Att röntga sitt inre

Har idag varit iväg och röntgat mitt vänster knä. En enkel procedur, några röntgenbilder tas, en läkare granskar dem och sedan får jag svar inom två veckor. Kanske en korsbandsskada, meniskskada eller ledbandsskada eller kanske ingenting alls, troligtvis är det en överansträngning. Kroppen är konkret på det sättet. Skador kan upptäckas, bekräftas och behandlas.

Tänk om det vore lika enkelt med själen?

Tänk om vi kunde röntga vårt inre och tydligt se vad som är trasigt. En svartvit bild där sprickorna i hjärtat syns tydligt, där gamla sår som aldrig riktigt läkt blir synliga. Där vi kan se en spricka från händelser vi aldrig riktigt kommit över. En skada från orden som någon sade i affekt men som ändå fastnade. Kanske ett slitage, spåren av att man burit på massa oro, ångest eller skam. Eller rädslan som vi lärt oss leva med men som ändå begränsar.

Men till skillnad från ett knä kan själen inte röntgas på ett sjukhus, det finns inga maskiner för det. I stället kräver den något annat av oss. En vilja att verkligen se oss själva och modet att våga blicka inåt.

Vet att det är lätt hänt att ignorera det som skaver. Vi haltar oss fram och tänker att det nog går över, att det inte är så farligt. Tills den dag vi inte längre kan ta ett steg till utan att det gör för ont.

Att röntga sitt inre kan göra ont, för det blottar sådant vi helst skulle vilja dölja, både för andra och oss själva. Men om vi aldrig vågar möta verkligheten, hur ska vi då kunna läka, växa och förändras? Kanske är det därför vi ibland måste röntga vårt inre, även om det smärtar att se vad som döljer sig där. Inte för att älta eller fastna i det förflutna, utan för att förstå vad vi bär med oss.

/ Urban

PS. Bilderna visar inte mitt vänster knä. Jag fick inte se röntgen bilderna. DS.