För sju år sedan gav jag ut boken ”Vägen blir till medan(s) vi gå och efter en längre tids funderande har jag nu tagit steget att påbörja arbetet med en uppföljare. Den bär titeln ”Att resa sig och gå vidare” och är tänkt att bli en inspirerande blandning av självbiografi, självhjälpsbok och andlig vägledning.
Genom att dela med mig av egna livserfarenheter, insikter och konkreta verktyg vill jag förmedla hopp, styrka och vägledning till den som befinner sig i en livsfas där behovet av att resa sig och ta nästa steg är starkt, oavsett om det gäller en själv eller någon man står nära.
Det är något med träd som väcker en djup fascination inom mig. Kanske är det deras tysta storhet, eller det faktum att de har stått där år efter år i alla väder medan världen runt omkring dem förändras.
I trädens närhet känner jag en tydlig närhet till skapelsen och skaparen, och jag tänker att träd och vi människor har mer gemensamt än vad man först kan tro.
Vi föds, växer, åldras och dör. Från små tunna plantor eller barn till mogna vuxna och ålderdom. Och precis som vi människor, kan inte ett träd överleva på egen hand. Det behöver ljus, värme, vatten, jord och gemenskap med andra träd.
Forskare har upptäckt att träden kommunicerar med varandra. Genom sina rotsystem och osynliga nätverk delar de näring och varnar varandra för faror. De äldre träden hjälper de unga att växa.
Det finns något djupt vackert i detta samspel, som speglar hur vi människor är tänkta att leva, i gemenskap. Precis som i församlingen, eller kroppen som Paulus talar om, vi hör ihop. När någon är svag, bär vi tillsammans. När någon gläds, delar vi glädjen. Vi är skapade för att stötta, dela och växa tillsammans precis som träden.
Kanske är det här som trädet har sin hjärna. Hjärna? Är det inte lite osökt? Kanske det, men när vi vet att träd kan lära sig, alltså lagra erfarenheter, måste det också finnas en plats för detta inom organismen. Var den finns är inte känt, men rötterna vore bäst lämpade för detta syfte.
Peter Wohlleben
Vi har också rötter: människor, platser, historier… Vi växer inte i ett vakuum. Vi påverkas av andra och vi påverkar andra. Och när vi tappar kontakten med våra rötter, när vi slutar lyssna till dem blir vi mer sårbara. Kanske är det därför som ensamhet kan kännas så tung, och när livets stormar blåser som hårdast, är det våra rötter som avgör om vi står stadigt kvar.
Precis som träden bär sina årsringar, spår av torka, kyla, stormar, solsken och växtkraft, bär också vi våra ringar. De kanske inte syns utanpå, men de finns där, djupt inom oss, och har format oss till dem vi är i dag.
Och kanske finns det något tröstande i detta att träd växer långsamt. Men det växer trots motgångar, mörker och kalla vintrar. Det sträcker sig ändå mot ljuset. Det påminner mig om att tillväxt inte alltid är snabb eller synlig. Ibland handlar det bara om att stå kvar, hålla sig rotad, och fortsätta sträcka sig, lite i taget.
Tänker att det finns ord som ofta smyger sig förbi lite obemärkt. Ett exempel är det korta och knappt märkbara ordet och, men det bär nog mer än vi tror.
Tänker att ordet och är ett viktigt för oss, det binder liksom ihop våra världar, våra dagar, våra tankar och våra känslor. Det är det där lilla som gör livet till något större än bara en sak i taget.
Och, litet nästan osynligt. Ett mellanrum, en bro, en utsträckt hand. Det binder samman världar. Mörker och ljus. Tvivel och hopp. Kaos och klarhet. Det står mitt i livet, där allt får plats. Ingen punkt, inget utrop bara en öppen dörr till mer. Och Tre bokstäver. Ett helt universum.
Okänd
Tänk vilka förbindelser det där lilla ordet kan skapa, för livet är sällan bara glädje eller sorg. Det är glädje och sorg, det är skratt och tårar. Hopp och förtvivlan, tro och tvivel. Man kan vara både trött och lycklig, både stark och sårbar på samma gång.
