Sitter framför brasan i Sannerud och funderar på ordet ”hemma”, tänker att det där lilla ordet rymmer så mycket mer än bara en plats på kartan.
Det handlar inte bara om var man bor, utan lika mycket om en känsla i kroppen. Hemma behöver alltså inte alltid vara något man ser, det kan lika gärna vara något man känner, och det är en plats som ofta förknippas med trygghet och känslan av att höra till.
När vi säger att vi längtar hem, vad är det då vi egentligen längtar efter? Är det en specifik adress eller är det något annat?
Ibland hittar vi hem i en annan människa eller i ett sammanhang, där någon eller några med sin närvaro får oss att känna oss mer levande, mer oss själva. Andra gånger är det en plats som väcker den känslan, sommarstugan, ett café, en stad eller naturen, en skog eller en sjö som andas i takt med vårt inre.
Och det kanske allra svåraste är att hitta hem i oss själva…
…Tror att vi alla då och då bär på en hemlängtan, men inte alltid till en plats. Ibland handlar det mer om att hitta tillbaka till sig själv. En tyst process där man långsamt lär sig att lyssna på sig själv, på vad som skaver och vad som får oss att blomstra.
Det märkliga med att hitta hem är att man inte alltid vet att man letat förrän man plötsligt har hittat hem. Det är som att vandra länge i mörkret och plötsligt mötas av ljus, först då inser man hur mycket man saknat det.
Så vart är hemma? Det är inte nödvändigtvis platsen vi bor på, det är platsen där vi känner oss hela, där vi får vara precis som vi är.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 