gång var…

…men minnen ska inte vara ett ankare eller en boj, de ska vara en karta. Och precis som en skicklig seglare justerar rodret efter vinden, behöver vi hantera våra minnen på ett sätt som hjälper oss att navigera vidare i livet.

/ Urban

Minns en gång när ett barn på förskolan upptäckte att skuggan hela tiden följde efter henne under en utflykt. Hon sa till den att sluta följa efter och kände en lättnad när vi kom in i skuggan och trodde att den var borta. Men snart var vi ute i solljuset igen, och då var skuggan där igen!

Ibland är skuggan en vänlig följeslagare som mjukt sveper över marken när vi promenerar, andra gånger är vi precis som det här barnet och tänker att det enda sättet att bli av med vår skugga är att skymma den genom att gå in i ett område där inga solstrålar når. Visst, det kan tyckas vara en effektiv lösning, men den försvinner inte, för så fort solen skiner på oss igen så är den tillbaka.

En del av våra skuggor är vi medvetna om, andra har vi ingen koll på och en del kanske bara ses av andra. Men oavsett om vi vill det eller ej så följer den oss vart vi än går. Den rör sig när vi rör oss, cyklar när vi cyklar, och står stilla när vi står still. Man kan inte springa ifrån den, för då springer den också

Nästa gång du går ut i solen och ser din skugga på marken fundera då på vad den säger om dig? Vad döljer den? Tänker nämligen att skuggan inte bara är en passiv återspegling utan en påminnelse om att det synliga och det osynliga inom oss hör ihop. Och kanske är det så att det är i det dolda som vi finner de djupaste insikterna om vårt eget liv.

/ Urban

Har idag varit iväg och röntgat mitt vänster knä. En enkel procedur, några röntgenbilder tas, en läkare granskar dem och sedan får jag svar inom två veckor. Kanske en korsbandsskada, meniskskada eller ledbandsskada eller kanske ingenting alls, troligtvis är det en överansträngning. Kroppen är konkret på det sättet. Skador kan upptäckas, bekräftas och behandlas.

Tänk om det vore lika enkelt med själen?

Tänk om vi kunde röntga vårt inre och tydligt se vad som är trasigt. En svartvit bild där sprickorna i hjärtat syns tydligt, där gamla sår som aldrig riktigt läkt blir synliga. Där vi kan se en spricka från händelser vi aldrig riktigt kommit över. En skada från orden som någon sade i affekt men som ändå fastnade. Kanske ett slitage, spåren av att man burit på massa oro, ångest eller skam. Eller rädslan som vi lärt oss leva med men som ändå begränsar.

Men till skillnad från ett knä kan själen inte röntgas på ett sjukhus, det finns inga maskiner för det. I stället kräver den något annat av oss. En vilja att verkligen se oss själva och modet att våga blicka inåt.

Vet att det är lätt hänt att ignorera det som skaver. Vi haltar oss fram och tänker att det nog går över, att det inte är så farligt. Tills den dag vi inte längre kan ta ett steg till utan att det gör för ont.

Att röntga sitt inre kan göra ont, för det blottar sådant vi helst skulle vilja dölja, både för andra och oss själva. Men om vi aldrig vågar möta verkligheten, hur ska vi då kunna läka, växa och förändras? Kanske är det därför vi ibland måste röntga vårt inre, även om det smärtar att se vad som döljer sig där. Inte för att älta eller fastna i det förflutna, utan för att förstå vad vi bär med oss.

/ Urban

PS. Bilderna visar inte mitt vänster knä. Jag fick inte se röntgen bilderna. DS.

I lördags var jag på 3Arena i Stockholm och lyssnade på Kent. En av höjdpunkterna var ”Förlåtelsen”, en låt som kretsar kring skuld, svek och den svåra konsten att förlåta, både sig själv och andra. Men den här gången hade Jocke Berg lagt till en ny textrad som gav låten en mer hoppfull ton:

Jag tror det finns en mening med att säga förlåt. Jag tror det finns en väg som leder oss hem. Jag tror det finns ett hem där vägen tar slut. Du kan förlåta. Jag kan förlåta.

Kent

Att be om förlåtelse är något av det svåraste men också betydelsefulla vi kan göra. Det kräver mod att erkänna att vi sårat någon och det kräver styrka att släppa taget om det som gjort ont…

…men jag tror att förlåtelsen är en väg som hjälper oss att hitta hem. Både till oss själva och till varandra.

Vi bär nog alla på minnen där vi blivit svikna eller själva orsakat smärta. Ibland bär vi runt på gammal bitterhet som en tung sten i hjärtat och tänker att om vi håller fast vid ilskan så skyddar det oss från att bli sårade igen..Men sanningen är att det är förlåtelsen som befriar oss och ger oss frihet. Att förlåta innebär inte att säga att det som hände var okej. Det är att välja att inte längre låta den definiera oss.

Finns det någon mening i att vänta på förlåtelsen?” sjunger Jocke Berg, och visst gör det det. Men vi måste komma ihåg att förlåtelse är en process. Den kan inte tvingas fram eller krävas, men den kan ges och tas emot när vi är redo.

