Tänker att livet är som orientering med en bana full av kontroller vi måste hitta, med både kluriga vägval och oväntade hinder. Där vi ständigt måste läsa av vår omgivning, fatta beslut och ibland omvärdera vår riktning. Och varje steg vi tar, varje beslut vi gör, för oss närmare eller längre bort från nästa kontroll.
Som barn sysslade jag en del med orientering och tyckte det var roligt att vara ute och springa i skogen och inte minst att få plaska runt och gyttja ner mig i kärren…
…men i livets orientering är kärren och gyttjan inte alls lika lockande. De dyker ofta upp när vi minst anar det: tunga perioder, motgångar och tvivel och det är långt ifrån roligt att ta sig igenom dem.
Livet bjuder både på lätt löpning genom öppna kalhyggen och mödosamt klivande genom tät snårskog. Ibland ser vi tydligt vart vi ska andra gånger trasslar vi in oss i grenar av oro, ovisshet och beslutsångest. Men det snåriga hör till, det är en naturlig del av livet. Det påminner oss om att vi inte alltid har kontroll, att vi ibland måste sakta ner, känna efter och hitta nya vägar genom det täta. Och ofta är det just där i snåret som vi hittar styrkan vi inte visste att vi bar på.
Något som fascinerar mig med orientering är att alla springer sin egen bana, även om vi alla rör oss i samma skog. Så är det i livet också. Vi kan stå bredvid varandra men befinna oss på helt olika platser i våra tankar, känslor, erfarenheter och upplevelser. Och ibland springer vi efter någon som vi tror har koll, bara för att senare inse att de också chansade, eller var på väg åt ett helt annat håll.
När man orienterar går det alltså inte att bara haka på någon annan löpare, det är långt ifrån säkert att de är på väg till samma kontroll. För att hitta rätt måste man lita på sin egen karta och följa sin egen kompass. Och precis så är det i livet. Vi kan inspireras av andra. Men i slutändan kan vi inte leva någon annans liv. Vi måste göra våra egna val, ta våra egna steg och följa vår egen väg.
När jag var barn hände det att jag sprang vilse och då fanns det nästan alltid en vuxen, en funktionär eller en annan löpare som kunde hjälpa mig att lokalisera var jag var på kartan och peka ut en möjlig riktigt att fortsätta i.
Tänk om vi kunde vara så för varandra i livet också. Inte någon som pekar med hela handen och bestämmer vägen, utan någon som med varsam röst hjälper andra att hitta tillbaka till sin egen karta. Någon som säger: ”Jag tror du är här. Och du kan prova att gå åt det här hållet.”
Kanske är det just det vi behöver mer av: medmänniskor som inte tar stegen och springer åt oss, men som finns där vid vår sida och hjälper oss att våga ta nästa steg.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 