Vitsipporna och det envisa hoppet

Tänker att det finns något trotsigt i hur vitsipporna blommor, som om de inte alls bryr sig om att marken nyss var frusen eller att vinden fortfarande kan vara kall. De bara kommer med en orubblig självklarhet.

En dag är marken bara brun och kal. Nästa dag har skogen fått ett skimmer av vitt, små vita stjärnor som breder ut sig över den vårgröna marken.

Vår efter vår slår de ut som små vita stjärnor på den nyvaknade marken. De tycks komma från ingenstans, men har hela tiden funnits där vilandes under jord. När solen värmer och dagarna blir längre, vecklar de ut sina kronblad och lyser upp den vårgröna marken. Det är som om Gud, med varsam hand, strör ut en stjärnhimmel. Men denna gång inte över våra huvuden utan vid våra fötter. En som vi får böja oss ner för att betrakta, istället för att lyfta blicken.

Man måste böja sig ner för att se dem ordentligt, komma nära. Och kanske är det just det som är en av vitsippornas gåva. En påminnelse om att se det lilla, det lågmälda, det som spirar trots allt.

Vitsipporna blir varje vår en påminnelse om att livet återvänder, inte med buller och bång utan försiktigt, försiktigt. Men ändå är deras återkomst så självklar, som ett mönster vi kan lita på. Ett slags löfte om att tiden rör sig framåt, att nya blad spricker ut, och att ljuset långsamt tar plats igen.

När livet skaver och gör ont är det sällan de stora orden som tröstar mest, och det är inte alltid den starkaste solen som tänder hoppet. Ibland räcker det med är en vitsippa i vägkanten. En liten blomma som viskar att mörkret faktiskt inte får sista ordet.

När vi bär på sorg, när något gått förlorat och ryckts ifrån oss: ett dödsbesked, en krossad dröm, en tid vi aldrig får tillbaka. Då kan vitsipporna kännas som en stilla hälsning. Som om naturen sträcker ut en hand och viskar att vi inte är ensamma. Att det finns något större, någon som bär oss när vi själva vacklar. De säger: du kommer att klara det. Inte för att allt blir som förr utan för att något nytt alltid vill spira. Också inom dig!

/ Urban