För mig är detta en av de mest gripande och betydelsefulla verserna i hela Bibeln. De ord som Jesus uttalade på korset uttrycker en djup förtvivlan, ett mörker och en känsla av övergivenhet som känns så mänsklig. Men vad innebär det egentligen? Och vad kan de säga till oss idag?
Det är lätt hänt att tänka på Jesus som den allsmäktige, den som visste allt, Guds son. Och vi ser honom ofta som en symbol för förlåtelse, hopp och räddning. Men om vi stannar upp vid hans ord på korset ser vi en annan sida. Här är det inte en mäktig frälsare som talar utan en människa som känner sig ensam och övergiven.
Det som gör dessa ord så starka är att de inte är censurerade eller tillrättalagda. Markus kunde ha valt att tona ner dem och istället bara fokuserat på uppståndelsen, förlåtelsen och det triumferande slutet. Men istället lämnas vi med bilden av en korsfäst man som ropar efter sin Gud och möts av tystnad.
Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran. Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, och om natten, men jag får ingen ro.
Psaltaren 22:2-3
När Jesus ropar dessa ord ger han inte bara uttryck för sin egen smärta, han citerar även inledningen på Psalm 22. En gammal klagopsalm som börjar i djup förtvivlan och längtan efter Guds närvaro mitt i lidandet, men som så småningom övergår i förtröstan och hopp.
Jesus, visste såklart hur psalmen slutar, men just där och då känner han bara början. Det säger också något om våra egna liv. Vi kanske i teorin vet att hoppet kommer, men just nu känns det bara som mörker. Och det är okej.
Kanske är dessa ord en inbjudan att inte vara rädda för våra egna stunder av förtvivlan. I en värld där vi ofta förväntas vara starka, trygga är det befriande att veta att vi får uttrycka vår frustration, vår förtvivlan, vår ilska och våra tvivel.
Det är mänskligt att känna sig övergiven. Att undra varför lidandet finns, varför svaren uteblir, varför Gud verkar sova och vara frånvarande! Och ändå, mitt i frågorna kan vi ana en djup förbindelse med Gud.
För mig är det en tröst att han vet hur det är att känna sig övergiven. Att tvivlet inte diskvalificerar tron, utan ibland är dess djupaste uttryck. Gud är inte främmande för vår smärta, för vår sorg, för vår ilska eller våra frågor. Jesus själv genomlevde dessa känslor.
Så när vi hör Jesu ord på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” är det kanske mer än ett rop från en lidande och ensam människa. Det är också en djup påminnelse om att vi aldrig är helt ensamma. Även när vi känner oss övergivna, är vi fortfarande sedda, hörda och burna. Även när vi inte känner det så är Gud med oss i livets allra mörkaste stunder.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 