När jag idag var hos fysioterapeuten sa han att jag haltar trots att jag inte behöver det. Att jag under de här veckorna med ont i knät vant mig vid att halta och att jag nu behöver vänja mig av vid det. Och när jag dessutom fick svar från röntgen att det inte är några skelett skador eller artros så upptäckte jag att när jag gick därifrån så haltade jag inte längre, i alla fall inte lika mycket.
Ibland behöver vi halta, för att vi har ont och kroppen behöver tid för att återhämta sig och läka. Man skulle kunna säga att haltandet blir mer än en rörelse. Det är ett sätt att lyssna på kroppens signaler, en påminnelse om att vi inte alltid kan pressa oss framåt i samma takt som tidigare. Ibland behöver vi sakta ner och acceptera våra begränsningar och låta kroppen få den vila den behöver, och att halta kanske då inte är en svaghet utan en del av läkandet?
Men ibland händer något märkligt. Vi fortsätter att halta, trots att vi egentligen inte behöver det längre. Det mesta av smärtan kanske har försvunnit men försiktigheten dröjer sig kvar. Vi har liksom vant oss vid att ta små och lite osäkra steg, som om kroppen och sinnet håller vid att vi fortfarande är skadade, trots att vi egentligen är redo att gå obehindrat igen.
Det handlar inte bara om fysiska skador, vi kan också börja halta genom livet på andra sätt. Kanske har vi misslyckats och vågar inte riktigt tro på oss själva igen. Kanske har vi blivit svikna och vågar inte öppna oss för någon annan. Vi haltar som om smärtan fortfarande finns där, fast den kanske bara lever kvar i våra tankar.
Om vi låter gamla sår och skador styra våra rörelser riskerar vi att fastna i ett mönster av rädsla och begränsningar. Kanske är det dags att räta på ryggen och släppa taget om den försiktighet som en gång var nödvändig men som nu håller oss tillbaka. För det är först när vi vågar ta steget fullt ut som vi inser att vi inte längre behöver halta.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 