Vi lever i en tid där vi ständigt blir bombarderade av olika värderingar, tankar och idéer. Det finns oändligt många åsikter om vad som är rätt och fel, och hur man borde leva sitt liv. Det som hyllas av en person kan kritiseras av en annan, och mitt i allt ska vi försöka navigera och hitta vår egen väg.
Ena dagen hör man något som låter klokt och rimligt, bara för att nästa dag höra någon annan som argumenterar lika övertygande för motsatsen.
Frågan är om livet blir bättre och enklare att leva av alla dessa råd och åsikter? Nej, det är nog tveksamt.
Ett problem är att många av oss nog tvivlar på vår egen intuition, förmåga och erfarenhet. I stället söker vi svar på olika frågor hos så kallade experter som delar sina åsikter i böcker, tidningar, bloggar, poddar och sociala medier.
Det betyder förstås inte att vi ska sluta lyssna på andra, jag vill ju gärna att ni fortsätter läsa mina blogginlägg. Vi behöver alla perspektiv utifrån, ny kunskap och ibland hjälp att se saker på ett nytt sätt. Men vi behöver också fråga oss: Vem är det vi lyssnar på? Vilka värderingar ligger bakom deras råd? Och framförallt, stämmer de överens med våra egna?
Om vi förlitar oss för mycket på andras råd och åsikter riskerar vi att tappa bort vår egen inre kompass. Så det kanske är dags att börja lita mer på oss själva, på vår egen erfarenhet och intuition. Det betyder inte att vi alltid har rätt, men samtidigt lär man sig ju av sina misstag..
Igår firades Saint Patrick’s Day, en dag då människor världen över klädde sig i grönt, deltog i parader, njöt av irländsk öl och whiskey, åt traditionell irländsk mat och lyssnade på irländsk musik. Högtiden är tillägnad Irlands skyddshelgon, Sankt Patrick.
Personligen deltog jag inte i något av firandet (inte ens genom att lyssna på mitt favoritband U2), men dagen fick mig att reflektera över Sankt Patricks bön. Bönen tillskrivs traditionellt Sankt Patrick, även om det saknas direkta bevis för att han faktiskt skrev den. Den nedtecknades troligen på 800-talet, medan Sankt Patrick levde på 400-talet. Men oavsett dess ursprung tycker jag att det är en vacker och tänkvärd bön.
Jag reser mig idag genom en mäktig kraft, Guds kallelse, genom tron på Treenigheten, bekännelsen av den ende Skaparen.
Jag reser mig idag genom Kristi födelse och dop, genom hans korsfästelse och grav, genom hans uppståndelse och himmelsfärd, genom hans återkomst för att döma världen.
Jag reser mig idag genom änglarnas kraft, genom ärkeänglarnas ledning, genom martyrernas tro, genom helgonens bön.
Jag reser mig idag genom solens ljus, månens sken, genom eldens glöd, blixtens hastighet, genom vindens kraft, havets djup, genom jordens stabilitet, klippans fasthet.
Jag reser mig idag genom Guds kraft som leder mig, Guds öga som vakar över mig, Guds öra som hör mig, Guds ord som talar för mig, Guds hand som skyddar mig, Guds väg som ligger framför mig, Guds sköld som försvarar mig, Guds här som räddar mig från djävulens snaror, från frestelsens lockelser, från alla som vill mig ont, nära eller fjärran.
Kristus med mig, Kristus framför mig, Kristus bakom mig, Kristus i mig, Kristus under mig, Kristus över mig, Kristus till höger om mig, Kristus till vänster om mig, Kristus när jag ligger, Kristus när jag sitter, Kristus i hjärtat på var och en som tänker på mig, Kristus i munnen på var och en som talar om mig, Kristus i ögat på var och en som ser mig, Kristus i örat på var och en som hör mig.
Jag reser mig idag genom en mäktig kraft, Guds kallelse, genom tron på Treenigheten, bekännelsen av den ende Skaparen.
Sankt Patrick
Kristus är framför mig. Bakom mig över mig Och under mig. Kristus är med mig, i mig. Runt omkring, Du bor i mig. Omger hela mig Morgon, dag som natt
Erik Tilling
Den del av bönen som jag uppskattar mest är där Sankt Patrick på ett konkret sätt beskriver Kristi närvaro i vårt dagliga liv. En djup känsla av att vara omgiven och beskyddad av Kristus i varje aspekt av livet. Att hans kraft omger oss från alla håll.
