Det är något särskilt med nakna träd utan löv. Bara grenar som sträcker sig ut… De står där och väntar på värme, på ljus och på liv. Kanske är det just då, när de är som mest avklädda som de påminner oss om tålamodets styrka. Om modet att visa sig som man är och vissheten att även det som ser ut att vara dött, en dag kommer att grönska igen.
Under barken pulserar livet och snart sväller och brister knopparna och grenarna kläs i skiftande grönt.
De nakna träden påminner mig om att vila inte är samma sak som att ge upp. Att vissna inte är samma sak som att dö.
Träden de vet att våren och sommaren kommer och att de snart ska få nya löv. Men de kräver ingenting, de väntar bara, med rötterna rotade i jorden och sina kronor vända mot ljuset.
Tänk om vi människor var mer som träd. Tänk om vi kunde vila i våra vintrar utan att förlora hoppet. Att vi vågade visa våra grenar och kunde förstå att vi inte alltid måste blomma för att vara levande.
Urban
Urbans Tankar och Funderingar 