Månad: mars 2025

Igår släppte Toby Mac ett nytt album och när jag hörde låten ”I Been Through It” blev jag djupt berörd av texten, tårarna började rinna nerför min kind eftersom jag så väl kände igen mig i texten.

If I had my way, I woulda gone around it. Found an easier road…

Om jag fått välja, hade jag undvikit en del svåra och jobbiga stunder i livet, och tagit en lättare väg. Men livet är inte så enkelt, det finns stunder då allt faller samman. Tror att många med mig kan känna igen sig i känslan av att vara nedslagen och ensam. När livet slår hårt kan det nämligen kännas och verka som att ingen förstår, att vi är ensamma i vår smärta. Man famlar efter något att hålla sig i, men allt verkar glida ur händerna. Smärtan, ensamheten och frågorna ekar i huvudet: Varför? Var är Gud? Ser han mig ens? Men mitt i känslan av tomhet finns en annan, större sanning: vi har aldrig och kommer aldrig att vara ensamma.

I’ve been through it, yeah. The kinda pain that makes a man just lose it, yeah. A broken that goes way beyond the bruises and the scars.This old world can be so hard, Yeah, I’ve been through it. But somehow You’ve been with me through it all.

Through the halls of this house, through the darkness of doubt. Through every ”Why, God?” prayer. With the еnd of my faith, when I cried out Your name. Ain’t no doubt in my mind, You wеre there. Ain’t no doubt in my mind, You’re still here.

Toby Mac som själv upplevt den ofattbara sorgen att förlora sin son, sjunger med en äkthet som bär spår av djup smärta men också av en tro som bär genom mörkaste dal.

I have never been, I have never been alone
and I will never be.

Det är en påminnelse om att Gud alltid är med oss. Han ser oss även om vi inte ser honom och han vandrar vid vår sida, även när vi inte känner hans närvaro. Han är inte bara med i de lyckliga stunderna, när livet känns lätt utan även i de tyngsta ögonblicken.

När vi känner oss övergivna, när bönerna känns som tomma ord och smärtan kväver oss, då är Gud där ändå. Han går med oss genom tvivlet, sorgen och smärtan, genom alla ”Varför?” och ”Hur ska jag orka?”, samtidigt vet jag mycket väl att det inte alltid är så lätt att tro på det.

Gud har själv sagt: Jag ska aldrig lämna dig eller överge dig.

Hebreerbrevet 13:5

Att Gud aldrig lämnar eller överger oss innebär verkligen inte att livet är enkelt. Han har aldrig lovat oss ett liv utan smärta, blåmärken och ärr. Han har aldrig sagt att vi slipper gå igenom mörka dalar. Men han har lovat att vi aldrig behöver gå igenom dem ensamma.

Cause You’ve been through it. The blood, the Cross; Your life, You chose to lose it.
A sacrifice that goes beyond the bruises and the scars. This old world can be so hard
Yeah, I’ve been through it
But I know You’ve with me through it all

/ Urban

PS. Om Spotify wrapped för 2025 skulle komma ut idag skulle Toby Mac förmodligen vara min nummer ett, och kanske blir det så när året är slut. Nya albumet är nämligen riktigt riktigt bra! DS.

Tänk om livet vore film, där det varje dag spelas in nya scener. Där varje val man gör påverkar handlingen och varje möte med en annan människa är en dialog som formar berättelsen.

Föreställ dig att du kunde se tillbaka på ditt liv som en film. Vad skulle du tycka och känna? Skulle det vara en storslagen äventyrsfilm, en lättsam komedi eller kanske ett gripande drama med oväntade vändningar?

Om mitt liv vore en film skulle det vara en berättelse om en person som kämpar sig igenom motgångar, hittar sig själv och sprider glädje omkring sig. Och det skulle nog vara en salig blandning av genre; komedi, drama och thriller om vartannat.