Men om jag ska vara helt ärlig, känns det inte alltid så. Det är inte alltid jag upplever att Kristus är med mig, framför mig, bakom mig, i mig, under mig, över mig… Ibland känner jag mig ensam. Men ändå vill jag hålla fast vid tron att det är sant, för tro handlar ju inte bara om känslor.
Tänker mig bönen som en rustning, en slags påminnelse om att vi aldrig är ensamma. Den uttrycker en längtan efter en inre trygghet och visshet om att någon vakar över oss när vi tar oss fram genom livets prövningar. Men det är lätt hänt att separera vår relation med Jesus från det vardagliga livet, att skilja på det andliga livet och det vanliga livet, mellan gudstjänstlivet och resten av vår tid.
Tänker att bönen rymmer en slags längtan till överlåtelse och ödmjukhet. Att låta Kristus gå framför oss, att inte alltid behöva vara den som leder vägen. Att låta honom vara bakom oss genom att släppa taget om det förflutna. Att låta honom vara inom oss, att våga tro och lita på att vi har allt vi behöver, redan här och nu.
När jag var barn åkte vi ofta på semester runt om i Europa, och varje gång jag fick syn på en turistinformation insisterade jag på att vi skulle stanna, så att jag kunde springa in och samla på mig turistbroschyrer. Hade nämligen en samling med turistbroschyrer som jag noggrant kategoriserade och betygsatte. Nöjesparker fick högst betyg medan hotell hamnade längst ner på listan, jag förstod ju inte riktigt vad de var till för. Vi bodde ju i husvagn eller i husbilen.
I grunden tror jag att vi alla är samlare, det ligger liksom i vår natur som människor. Förr i tiden var människor tvungna att jaga och samla föda för att överleva. Idag, i västvärlden, behöver vi varken jaga eller samla mat på samma sätt, men jag tror att behovet att samla finns kvar inom oss. Man skulle kunna säga att jakten har förändrats, och nu är det själva sökandet efter det vi samlar på som blivit vår nya jakt.
Redan som barn lär vi oss att samla och upptäcker tidigt att vissa saker har ett värde, att vissa föremål kan ge oss status. Det gjorde dock aldrig turistbroschyrer!
Vi samlar på saker, på böcker vi aldrig hinner läsa, minnessaker från platser vi besökt men som mest får stå och samla damm. Vi samlar på betyg, på jobb meriter, på likes och följare. På erfarenheter, upplevelser, ögonblick…
Vi samlar också på drömmar. På de vi förverkligar och de vi tvingas släppa. På platser vi besökt och de vi fortfarande längtar till.
Vi samlar på skratt som ekar länge inom oss men också på smärtan vi försöker glömma men som ändå format oss. På uppgångar och nedgångar, framgångar, nederlag och dröjsmål. Ibland tänker vi livet som en rak linje uppåt, en resa mot något bättre. Men det är snarare en berg och dalbana där topparna inte hade känts lika höga utan dalarna emellan..
Livet är inte bara en samling av perfekta ögonblick utan en brokig mosaik av allt det vi upplevt. Både det ljusa och mörka, både det vi minns med glädje och det vi helst av allt vill glömma. Och kanske är det just det som gör livet så vackert att vi aldrig slutar samla. Men det finns en baksida, i vår iver att samla glömmer vi ibland att leva. Vi jagar nästa sak, nästa mål, nästa upplevelse och plötsligt har vi en massa saker men ingen tid att verkligen njuta av dem.
Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor. Jag kan inte ens stå när du inte ser på,och genomskinlig grå blir jag utan dina andetag.
Kent
Jag tar ett djupt andetag och känner hur luften fyller mina lungor, precis som alltid. Det är något så enkelt och naturligt, men samtidigt avgörande för livet. Ändå tänker jag sällan på att varje andetag är en gåva.
Ibland bär vi på bekymmer som tynger våra axlar, att luften tar slut, som om allt runtomkring kväver oss. Vi kämpar och försöker hålla oss uppe på egen hand, men hur länge orkar vi?
Det är i de stunderna jag påminns om att min styrka inte ligger i mig själv. Jag behöver något större, någon som bär mig när inte längre orkar.
Och Herren Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande själ.
