3 juni 2004
Det var min första årskongress med Frälsningsarmén, och jag var på mitt allra första soldatmöte i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Jag satt på läktaren, lite nervös, tillsammans med mina svärföräldrar. Talare för kvällen var Israel Gaither, dåvarande stabschef vid Frälsningsarméns internationella högkvarter i London.
I slutet av sin predikan ville han se hur länge de närvarande hade varit frälsningssoldater. Han bad först dem som varit det i över 60 år att resa sig, sedan 50 år, 40 år, och så vidare. Till sist var det min tur, de som varit frälsningssoldater i mindre än ett år, och då var det bara jag och en tonåring som reste oss.
Israel Gaither tittade upp mot läktaren och sa: – Ni två som varit frälsningssoldater mindre än ett år, tror ni att Gud kan använda en helt vanlig människa? Tror ni att Gud kan ge en helt vanlig människa extra ordinär kraft? Tror ni att Gud kan förändra genom en helt vanlig människa?
Våra blickar möttes, och jag svarade med ett tydligt JA! En värme spred sig genom kroppen och jag kände kraften från den helige ande
Detta hände vid en avgörande tidpunkt i mitt liv. Jag hade precis tackat ja till en tjänst på Vasakåren i Stockholm och skulle om bara någon vecka predika för första gången någonsin, men jag hade ingen som helst inspiration. Några veckor tidigare hade jag blivit utsatt för ett grovt våldsbrott, och det hade skakat mig i grunden. Jag ifrågasatte allt. Varför försöka göra världen bättre när det alltid finns människor som förstör? Ville säga nej till både jobbet och predikan, men något inom mig stoppade mig. En röst sa: ”om jag inte predikar, om jag inte börjar jobba på Vasakåren, då vinner han!”
Där på läktaren i Filadelfia, Stockholm återvände både inspirationen och motivationen. Jag insåg att Gud verkligen kan göra något genom mig, så jag tog steget, höll min predikan i Laxå och började min tjänst på Vasakåren.
Men min tid där blev kort. Jag drabbades av ännu ett grovt våldsbrott och orkade inte längre. Hamnade i en djup livs- och troskris, sade upp mig och vi flyttade till Örebro. Men den där rösten har alltid funnits kvar: ”Gud kan använda mig!”
Kanske är jag naiv, men jag tror fortfarande att det är sant. Att Gud kan använda mina smärtsamma och svåra erfarenheter. Att Gud kan använda min personlighet. Att Gud kan använda mig i mitt arbete på förskola. Att Gud kan använda mig när jag skriver och delar mina tankar och funderingar här på bloggen. Att Gud kan använda mig när jag bakar en kladdkaka och bjuder någon på en bit gemenskap…
…Och jag är säker på en sak: Gud kan också använda dig.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 