Det finns komedier som ger glädje och skratt, dokumentärer som väcker engagemang och draman som ger inblick i hela livets upplevelseomfång med hjältar och skurkar, segrar och kriser, glädje och sorg. Att bara leva som i en komedi skulle kanske kännas ytligt, att enbart ägna tiden åt något seriöst och meningsfullt som i en dokumentär för tung och om du helt hoppar över alla livets draman skulle du nog känna att du går miste om något.

Anders Wallensten

Oavsett genre är det du som har huvudrollen i din film, men frågan är hur mycket vi egentligen styr handlingen?

Enligt vissa forskare är endast en mycket liten del av dina beslut under en dag vad man kan kalla medvetna. Du är i så fall på sätt och vis mer skådespelare i filmen om ditt liv än dess regissör. Du kan bestämma lite över hur du får spela din roll och ibland få ha synpunkter på handlingen, men mycket är redan bestämt genom den evolutionära programvara du bär på, sättet hjärnan fungerar på och yttre händelser du inte kan påverka. Inget hindrar dock att du försöker spela så bra att du förtjänar en Oscar för bästa huvudroll.

Anders Wallensten

Ibland känns det som om vi bara flyter med, som om livet följer ett färdigskrivet manus. Vi vaknar, går till jobbet, möter samma människor och upprepar våra dagliga rutiner om och om igen…

…men vad skulle hända om vi plötsligt bestämde oss för att ändra manus och byta genre?

Vi kan inte bestämma allt som ska hända i handlingen, men vi kan påverka hur vi reagerar på det som händer. När vi kastas mellan höga toppar och djupa dalar kan vi välja att spela hjälte eller att ge upp. Och när vardagen känns som en grå och trist dokumentär kan vi försöka tillföra lite skratt, humor och spontanitet

Om din film känns tung just nu, håll ut och ge inte upp. Kanske befinner du dig i den där scenen där allt vänder, och kom ihåg varje stark berättelse har sina mörka stunder innan ljuset bryter fram.

Du har som sagt huvudrollen i din egen film, men har bara en biroll eller är statist i andras. Glöm inte det! Och låt inte viktiga personer i ditt liv förbli i bakgrunden om de egentligen förtjänar en större biroll.

/ Urban

PS. Citaten är från Anders Wallenstens bok Livsgåtan DS.

Just nu försöker jag minimera mitt gående och använder kryckor för att ge mitt överansträngda vänster knä den vila det behöver. Det kanske inte verkar som en stor utmaning, men för mig som älskar att gå flera tusen steg om dagen är det svårt att tvingas vara stilla.

Men vad vore livet utan utmaningar?

Tänker att livet är en vandring kantad av olika utmaningar. En del väljer vi själva medan andra drabbar oss utan förvarning. och även om jag saknar mitt promenerande tänker jag att den här utmaningen, precis som alla andra kommer att passera. Och när den väl gör det kanske jag kommer att värdesätta promenerandet ännu mer?

Jag tar inte så många steg just nu, men kanske är det en påminnelse om att ibland stanna upp, reflektera och ha tålamod. Livet kanske inte alltid handlar om att ständigt röra sig framåt, ibland behöver vi stanna, känna efter och förstå att varje utmaning i livet oavsett storlek, är en möjlighet att lära sig något nytt.

En självvald utmaning ger ofta en slags känsla av kontroll, vi vet varför vi gör det och kan förbereda oss mentalt. Men när vi ställs inför utmaningar vi aldrig bett om är det en annan sak. I sådana stunder kan vi känna frustration och maktlöshet.

Varför kan allt inte bara flyta på? Varför måste det emellanåt finnas saker som skaver, som kräver mer av oss än vad vi tror att vi orkar.

Kanske är det just här vi växer som mest, när vi inser att vi klarar mer än vi tror. Att vi kan anpassa oss, hitta nya vägar och upptäcka styrkor vi inte visste att vi hade. Så oavsett om utmaningen är självvald eller ofrivillig låt den inte definiera dig, låt istället din reaktion på den göra det. För det är genom hur vi hanterar utmaningar som styrka och utveckling visar sig.