Första Moseboken 2:7
Jag vill tro att Gud är den som fyller mina lungor med luft när jag känner mig tom, och ger mig kraft när jag är som svagast. Och utan hans livgivande andetag, vore ingenting.
Men ändå tror vi ofta att vi själva har kontroll. Så vi planerar, analyserar och strävar efter att styra och leva våra liv så gott vi kan. Men i grund och botten är vi bräckliga. Vi kan nog ha allt: pengar, jobb, framgång, upplevelser, relationer och ändå uppleva en tomhet inom oss. För vad är allt egentligen värt om vi saknar det som verkligen ger oss liv?
Nästa gång livets tyngd får det att kännas som om jag kvävs, hoppas jag att minns att andas. Att sluta kämpa i egen kraft och istället låta Gud fylla mig med sin. För utan honom är jag ingenting.
Kan inte heller låta bli att tänka på den märkliga och fascinerande texten i Hesekiel 37 om de förtorkade benen som får liv. Den påminner oss om att inget är för dött eller förlorat för att Gud ska kunna blåsa in nytt liv.
Herrens hand kom över mig, och genom Herrens Ande fördes jag bort och sattes ner mitt i en dal, som var full med ben. Han förde mig fram bland dem, och se, de låg där i stora mängder utöver dalen, och se, de var alldeles förtorkade. Han sade till mig: ”Du människobarn, kan de här benen få liv igen?” Jag svarade: ”Herre, Herre, du vet det.” Då sade han till mig: ”Profetera över dessa ben och säg till dem: Ni förtorkade ben, hör Herrens ord: Så säger Herren, Herren till dessa ben: Se, jag skall låta ande komma in i er, så att ni får liv. Jag skall fästa senor vid er och låta kött växa ut på er och övertäcka er med hud och ge er ande, så att ni får liv. Och ni skall inse att jag är Herren.”Jag profeterade som jag hade blivit befalld. Och när jag profeterade hördes ett rassel, och se, det blev ett sorl, och benen kom åter tillsammans, så att det ena benet fogades till det andra. Medan jag såg på, växte senor och kött på dem och de täcktes med hud. Men ännu fanns det ingen ande i dem.Då sade han till mig: ”Profetera till Anden, ja profetera, du människobarn, och säg till Anden: Så säger Herren, Herren: Kom, du Ande, från de fyra väderstrecken och blås på dessa slagna, så att de får liv.” Och jag profeterade som han hade befallt mig. Då kom Anden in i dem, och de fick liv och reste sig upp på sina fötter, en mycket stor skara
Och är det en sak jag har lärt mig av mina misstag. Skyll inte ifrån dig. Det förtjänar att sägas en gång till. Skyll inte ifrån dig. Det förtjänar att höras en gång till. Skyll inte ifrån dig. Det förtjänar att sägas en gång till. Skyll inte ifrån dig. Jag skyller alltid ifrån mig.
Kent
Jag vet det är lätt hänt att hitta ursäkter och skylla ifrån sig. En dålig natts sömn, en stressig dag på jobbet, hunger eller till och med vädret som inte var på min sida.
Vi skyller på livets omständigheter och på människor runt omkring oss; chefen, kollegorna, familjen, vännerna och samhället. Vi använder tidsbrist som en ursäkt: ”Jag hann inte!”, och gömmer oss bakom regler och system: ”Det är inget jag kan påverka, det är inte jag som bestämmer.” Vi ifrågasätter inte ens vår egen förmåga utan ursäktar oss med: ”jag bara är sån”.
Vi skyller på omständigheterna, som om de helt styr våra handlingar och reaktioner. Men i slutändan är det väl vi själva som väljer hur vi hanterar situationer?
Men är det verkligen alltid fel att skylla ifrån sig? Vi lever ju i en värld där vi ständigt påverkas av yttre faktorer och ibland är det faktiskt någon annans fel. Ibland är förutsättningarna orättvisa, och ibland hamnar man i en sits man inte skapat själv. Ibland växer frustration och irritation mot en annan människa att det till slut får en att explodera. Är det då rättvist att ta på sig skulden?
Kanske handlar det om balans, att kunna skilja på när man själv gjort fel och när omständigheterna haft en avgörande roll. Att vara ärlig mot sig själv, men också att inte ta på sig mer skuld än man förtjänar.
