Kyssen och lögnerna – en krönika om svek

Jag tänker att det finns ett namn som mer än något annat namn blivit synonymt med svek. Judas, han som kysste Jesus på kinden och därmed pekade ut honom för soldaterna. Han var inte en fiende, utan en vän. En av de tolv.

Men Judas var inte ensam.

Bara några timmar senare stod Petrus, kanske den mest hängivna av lärjungarna på en gårdsplan och låtsades som att han aldrig känt Jesus. ”Jag känner honom inte” sa han, inte bara en gång utan tre. Han som sa att han skulle gå i döden för sin mästare, svek också. Inte med en kyss, utan med lögner.

Det finns något djupt mänskligt i båda dessa berättelser och jag tror att vi alla upplevt känslan av att någon svikit oss. Och sveket komme ofta från någon man en gång valde att lita på: en vän, en partner, en förälder, en kollega..Någon man trodde att man kände utan och innan.

Det är lätt att döma och säga ”Jag skulle aldrig…”, men vad vet vi egentligen om våra egna gränser? Och om vi ska vara riktigt ärliga har vi nog också svikit. Kanske inte för trettio silvermynt, men kanske för bekvämlighet, för att passa in, eller för att vi tappade bort våra egna principer och värderingar för en stund.

Det svåra med svek är att de inte alltid sker med  illvilja. Ibland är de bara djupt mänskliga. Ett samtal som aldrig blir av, ett ”jag hör av mig” som rinner ut i sanden. Ett löfte som glöms bort eller ett förtroende man hanterar dåligt. Vi vill så gärna tro att vi alltid kommer göra rätt, stå kvar, hålla våra löften. Men verkligheten är att vi ibland brister av rädsla, stress, trötthet, osäkerhet eller ren oförmåga.

Vi säger fel saker, är tysta när vi borde tala, vänder ryggen när någon behöver oss som mest. Men det gör oss inte nödvändigtvis onda, bara mänskliga. Men just därför gör svek så ont, för det påminner oss om vår sårbarhet. Både som den som blir sviken och som den som sviker.

Den egentliga frågan är inte om vi kommer att svika, för det gör vi förr eller senare, utan hur vi hanterar det efteråt? För vi är inte våra sämsta handlingar. Men vi är våra val efter dem. Det är där skillnaden ligger. Inte i fallet, utan i viljan att resa sig. Att ta konsekvenserna, be om förlåtelse och börja om.

/ Urban