Men vi människor har en tendens att vilja sortera. Att skapa ordning och hålla isär. Vi säger: det här är rätt, det där är fel. Det här är bra, det där är dåligt. Antingen eller. Vitt eller svart. Som om världen vore enklare att förstå då.
Men verkligheten går inte att pressa in i färdiga fack, den består av motsägelser, oförutsägbarhet och gråzoner. Ibland kan den kännas frustrerande oklar. Men den rymmer både solsken och oväder på samma gång. Den säger inte antingen, den säger och.
Och:et gör plats för hela livet och öppnar upp för fler möjligheter. Det snarare breddar än begränsar och tillåter att livet både är högt och lågt, enkelt och komplicerat, vackert och svårt på en och samma gång.
Tänker att det är i mellanrummet som och har sin plats, och att det är där livet pågår på riktigt. I skarven mellan det vi redan vet och det vi ännu inte har greppat. I rörelsen mellan det som varit och det som håller på att ta form. De vi varit och de vi är på väg att bli.
För mig är det en tröst att tänka att man får vara både och. Både social och längta efter egentid. Att både sträva framåt och vara osäker. Att tro och tvivel kan finnas sida vid sida, att både vara rastlös och nöjd. Livet kräver nämligen inte att vi väljer sida bara att vi är där, mitt i det.
Samtidigt frestas vi hela tiden att fylla våra liv med ännu fler och. Vi adderar det ena och det andra till våra liv i hopp om att vara lyckliga, tillfreds och framgångsrika. Och ändå är vi inte nöjda utan vill ha mer, kunna lägga till fler och i våra liv. Förnöjsamheten har blivit en bortglömd konst, men definitivt något vi borde öva oss i.
Tänker att livet är som orientering med en bana full av kontroller vi måste hitta, med både kluriga vägval och oväntade hinder. Där vi ständigt måste läsa av vår omgivning, fatta beslut och ibland omvärdera vår riktning. Och varje steg vi tar, varje beslut vi gör, för oss närmare eller längre bort från nästa kontroll.
Som barn sysslade jag en del med orientering och tyckte det var roligt att vara ute och springa i skogen och inte minst att få plaska runt och gyttja ner mig i kärren…
…men i livets orientering är kärren och gyttjan inte alls lika lockande. De dyker ofta upp när vi minst anar det: tunga perioder, motgångar och tvivel och det är långt ifrån roligt att ta sig igenom dem.
Livet bjuder både på lätt löpning genom öppna kalhyggen och mödosamt klivande genom tät snårskog. Ibland ser vi tydligt vart vi ska andra gånger trasslar vi in oss i grenar av oro, ovisshet och beslutsångest. Men det snåriga hör till, det är en naturlig del av livet. Det påminner oss om att vi inte alltid har kontroll, att vi ibland måste sakta ner, känna efter och hitta nya vägar genom det täta. Och ofta är det just där i snåret som vi hittar styrkan vi inte visste att vi bar på.
Något som fascinerar mig med orientering är att alla springer sin egen bana, även om vi alla rör oss i samma skog. Så är det i livet också. Vi kan stå bredvid varandra men befinna oss på helt olika platser i våra tankar, känslor, erfarenheter och upplevelser. Och ibland springer vi efter någon som vi tror har koll, bara för att senare inse att de också chansade, eller var på väg åt ett helt annat håll.
När man orienterar går det alltså inte att bara haka på någon annan löpare, det är långt ifrån säkert att de är på väg till samma kontroll. För att hitta rätt måste man lita på sin egen karta och följa sin egen kompass. Och precis så är det i livet. Vi kan inspireras av andra. Men i slutändan kan vi inte leva någon annans liv. Vi måste göra våra egna val, ta våra egna steg och följa vår egen väg.
När jag var barn hände det att jag sprang vilse och då fanns det nästan alltid en vuxen, en funktionär eller en annan löpare som kunde hjälpa mig att lokalisera var jag var på kartan och peka ut en möjlig riktigt att fortsätta i.
Tänk om vi kunde vara så för varandra i livet också. Inte någon som pekar med hela handen och bestämmer vägen, utan någon som med varsam röst hjälper andra att hitta tillbaka till sin egen karta. Någon som säger: ”Jag tror du är här. Och du kan prova att gå åt det här hållet.”