Ibland kommer vi med förklaringar som en slags ursäkt för att slippa ta ansvar för våra handlingar. Att säga ”jag var stressad” eller ”jag var trött” kan givetvis vara sant, men de förändrar inte det faktum att man betett sig felaktigt och kanske sårat någon. Känslor som stress och ilska är naturliga, men de rättfärdigar inte dåligt beteende eller brist på ansvar.
Att ta ansvar handlar om att erkänna: ”Jag gjorde fel. Och öven om det finns en förklaring till mitt beteende, så är det fortfarande jag som måste stå för det.”
Visst kan vi känna lycka genom andras lycka. När någon vi älskar mår bra, når sina mål eller finner glädje i livet kan deras lycka smitta av sig på oss. Särskilt starkt är det kanske med ens barn, deras lycka blir vår egen, och deras framgångar fyller oss med stolthet och glädje. På samma sätt kan vi känna glädje när en vän lyckas, när någon övervinner svårigheter eller när vi ser genuin lycka i någon annans ögon.
Samtidigt tänker jag att lyckan är något djupt personligt, en slags känsla som kan vara svår att sätta ord på och helt dela med andra. Visst, vi kan visa glädje utåt, men den djupaste lyckan är en känsla vi bär inombords och upplever på vårt eget speciella sätt.
Lyckan är din ensak. Lyckan är privat Men sorgen måste delas, annars blir den alldeles för stor.
Kent
Lyckan kan vi kanske hantera på egen hand, men för att verkligen leva och må bra behöver vi varandra. För sorgen, den är annorlunda. Den kan vara tung och bli alldeles för stor om vi försöker bära den ensamma. Därför måste den delas.
När vi mår dåligt, är oroliga eller sörjer behöver vi andra för att orka. Någon att prata med, någon som lyssnar eller någon som bara finns där. Ändå väljer vi ofta att bära den för oss själva. Vi håller fasaden uppe och säger att vi mår okej, trots att vi inom oss kämpar med en tyngd som riskerar att dra ner oss i mörkret.
Ibland tror vi att vi gör andra en tjänst genom att hålla vår sorg och oro för oss själva, att vi inte vill tynga ner någon annan…
… Och visst, det kan ibland vara rätt. Men jag tror att de allra flesta vill finnas till för varandra. Och att få dela någon annans sorg är en av de starkaste uttrycken för mänsklig samhörighet.
Det sägs ju att delad glädje är dubbel glädje, så då kanske delad sorg är halv sorg?
Men blir den verkligen hälften så tung? Kanske
När vi bär den tillsammans, när någon lyssnar, tröstar och förstår kan bördan bli lite lättare att bära. Sorgen blir inte mindre verklig, men man känner sig mindre ensam. Och kanske är det just i delandet, i de gemensamma tårarna och de tröstande orden som vi långsamt börjar läka.
Jag tror att vi alla har en lista i huvudet. En lista över saker som vi aldrig skulle göra. En slags inre kompass, en uppsättning värderingar som styr oss, en bild av den vi vill vara.
Vi lovar oss själva att vi aldrig ska svika, aldrig ska fega ur eller förlora oss i det vi föraktar. Men trots våra goda intentioner så misslyckas vi gång på gång.
Vi säger det där onödigt hårda ordet i affekt, vi säger en sak och gör en annan, vi väljer den enkla vägen fast vi vet att vi borde ta den rätta. Vi förblir tysta när vi egentligen borde höja vår röst och stå upp för det vi tror på. Vi säger ingenting när någon utsätts för orättvisa, när gränser överskrids och sanningen förvrängs. Istället låter vi tystnaden tala.
De 999 saker jag aldrig skulle göra. De vägs upp av 999 värre saker jag redan har gjort.
Kent
Vi scrollar i mobilen istället för att vara närvarande. Vi sviker oss själva och vi sviker andra och kanske är det så att vi bär på fler svek, fler brustna löften, fler förlorade chanser än vi vill erkänna? Att de 999 saker vi lovade oss själva att aldrig göra långsamt vägs upp av 999 värre saker vi redan har gjort.
Jag vet att det är lätt att dras in i skuldkänslor och dåligt samvete. Det är lätt att tänka att våra handlingar definierar oss, att varje svek, varje snedsteg, varje ord vi inte borde ha sagt etsar sig fast i oss.
