Tänk vad fort man vänjer sig

Tänk vad fort man vänjer sig vid en ny rutin, vid en annan rytm, vid något som först kändes främmande men snart blir en självklar del av vardagen. Tänker att det är en av människans mest fascinerande egenskaper, men också en av de mest riskfyllda.

För några veckor sedan snittade jag runt 18 000 steg om dagen. Morgonpromenad, en runda på rasten, en kvällstur för att rensa tankarna det var en självklar del av min vardag. Sedan hände något, plötsligt fick jag ont i vänster knä, började  halta och fick använda krycka för att ta mig fram.

Under de fyra senaste veckorna är det få dagar jag varit över 5000 steg. Istället har jag suttit ner, tittat på tv, läst böcker, skrivit bloggtexter, lyssnat på musik eller bara suttit i solen på altanen….

Tänk vad fort man vänjer sig, det är märkligt hur fort kroppen och sinnet anpassar sig till en annan rytm. Jag trodde att jag skulle bli mer rastlös, att kroppen och huvudet skulle protestera. Men det hände aldrig, istället vande jag mig förvånansvärt snabbt!

Detta väcker en tanke: tänk om vi vänjer oss vid något som egentligen inte är bra för oss?

Vi kanske drar ner på tempot för att vi behöver vila, men vänjer oss vid att att inte ta oss ut alls. Vi kanske drar oss undan för att vi är trötta på sociala sammanhang, men plötsligt har ensamheten blivit vår nya vardag. Vi kanske låter mobilen ta för mycket plats i vårt liv, men inser inte att vi att vi knappt läser böcker längre, att våra tankar ständigt avbryts och störs av notiser.

Vanor är bedrägliga på det sättet, det som först bara känns som en tillfällig förändring kan snart bli det nya normala. Och ibland är frågan inte bara vad vi vänjer oss vid utan om vi ens är medvetna om det. Kanske är det inte alltid vi själva som styr våra vanor, ibland är det de som styr oss. Men samtidigt: Är det alltid dåligt? Jag har också uppskattat de här veckorna. Av stillheten, av att låta kroppen vila, av att bara vara. Kanske behövde jag en paus utan att veta om det, men nu börjar jag längta efter promenader och skogsvandringar igen.

Tänker att vanans kraft både är en tillgång och en belastning. Den kan bygga upp oss, men också sakta bryta ner oss om vi inte är vaksamma. Därför är det viktigt att stanna upp ibland och fråga sig: Är det här verkligen något jag vill vänja mig vid?

/ Urban