Kanske är det just det vi behöver mer av: medmänniskor som inte tar stegen och springer åt oss, men som finns där vid vår sida och hjälper oss att våga ta nästa steg.
Sitter och funderar på ordet uppståndelse, det låter stort och bär en känsla av dramatik och massa folk.
En dramatisk händelse på en offentlig plats, ett våldsbrott, ett ingripande, ett plötsligt utbrott kan snabbt skapa uppståndelse och samla människors blickar och reaktioner. Men det gäller inte bara det chockerande och hotfulla, även positiva händelser kan väcka uppståndelse, Ett frieri mitt på torget, gatumusikanter som spelar eller ögonblick av oväntad medmänsklighet och generositet.
Minsta lilla snedsteg av en politiker eller kändis kan skapa löpsedlar, trenda på sociala medier och få tusentals kommentarer inom loppet av några få minuter. Konstverk och låttexter som utmanar och provocerar kan väcka starka känslor och plötsligt har vi en storm. En uppståndelse.
När jag tänker på Jesu uppståndelse så tänker jag att det borde ha blivit mer uppståndelse. Visst det har påverkat världshistorien och århundraden av tro, värderingar och kultur. Men där och då, på plats. Hur är det möjligt att någon återvänder från döden utan att hela världen stannar upp, utan att kaos bryter ut?
När vi talar om Jesu uppståndelse möts vi inte av något buller och någon jublande folkmassa, bara några förvirrade kvinnor och en tom grav. Bara ett rykte från mun till mun…
Det är som om Gud vill säga att det största inte alltid sker med dunder och brak. Det börjar ofta tyst i det dolda, och uppståndelsen är inte bara en enskild händelse utan en rörelse. Från död till liv, från mörker till ljus, från förtvivlan till hopp. Och ibland är det just i det allra stillaste som det verkligt stora händer.
Kanske är det just så uppståndelse fungerar. Inte som en färdig formel utan som ett frö som gror i det fördolda. Något som växer fram i hjärtat. En ny början, en ny rikting. En tro på att döden inte får sista ordet.
Men uppståndelsens kraft är inte bara något vi väntar på efter döden. Den finns mitt ibland oss redan nu. Varje gång vi vågar hoppas igen. Varje gång vi förlåter trots att det är svårt. Varje gång vi hittar styrka att resa oss efter ett fall. Då pulserar uppståndelsens kraft i oss.
Jesus säger: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör.” Det är inte bara ord, det är ett löfte. Ett löfte som bär som bär oss genom både ljusa och mörka dagar, genom både tro och tvekan.
Jesus är uppstånden. Ja, Han är sannerligen uppstånden.
Det är något märkligt med påskafton. En dag inklämd mellan korsfästelsen och uppståndelsens, mellan död och den tomma graven. Det är dagen då Jesus är död.
För lärjungarna och de andra som följde Jesus var påskafton en dag av sorg, chock, rädsla och förvirring. Deras mästare, deras hopp var död. Alla drömmar om räddning verkade krossade.
Och Gud, han var tyst. Bara tystnad och en tillsluten grav. Tänk att leva i den tystnaden!
Tycker det är lite märkligt att evangelierna inte säger så mycket om just denna dag. Skulle vilja veta mer om hur Petrus, Jakob, Johannes och de andra hanterade detta.
Tänker att denna dag visar oss något vi ofta försöker springa ifrån, för vi vill inte gärna vistas i det där mellanrummet. Vi vill ha snabba svar, tydliga slut och lyckliga vändningar. Men påskafton påminner oss om att livet också innehåller sorg, tomhet och väntan. Dagar då vi inte förstår men måste härda ut ändå.
Och mitt i påskfirandet, fyllt av påskmat och påskgodis kanske vi kan tillåta oss ett ögonblick av stillhet. För att minnas. För att känna. För att dröja kvar i väntan.
Det är inte uppståndelsen än. Men det är heller inte slutet. För snart kommer gryningen. Och stenen ska rullas bort.
För mig är detta en av de mest gripande och betydelsefulla verserna i hela Bibeln. De ord som Jesus uttalade på korset uttrycker en djup förtvivlan, ett mörker och en känsla av övergivenhet som känns så mänsklig. Men vad innebär det egentligen? Och vad kan de säga till oss idag?