Tänk tillbaka på de gånger du stått inför något riktigt svårt. När du tvivlade på om du skulle orka och varför just du skulle behöva kämpa så hårt. Men när du väl tog dig över krönet och såg tillbaka på vägen du gått, fanns där något nytt. En erfarenhet, en djupare förståelse för både dig själv och livet. Och idag är du en annan person tack vare det.

Nu hoppas jag att detta snabbt ska gå över och att de övningar jag fått av fysioterapeuten ska göra nytta, så att jag kan komma igång igen och förbereda mig ordentligt inför en självvald utmaning som jag ser fram emot, nämligen fotrally loppet ”Walk of Pain”.

/ Urban

PS. Tur att det är Skid-VM på tv, det gör det mycket lättare att sitta still DS.

Igår reflekterade jag över lycka. En känsla vi ofta söker i framgång, relationer, upplevelser och självförverkligande. Men trots allt vi uppnår och erfar kan lyckan kännas flyktig. Tänk om den djupaste lyckan inte handlar om vad vi gör, utan om vem vi är och vem vi är älskad av?

Vi lever i en värld där kärlek ofta är villkorad. Där vi liksom förväntas vara tillräckligt bra, tillräckligt framgångsrika och tillräckligt älskvärda.

Men Guds kärlek är annorlunda. Det är en kärlek som inte sviker, inte förändras eller drar sig undan när vi faller eller gör misstag. Det är en kärlek som bär oss genom våra svagheter och påminner oss om vårt sanna värde.

Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Romarbrevet 8:38-39

Jag skulle ljuga om jag sa att jag vaknar varje morgon och känner mig genomälskad av Gud. Men samtidigt är ju hans kärlek inte beroende av mina känslor.

Precis som många andra kämpar också jag med känslan att inte räcka till, att inte vara älskvärd. Och jag försöker fylla tomrummet med bekräftelse från andra, men ändå är det som att ensamheten ibland ekar inom mig…

…jag vill tro, jag vill vara vara viss om att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek, men ibland tvivlar jag. Så Herre hjälp min otro!

Jag tror! Hjälp min otro!

Markusevangeliet 9:24

Lycka, sådan vi ofta definierar den, är ofta beroende av omständigheter. Om vi har hälsan, relationerna, ekonomin och framtidstron på plats så känner vi oss lyckliga. Men jag tror att det finns en annan typ av lycka, och i ett tidigare blogginlägg beskrev jag den på följande sätt: ”för mig är det en lycka att Gud funnits där för annars vet jag inte om jag hade överlevt det mörka i livet”.

Den största lyckan i livet är övertygelsen om att vi är älskade – älskade för dem vi är, eller snarare, älskade trots dem vi är

Victor Hugo

Den största lyckan i livet handlar inte om rikedom, berömmelse eller att vara perfekt. Den största lyckan är att vara älskad – älskad av Gud. Älskade för dem vi är, eller snarare, älskade trots dem vi är. Och det, om något, är en lycka värd att leva för.

/ Urban

Herre Gud & co brukar säga att The Swedish word for happiness is a semla! Och visst stämmer det, att idag få sitta på den inglasade altanen och njuta av en riktigt god semla är lycka!

Lyckliga stunder kan vara väldigt olika, och lyckobegreppet är därför svårgreppbart. Det finns många varianter och nyanser som glädje, njutning och nöjdhet i tillvaron du riskerar att missa om du bara eftersträvar ett leende upp till mungiporna och en hjärna som exploderar av lyckokänslor.

Anders Wallensten

Lycka är ett märkligt fenomen, den kan liksom inte fångas eller hållas kvar hur mycket vi än försöker. Kanske är det just dess flyktighet som gör lyckan så svår att förklara. Den kan vara stor och omvälvande som att nå ett livsmål eller bli förälskad. Men den kan också vara små, oväntade ögonblick som smyger sig på när man minst anar det.

När jag igår satt i uterummet och bekymrade mig över smärtan i mitt vänstra knä, fick jag plötsligt syn på de första krokusarna som började titta upp i gräsmattan och det fyllde mig med lycka.

