Det är något märkligt med påskafton. En dag inklämd mellan korsfästelsen och uppståndelsens, mellan död och den tomma graven. Det är dagen då Jesus är död.
För lärjungarna och de andra som följde Jesus var påskafton en dag av sorg, chock, rädsla och förvirring. Deras mästare, deras hopp var död. Alla drömmar om räddning verkade krossade.
Och Gud, han var tyst. Bara tystnad och en tillsluten grav. Tänk att leva i den tystnaden!
Tycker det är lite märkligt att evangelierna inte säger så mycket om just denna dag. Skulle vilja veta mer om hur Petrus, Jakob, Johannes och de andra hanterade detta.
Tänker att denna dag visar oss något vi ofta försöker springa ifrån, för vi vill inte gärna vistas i det där mellanrummet. Vi vill ha snabba svar, tydliga slut och lyckliga vändningar. Men påskafton påminner oss om att livet också innehåller sorg, tomhet och väntan. Dagar då vi inte förstår men måste härda ut ändå.
Och mitt i påskfirandet, fyllt av påskmat och påskgodis kanske vi kan tillåta oss ett ögonblick av stillhet. För att minnas. För att känna. För att dröja kvar i väntan.
Det är inte uppståndelsen än. Men det är heller inte slutet. För snart kommer gryningen. Och stenen ska rullas bort.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 