Det är lätt hänt att tänka på Jesus som den allsmäktige, den som visste allt, Guds son. Och vi ser honom ofta som en symbol för förlåtelse, hopp och räddning. Men om vi stannar upp vid hans ord på korset ser vi en annan sida. Här är det inte en mäktig frälsare som talar utan en människa som känner sig ensam och övergiven.
Det som gör dessa ord så starka är att de inte är censurerade eller tillrättalagda. Markus kunde ha valt att tona ner dem och istället bara fokuserat på uppståndelsen, förlåtelsen och det triumferande slutet. Men istället lämnas vi med bilden av en korsfäst man som ropar efter sin Gud och möts av tystnad.
Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran. Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, och om natten, men jag får ingen ro.
Psaltaren 22:2-3
När Jesus ropar dessa ord ger han inte bara uttryck för sin egen smärta, han citerar även inledningen på Psalm 22. En gammal klagopsalm som börjar i djup förtvivlan och längtan efter Guds närvaro mitt i lidandet, men som så småningom övergår i förtröstan och hopp.
Jesus, visste såklart hur psalmen slutar, men just där och då känner han bara början. Det säger också något om våra egna liv. Vi kanske i teorin vet att hoppet kommer, men just nu känns det bara som mörker. Och det är okej.
Kanske är dessa ord en inbjudan att inte vara rädda för våra egna stunder av förtvivlan. I en värld där vi ofta förväntas vara starka, trygga är det befriande att veta att vi får uttrycka vår frustration, vår förtvivlan, vår ilska och våra tvivel.
Det är mänskligt att känna sig övergiven. Att undra varför lidandet finns, varför svaren uteblir, varför Gud verkar sova och vara frånvarande! Och ändå, mitt i frågorna kan vi ana en djup förbindelse med Gud.
För mig är det en tröst att han vet hur det är att känna sig övergiven. Att tvivlet inte diskvalificerar tron, utan ibland är dess djupaste uttryck. Gud är inte främmande för vår smärta, för vår sorg, för vår ilska eller våra frågor. Jesus själv genomlevde dessa känslor.
Så när vi hör Jesu ord på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” är det kanske mer än ett rop från en lidande och ensam människa. Det är också en djup påminnelse om att vi aldrig är helt ensamma. Även när vi känner oss övergivna, är vi fortfarande sedda, hörda och burna. Även när vi inte känner det så är Gud med oss i livets allra mörkaste stunder.
Jag tänker att det finns ett namn som mer än något annat namn blivit synonymt med svek. Judas, han som kysste Jesus på kinden och därmed pekade ut honom för soldaterna. Han var inte en fiende, utan en vän. En av de tolv.
Men Judas var inte ensam.
Bara några timmar senare stod Petrus, kanske den mest hängivna av lärjungarna på en gårdsplan och låtsades som att han aldrig känt Jesus. ”Jag känner honom inte” sa han, inte bara en gång utan tre. Han som sa att han skulle gå i döden för sin mästare, svek också. Inte med en kyss, utan med lögner.
Det finns något djupt mänskligt i båda dessa berättelser och jag tror att vi alla upplevt känslan av att någon svikit oss. Och sveket komme ofta från någon man en gång valde att lita på: en vän, en partner, en förälder, en kollega..Någon man trodde att man kände utan och innan.
Det är lätt att döma och säga ”Jag skulle aldrig…”, men vad vet vi egentligen om våra egna gränser? Och om vi ska vara riktigt ärliga har vi nog också svikit. Kanske inte för trettio silvermynt, men kanske för bekvämlighet, för att passa in, eller för att vi tappade bort våra egna principer och värderingar för en stund.
Det svåra med svek är att de inte alltid sker med illvilja. Ibland är de bara djupt mänskliga. Ett samtal som aldrig blir av, ett ”jag hör av mig” som rinner ut i sanden. Ett löfte som glöms bort eller ett förtroende man hanterar dåligt. Vi vill så gärna tro att vi alltid kommer göra rätt, stå kvar, hålla våra löften. Men verkligheten är att vi ibland brister av rädsla, stress, trötthet, osäkerhet eller ren oförmåga.
