Igår drog Den stora älgvandringen igång på SVT Play, och det var verkligen tur att sändningen tjuvstartade, för redan nu har fjorton älgar tagit sig över älven. Tolv av dem simmade över i morse
Det är något djupt rogivande att titta på Den stora Älgvandringen. Fågelkvitter, träd som står där de alltid stått och ett ljus som sakta ändrar färg beroende på tid och riktning. Och så förstås älgarna.
I en tid där snabba klipp och algoritmer styr vårt tittande känns det befriande att få följa älgar som i sin egen takt simmar över älven. I realtid, utan bakgrundsmusik. Bara naturen, stilla och naturlig. Och jag sitter i soffan med ett leende på läpparna och tänker, det här kanske är det vackraste tv någonsin gett oss.
I det direktsända skogslandskapet händer egentligen inte mycket, och kanske är det just därför det så så fascinerande. För när man verkligen tittar, börjar man se.
Älgarna de behöver ingen karta, ingen GPS. De bara vandrar och simmar som de alltid gjort. Och vi, med våra uppkopplade liv med splittrade tankar sitter där och tittar på. Kanske är det för att vi längtar efter just det där: en riktning, en mening, en rytm att följa.
Tänker att vi människor behöver naturen mer än vi förstår. Vi behöver stå framför träd som stått i hundra år. Vi behöver höra fåglar som sjunger i gryningen, och vi behöver stanna upp och förundras över en älg som stilla simmar över älven.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 