Lycka handlar inte om att allt är perfekt, för det är något som sällan, om ens någonsin händer. Livet är oförutsägbart och emellanåt tungt, men trots det kan glädjen och lyckan ändå finna sin väg in.

Jag blir glad av möten med människor som vågar vara sig själva och jag gillar skarpt oväntad vänlighet, när någon håller upp dörren eller när en främling man möter säger hej. I vintras blev jag till och med lite skrämd när jag mötte en äldre man som med hög stämma sade: God morgon! Jag var helt oförberedd på hans vänlighet.

Naturen har en särskild förmåga att fylla mig med lycka och nu har fåglarna börjat kvittra på morgonen som om de inte har ett enda bekymmer i världen.

Ord ger mig glädje. Att läsa texter som får mig att tänka, reflektera och ibland utmana mina egna tankar. Att skriva, att sätta ord på tankar och känslor. Att på något sätt låta orden komma till liv och för mig är skrivandet ett sätt att förstå både mig själv och världen, och genom att uttrycka mig kan jag ofta se saker i ett nytt ljus.

Lyckan är som sagt flyktig och svårfångad, och ibland tror vi av någon märklig anledning att vi måste förändra något i livet för att bli lyckliga, resa till nya platser, köpa fler saker eller bli en bättre version av oss själva.

Men tänk om det är tvärtom? Tänk om det handlar om att stanna upp, lyfta blicken och upptäcka att lyckan redan finns runt omkring oss,  i det lilla, i det vardagliga, i det som sker just nu.

/ Urban

Jag tror att vi alla går runt och bär på en verktygslåda även om den inte alltid är fysiskt synlig. Det är den samling av erfarenheter, färdigheter och insikter som vi fått med oss genom livet, ibland utan att ens vara medvetna om det.

När vi föds är vår verktygslåda tom, och våra första verktyg får vi från våra föräldrar. Därefter  fylls den på i förskola och skola, och  genom våra arbetslivserfarenheter och fritidsintressen.

Varje möte, varje erfarenhet och varje relation bidrar till att forma oss och ge oss nya verktyg för att förstå, hantera och navigera i världen omkring oss. När vi möter nya situationer, lägger vi till fler verktyg i lådan. Kanske en viss grad av tålamod för att hantera stress, eller insikten om hur viktigt det är att sätta gränser för vårt eget välbefinnande. Och vad vi lägger till beror på vilka utmaningar livet ställer oss inför.

Ibland är det så att vi måste leta i vår verktygslåda för att hitta något som vi kanske inte använder så ofta, och ibland finner vi gamla verktyg som vi inte visste att vi hade.

När jag ser tillbaka på mina snart 48 år inser jag att jag gång på gång har behövt organisera om min verktygslåda, eftersom livet vid flera tillfällen skakat om den rejält. Det har tvingat mig att omvärdera vad jag har och ibland till och med gjort det nödvändigt att byta ut vissa verktyg.

Det som en gång var användbart kanske inte längre räcker till, och nya utmaningar har gjort att jag behövt hitta nya sätt att hantera olika situationer. Ofta är det nog genom motgångar och misslyckanden som vi inser vad vi saknar. När något inte går som vi hoppats, får vi möjlighet att reflektera och hitta nya strategier, nya verktyg som förhoppningsvis hjälper oss att hantera liknande situationer i framtiden.

Det som är så fint med livets verktygslåda är att den aldrig blir komplett, vi kan ständigt fylla på den med nya verktyg allteftersom vi lär oss av våra misstag och våra framgångar. Och ju äldre vi blir desto bättre blir vi nog på att känna igen vilket verktyg vi ska använda vid rätt tillfälle.

Så, vad har du i din verktygslåda? Vad har du samlat på dig för verktyg genom åren? Och vilka verktyg vill du lägga till för att göra ditt liv mer hållbart, meningsfullt och lyckligt?

Livet handlar inte om att ha alla svar eller verktyg redo vid alla tillfällen, utan om att vara villig att öppna verktygslådan när det behövs.  det, och ibland upptäcka att vi redan har fler verktyg än vi trodde.

/ Urban