Och kanske är det just där vår verkliga utmaning ligger, inte bara i att försöka göra rätt utan i att hantera det vi gör fel. Att kunna förlåta oss själva och inte fastna i skuld och skam utan istället se våra misstag som lärdomar.
Hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar.
Kent
Att vara människa är att vara ofullkomlig, men det betyder inte att vi ska släppa våra värderingar eller sluta försöka. Tvärtom, vi ska sträva efter att göra rätt, men vi kommer aldrig att alltid lyckas och då får vi inte döma oss själva för hårt.
Tänker att det finns något befriande i att räkna upp sina misstag och inse att man inte är oskyldig. Inte för att vältra sig i skuld och skam utan för att förstå att de är en del av vår berättelse och att livet fortsätter…
Bered en väg för en ny terrorism. Bered en väg för en ny egoism.
Kent
Bered en väg för en ny egoism sjunger Kent i låten Egoist, och visst känns det bekant i en tid där jaget ofta står i centrum…
…det talas mycket om sammanhållning, gemenskap och solidaritet, men samtidigt premierar vi individualism, självförverkligande och en alltmer skruvad version av frihet.
Vi hyllar entreprenörer, de som går sin egen väg och förverkligar sina drömmar. Vi pratar om styrkan i att stå enade men bygger samtidigt murar mellan oss, när vi borde bygga broar.
Men vad är det egentligen vi bereder väg för? Vilken framtid väntar oss om vi fortsätter att sätta individen framför kollektivet? Om vi prioriterar vårt eget bästa på bekostnad av andras behov? Om vi låter ensamhet och frustration växa tills de mynnar ut i våld och desperation?
Kanske är det dags att välja en annan väg, en där vi stöttar varandra istället för att trampa på varandra. En där vi ser, lyssnar och verkligen möter varandra innan det är för sent. För om vi fortsätter att odla egoismen, kommer vi förr eller senare att skörda dess konsekvenser.
Visst egoism behöver inte alltid vara något negativt. Att ta hand om sig själv, sätta gränser och att söka kärlek, lycka och mening i livet är nödvändigt. Men när självförverkligande sker på bekostnad av andra, när vi slutar se bortom vårt eget bästa, då riskerar vi att tappa det som gör oss mänskliga.
Det kan låta hårt, men jag riktar dessa ord lika mycket till mig själv, men kanske är det just den brutala självinsikten vi behöver. För visst är vi egoister, ibland av nödvändighet, ibland för att det är bekvämt och ibland för att vi helt enkelt lärt oss att världen fungerar så. Men om vi aldrig stannar upp och ifrågasätter det, vilka blir vi då?
Du är socker, nyfikenhet. Jag är stark svart kaffe, ambitioner och regn. En monoton vers behöver en stark refräng. Vårt motto var länge ”ta ingen skit”. Men du kom på ett bättre: ”Var lite, lite snälläre än du måste vara nu”. För vi ska aldrig bli som ni.
Om ungefär en och en halv vecka är det äntligen dags för mig att se Kent live. Upptäckte bandet precis när de lade ner för några år sedan, men nu återförenas de för sex stycken spelningar på 3Arena.
När jag nu peppar genom att lyssna igenom deras album fastnar jag vid några av Jocke Bergs textrader som jag vill dela med mig lite tankar kring här på bloggen. Först ut:
Släck inte ljusen. Lämna lamporna på…
Kent
I Kent-låten ”Tänd på” upprepas denna enkla men kraftfulla uppmaning. Det är som om orden desperat försöker hålla sig kvar vid hoppet, rädda för att försvinna in i mörkret.
Tänker mig orden som en bön, en slags vädjan om att få stanna kvar i ljuset och inte tappa riktningen. Och kanske är det just i upprepningen som styrkan ligger, en påminnelse om att vi ibland måste säga saker högt, om och om igen, för att verkligen tro på dem.
När livet känns mörkt, när vi drabbas av tvivel, smärta och oro är det lätt att vilja ge upp. Att släcka ljusen och ge efter för hopplösheten. Men kom ihåg att även den minsta lågan kan lysa upp ett rum. Att lämna lamporna på, att vägra släcka ljuset är påminnelse om att fortsätta tro och hoppas även när vägen framåt känns svår och oklar.
Ibland kan det kännas som att mörkret aldrig ska ge vika, som om vi är fast i en oändlig natt utan någon gryning. Men mörker är alltid tillfälligt, efter varje natt kommer en dag, även om vissa nätter kan kännas oändligt långa.
