Det kanske låter som en självklarhet, om man tror så vet man väl om det? Men är det verkligen så enkelt?
Tänker att min kristna tro inte alltid är ett övertygande JA utan ibland även ett lite osäkert ”jag hoppas” och ändå räknas det. Och kanske är det just i spänningsfältet mellan tvivel och tillit som tron verkligen blir verklig.
Tänker att även om allt skulle visa sig vara påhittat och att jag vid dödsögonblicket skulle inse att jag haft fel, att det inte fanns något mer så skulle jag ändå inte ångra mig. För min tro har givit mig så mycket. Den har gett mitt liv rikting, djup och mening. Den har burit mig genom mörker, format hur jag ser på andra människor och lärt mig att älska, förlåta och hoppas.
Det är inte alltid jag känner det. Tro är inte ett konstant rus, inte en ständig känsla av frid, trygghet och närvaro. Ibland känns Gud långt borta. Ibland är mina böner tysta och hjärtat kallt. Men Jesus säger inte ”om du känner dig övertygad så är du min efterföljare,” utan det är snarare ”följ mig”.
Att tro handlar mer om relation än prestation, mer om ett beslut än en känsla. Jag tror inte för att jag aldrig tvivlar. Jag tror för att jag fortsätter hoppas, fortsätter söka och fortsätter följa även när det känns oklart. Att hålla fast vid löftet om ljuset som lyser i mörkret och att mörkret inte har övervunnit det, även när det känns som natt.
Kanske är det just det som är tro. Inte att veta, utan att våga hålla fast vid det osynliga och lita på att man är buren.
Men ibland händer det något märkligt. Jag sitter tyst i kyrkbänken eller går ensam genom skogen och plötsligt känns allt självklart. Inte bevisat, bara sant. En stilla visshet som om någon varsamt rör vid mitt hjärta och viskar: Jag är här. Jag har alltid varit här.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 