Jag älskar att promenera, att gå långt och låta tankarna vandra fritt. Steg efter steg, kilometer efter kilometer. Det har liksom varit min form av återhämtning, min paus från vardagens krav och måsten. Men även det som vi tror ger oss återhämtning kan bli för mycket, något mitt vänster knä nu påminner mig om.
En överansträngning, en påminnelse om att jag inte har gett mina ben den återhämtning de behöver.
Så nu ger jag mitt vänster knä den återhämtning det behöver, precis som jag en gång var tvungen att låta hjärnan få sin.
Visst har det varit frustrerande att avstå från mina dagliga promenader, men märkligt nog vänjer man sig vid att inte ge sig ut och gå.
Det är också märkligt hur vi ofta förstår vikten av återhämtning i teorin men ändå har svårt att tillämpa den i praktiken. Vi vet att muskler behöver vila efter träning, att hjärnan kräver sömn och att stress tär på kroppen. Men ändå kör vi på tills något säger stopp!
Om vi är dåliga på att lyssna på kroppen, är vi nog ofta ännu sämre på att lyssna på själen. Psykisk trötthet syns inte på samma sätt som ett ont knä, men den är minst lika verklig. Jag vet det, för jag har varit där.
När jag för några år sedan drabbades av utmattningssyndrom insåg jag att kroppen under en längre tid hade försökt varna mig, men tänkte hela tiden att det går nog över. Jag förstod inte vad som hände, förrän det var för sent!
Den viktigaste lärdomen jag fick från min utmattning är att återhämtning inte är ett val utan en nödvändighet…
…och förhoppningsvis lär jag mig något liknande nu. Givetvis ska jag ut och gå igen, både korta promenader och långa vandringar. Men både kroppen och själen kräver en balans mellan aktivitet och återhämtning för att kunna fungera långsiktigt
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 