När livet bjuder på mörker och motgångar försöker jag påminna mig om alla gånger jag trott att jag inte skulle klara något, men ändå gjorde det. De stunder då allt känts hopplöst men där jag ändå hittade styrkan och fann en väg framåt. Det hjälper mig att komma ihåg att även när vägen känns osäker, så finns det alltid en möjlighet att hitta en väg igenom, om jag inte släcker ljuset utan lämnar lampan på.
När man tänder en lampa ställer man inte ett sädesmått över den. En lampa ställer man i ett lampställ så att den lyser för alla i huset.
Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset
Matteusevangeliet 5:15
I en värld där många famlar i mörkret, kämpar i det tysta och känner hopplöshet kan vi vara de som lämnat lamporna på för dem. Och med tanke på världsläget tänker jag att det är extra viktigt att vara någon som håller ljuset vid liv. Inte bara för oss själva, utan även för andra.
När vi lämnar lamporna på, när vi vägrar släcka ljusen blir vi en påminnelse för någon annan. En påminnelse om att det fortfarande finns hopp, att det finns en väg framåt.
Vad du än går igenom, hur tungt det än känns just nu, låt inte mörkret ta över. Håll fast vid ljuset, även om det bara är en svag låga. För det är just den lågan som kommer att leda dig framåt. Och en dag, när du ser tillbaka, kommer du att vara tacksam för att du aldrig släckte ljusen.
För ett tag sedan skrev jag en text om livets verktygslåda, och idag fick jag frågan vad man gör om man har verktygen men inte riktigt vet hur man ska använda dem?
Under hela livet fylls vår verktygslåda på genom de erfarenheter, relationer och utmaningar vi möter. Vissa verktyg blir väl bekanta för oss medan andra förblir oanvända, bortglömda eller kanske helt obegripliga.
Att ha ett verktyg är inte samma sak som att veta hur man använder det. Utmaningen ligger ofta inte i att ha rätt verktyg, utan i att förstå hur de ska användas. Så hur lär man sig att hantera de verktyg man redan har?
Genom att prova oss fram och misslyckas.
Det finns inte något facit för hur livet ska levas, ingen tydlig mall för hur vi ska hantera livets alla känslor, relationer och motgångar. Men ingen lär sig att hantera konflikter genom att bara läsa om det, och tålamod utvecklas inte enbart genom att önska sig det.
För att verkligen kunna förstå och hantera våra verktyg måste vi använda dem. Prova oss fram, göra misstag och lära oss av dem.
Genom att observera andra
Ibland behöver vi nog titta på hur andra människor använder sina verktyg, Vi behöver inte alltid uppfinna egna lösningar från grunden, ibland räcker det att inspireras av andras sätt att hantera utmaningar.
Genom att se, lyssna och lära av andras erfarenheter kan vi få en förståelse för hur vi själva kan använda liknande verktyg i vårt eget liv, och anpassa dem till vår egen verklighet och våra behov.
Genom att be om hjälp
När det kommer till praktiska uppgifter som att skruva upp saker och använda verktyg inser jag snabbt mina egna begränsningar, då jag har tummen mitt i handen…
…och om jag ska vara ärlig, kan det ibland kännas jobbigt att be om hjälp med praktiska saker, för det påverkar självkänslan. Som man förväntas man ju kunna vissa saker.
När vi ska göra något praktiskt och inte riktigt vet hur vi ska gå tillväga eller vilka verktyg som behövs, frågar vi någon som har den kunskapen. På samma sätt borde det fungera i resten av livet, men jag tror tyvärr att många går genom livet utan att våga be om hjälp.
Jag trodde länge att styrka i livet handlade om att bita ihop och kämpa på egen hand. Att ensam är stark, men jag har lärt mig att ensam inte alls är stark. Självklart klarar jag mycket i livet själv, men ännu mer tillsammans med andra och det är bättre att be om hjälp och ta emot den än att låtsas vara stark.
Ibland behöver vi någon som visar oss hur man använder verktygen som finns i verktygslådan. Det kan vara en vän, en mentor eller en terapeut som kan hjälpa oss att se det vi själva inte ser. Och genom att ta del av andras erfarenheter och perspektiv kan vi få den förståelse och insikt vi behöver för att våga och växa.
Urbans Tankar och Funderingar 