Vi säger fel saker, är tysta när vi borde tala, vänder ryggen när någon behöver oss som mest. Men det gör oss inte nödvändigtvis onda, bara mänskliga. Men just därför gör svek så ont, för det påminner oss om vår sårbarhet. Både som den som blir sviken och som den som sviker.
Den egentliga frågan är inte om vi kommer att svika, för det gör vi förr eller senare, utan hur vi hanterar det efteråt? För vi är inte våra sämsta handlingar. Men vi är våra val efter dem. Det är där skillnaden ligger. Inte i fallet, utan i viljan att resa sig. Att ta konsekvenserna, be om förlåtelse och börja om.
Tänker att det finns något trotsigt i hur vitsipporna blommor, som om de inte alls bryr sig om att marken nyss var frusen eller att vinden fortfarande kan vara kall. De bara kommer med en orubblig självklarhet.
En dag är marken bara brun och kal. Nästa dag har skogen fått ett skimmer av vitt, små vita stjärnor som breder ut sig över den vårgröna marken.
Vår efter vår slår de ut som små vita stjärnor på den nyvaknade marken. De tycks komma från ingenstans, men har hela tiden funnits där vilandes under jord. När solen värmer och dagarna blir längre, vecklar de ut sina kronblad och lyser upp den vårgröna marken. Det är som om Gud, med varsam hand, strör ut en stjärnhimmel. Men denna gång inte över våra huvuden utan vid våra fötter. En som vi får böja oss ner för att betrakta, istället för att lyfta blicken.
Man måste böja sig ner för att se dem ordentligt, komma nära. Och kanske är det just det som är en av vitsippornas gåva. En påminnelse om att se det lilla, det lågmälda, det som spirar trots allt.
Vitsipporna blir varje vår en påminnelse om att livet återvänder, inte med buller och bång utan försiktigt, försiktigt. Men ändå är deras återkomst så självklar, som ett mönster vi kan lita på. Ett slags löfte om att tiden rör sig framåt, att nya blad spricker ut, och att ljuset långsamt tar plats igen.
När livet skaver och gör ont är det sällan de stora orden som tröstar mest, och det är inte alltid den starkaste solen som tänder hoppet. Ibland räcker det med är en vitsippa i vägkanten. En liten blomma som viskar att mörkret faktiskt inte får sista ordet.
När vi bär på sorg, när något gått förlorat och ryckts ifrån oss: ett dödsbesked, en krossad dröm, en tid vi aldrig får tillbaka. Då kan vitsipporna kännas som en stilla hälsning. Som om naturen sträcker ut en hand och viskar att vi inte är ensamma. Att det finns något större, någon som bär oss när vi själva vacklar. De säger: du kommer att klara det. Inte för att allt blir som förr utan för att något nytt alltid vill spira. Också inom dig!
Igår drog Den stora älgvandringen igång på SVT Play, och det var verkligen tur att sändningen tjuvstartade, för redan nu har fjorton älgar tagit sig över älven. Tolv av dem simmade över i morse
Det är något djupt rogivande att titta på Den stora Älgvandringen. Fågelkvitter, träd som står där de alltid stått och ett ljus som sakta ändrar färg beroende på tid och riktning. Och så förstås älgarna.
I en tid där snabba klipp och algoritmer styr vårt tittande känns det befriande att få följa älgar som i sin egen takt simmar över älven. I realtid, utan bakgrundsmusik. Bara naturen, stilla och naturlig. Och jag sitter i soffan med ett leende på läpparna och tänker, det här kanske är det vackraste tv någonsin gett oss.
I det direktsända skogslandskapet händer egentligen inte mycket, och kanske är det just därför det så så fascinerande. För när man verkligen tittar, börjar man se.
Älgarna de behöver ingen karta, ingen GPS. De bara vandrar och simmar som de alltid gjort. Och vi, med våra uppkopplade liv med splittrade tankar sitter där och tittar på. Kanske är det för att vi längtar efter just det där: en riktning, en mening, en rytm att följa.
Tänker att vi människor behöver naturen mer än vi förstår. Vi behöver stå framför träd som stått i hundra år. Vi behöver höra fåglar som sjunger i gryningen, och vi behöver stanna upp och förundras över en älg som stilla simmar över älven.
Urbans Tankar och Funderingar 