Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor. Jag kan inte ens stå när du inte ser på,och genomskinlig grå blir jag utan dina andetag.
Kent
Jag tar ett djupt andetag och känner hur luften fyller mina lungor, precis som alltid. Det är något så enkelt och naturligt, men samtidigt avgörande för livet. Ändå tänker jag sällan på att varje andetag är en gåva.
Ibland bär vi på bekymmer som tynger våra axlar, att luften tar slut, som om allt runtomkring kväver oss. Vi kämpar och försöker hålla oss uppe på egen hand, men hur länge orkar vi?
Det är i de stunderna jag påminns om att min styrka inte ligger i mig själv. Jag behöver något större, någon som bär mig när inte längre orkar.
Och Herren Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande själ.
Första Moseboken 2:7
Jag vill tro att Gud är den som fyller mina lungor med luft när jag känner mig tom, och ger mig kraft när jag är som svagast. Och utan hans livgivande andetag, vore ingenting.
Men ändå tror vi ofta att vi själva har kontroll. Så vi planerar, analyserar och strävar efter att styra och leva våra liv så gott vi kan. Men i grund och botten är vi bräckliga. Vi kan nog ha allt: pengar, jobb, framgång, upplevelser, relationer och ändå uppleva en tomhet inom oss. För vad är allt egentligen värt om vi saknar det som verkligen ger oss liv?
Nästa gång livets tyngd får det att kännas som om jag kvävs, hoppas jag att minns att andas. Att sluta kämpa i egen kraft och istället låta Gud fylla mig med sin. För utan honom är jag ingenting.
Kan inte heller låta bli att tänka på den märkliga och fascinerande texten i Hesekiel 37 om de förtorkade benen som får liv. Den påminner oss om att inget är för dött eller förlorat för att Gud ska kunna blåsa in nytt liv.
Herrens hand kom över mig, och genom Herrens Ande fördes jag bort och sattes ner mitt i en dal, som var full med ben. Han förde mig fram bland dem, och se, de låg där i stora mängder utöver dalen, och se, de var alldeles förtorkade. Han sade till mig: ”Du människobarn, kan de här benen få liv igen?” Jag svarade: ”Herre, Herre, du vet det.” Då sade han till mig: ”Profetera över dessa ben och säg till dem: Ni förtorkade ben, hör Herrens ord: Så säger Herren, Herren till dessa ben: Se, jag skall låta ande komma in i er, så att ni får liv. Jag skall fästa senor vid er och låta kött växa ut på er och övertäcka er med hud och ge er ande, så att ni får liv. Och ni skall inse att jag är Herren.”Jag profeterade som jag hade blivit befalld. Och när jag profeterade hördes ett rassel, och se, det blev ett sorl, och benen kom åter tillsammans, så att det ena benet fogades till det andra. Medan jag såg på, växte senor och kött på dem och de täcktes med hud. Men ännu fanns det ingen ande i dem.Då sade han till mig: ”Profetera till Anden, ja profetera, du människobarn, och säg till Anden: Så säger Herren, Herren: Kom, du Ande, från de fyra väderstrecken och blås på dessa slagna, så att de får liv.” Och jag profeterade som han hade befallt mig. Då kom Anden in i dem, och de fick liv och reste sig upp på sina fötter, en mycket stor skara
Hesekiel 37:1-10
Urban
Urbans Tankar och Funderingar 