Många tror att förlåtelse är något vi ger för den andres skull, för att den som sårat oss ska känna sig lättad. Men förlåtelse handlar inte bara om att ge den till andra, det handlar också om att ge den till oss själva. Vi har alla gjort misstag, sagt saker vi ångrar, handlat i affekt eller brustit i våra relationer. Att säga förlåt och be om ursäkt till den vi sårat eller svikit är viktigt, men också att kunna se sig själv i spegeln och säga ”jag förlåter mig själv”.

Förlåtelse är inte ett avslutat kapitel. Det är en början, en levande process där vi, om vi tar den på allvar, får en chans att välja en bättre väg framåt.

Att säga förlåt är bara första steget. Därefter börjar arbetet med att bevisa att man verkligen menar det.

Jesper Caron

Tror att det finns en mening med att säga förlåt. För i förlåtelsen finns en styrka som övervinner stoltheten, en kärlek djupare än smärtan.

Jag tror också att det finns ett hem där vägen tar slut. Ett hem där vi kan lägga ner våra bördor och mötas i förståelse och finna frid med varandra.

Du kan förlåta. Jag kan förlåta. Och kanske är det just genom den handlingen vi hittar vägen hem.

/ Urban

Jag älskar att promenera, att gå långt och låta tankarna vandra fritt. Steg efter steg, kilometer efter kilometer. Det har liksom varit min form av återhämtning, min paus från vardagens krav och måsten. Men även det som vi tror ger oss återhämtning kan bli för mycket, något mitt vänster knä nu påminner mig om.

En överansträngning, en påminnelse om att jag inte har gett mina ben den återhämtning de behöver.

Så nu ger jag mitt vänster knä den återhämtning det behöver, precis som jag en gång var tvungen att låta hjärnan få sin.

Visst har det varit frustrerande att avstå från mina dagliga promenader, men märkligt nog vänjer man sig vid att inte ge sig ut och gå.

Det är också märkligt hur vi ofta förstår vikten av återhämtning i teorin men ändå har svårt att tillämpa den i praktiken. Vi vet att muskler behöver vila efter träning, att hjärnan kräver sömn och att stress tär på kroppen. Men ändå kör vi på tills något säger stopp!

Om vi är dåliga på att lyssna på kroppen, är vi nog ofta ännu sämre på att lyssna på själen. Psykisk trötthet syns inte på samma sätt som ett ont knä, men den är minst lika verklig. Jag vet det, för jag har varit där.

När jag för några år sedan drabbades av utmattningssyndrom insåg jag att kroppen under en längre tid hade försökt varna mig, men tänkte hela tiden att det går nog över. Jag förstod inte vad som hände, förrän det var för sent!

Den viktigaste lärdomen jag fick från min utmattning är att återhämtning inte är ett val utan en nödvändighet…

…och förhoppningsvis lär jag mig något liknande nu. Givetvis ska jag ut och gå igen, både korta promenader och långa vandringar. Men både kroppen och själen kräver en balans mellan aktivitet och återhämtning för att kunna fungera långsiktigt

/ Urban

Jag har ofta fått höra att jag har en god anpassningsförmåga och det stämmer nog, men är det en styrka eller en fälla?

Anpassningsförmåga, samarbetsförmåga och flexibilitet lyfts ofta fram som avgörande både i arbetslivet och privatlivet. Att kunna förändras, hänga med i utvecklingen och hantera oväntade situationer är en värdefull egenskap. Att snabbt kunna läsa av och anpassa sig till en ny miljö betraktas nästan som en superkraft. Den som kan förändras utifrån omständigheterna har större möjligheter att lyckas, både i arbetslivet och privatlivet…

…men är det verkligen så? Är det alltid till godo att vara anpassningsbar? För vad händer om vi hela tiden anpassar oss för att passa in?

Om vi ständigt anpassar oss efter andras förväntningar, riskerar vi att förlora oss själva på vägen. Vi kompromissar med våra egna värderingar, vi säger ja när vi egentligen borde säga nej. Lär oss att le när vi egentligen vill protestera. Vi säger ja till fler arbetsuppgifter än vi egentligen hinner med och lär oss att ständigt skruva upp tempot utan att ifrågasätta om det är hållbart…

…om vi aldrig står upp för det vi egentligen tycker, tänker och känner, vem är vi då?

Många människor har nog upplevt känslan av att tappa bort sig själv i ett jobb, en relation eller en social krets. De har anpassat sig så mycket att de till slut inte vet vad de själva vill längre.

Om en groda plötsligt skulle sättas ner i kokande vatten skulle grodan genast hoppa ur. Men om grodan placeras i ljummet vatten som gradvis värms upp, så skulle den inte bli medveten om den ökande faran från det varma vattnet. Som ett resultat kokas grodan långsamt och dör till slut.

På samma sätt kan vi gradvis anpassa oss till situationer som egentligen inte är bra för oss, en destruktiv arbetsmiljö, en relation där vi tappar bort oss själva, eller ett samhällsklimat där vi börjar acceptera saker vi en gång skulle ha ifrågasatt.

Så var går gränsen?

Nyckeln är att hitta balansen, för vi behöver alla kunna anpassa oss. Men anpassning ska inte innebära att vi förlorar oss själva. Det handlar om att kunna förändras utan att förlora sin integritet. Att kunna kompromissa utan att kompromissa bort sig själv. Så nästa gång du anpassar dig, fråga dig själv: Gör jag det här för att jag vill, eller för att jag känner att jag måste?

/ Urban