Tänker att det finns ord som ofta smyger sig förbi lite obemärkt. Ett exempel är det korta och knappt märkbara ordet och, men det bär nog mer än vi tror.
Tänker att ordet och är ett viktigt för oss, det binder liksom ihop våra världar, våra dagar, våra tankar och våra känslor. Det är det där lilla som gör livet till något större än bara en sak i taget.
Och, litet nästan osynligt. Ett mellanrum, en bro, en utsträckt hand. Det binder samman världar. Mörker och ljus. Tvivel och hopp. Kaos och klarhet. Det står mitt i livet, där allt får plats. Ingen punkt, inget utrop bara en öppen dörr till mer. Och Tre bokstäver. Ett helt universum.
Okänd
Tänk vilka förbindelser det där lilla ordet kan skapa, för livet är sällan bara glädje eller sorg. Det är glädje och sorg, det är skratt och tårar. Hopp och förtvivlan, tro och tvivel. Man kan vara både trött och lycklig, både stark och sårbar på samma gång.
Men vi människor har en tendens att vilja sortera. Att skapa ordning och hålla isär. Vi säger: det här är rätt, det där är fel. Det här är bra, det där är dåligt. Antingen eller. Vitt eller svart. Som om världen vore enklare att förstå då.
Men verkligheten går inte att pressa in i färdiga fack, den består av motsägelser, oförutsägbarhet och gråzoner. Ibland kan den kännas frustrerande oklar. Men den rymmer både solsken och oväder på samma gång. Den säger inte antingen, den säger och.
Och:et gör plats för hela livet och öppnar upp för fler möjligheter. Det snarare breddar än begränsar och tillåter att livet både är högt och lågt, enkelt och komplicerat, vackert och svårt på en och samma gång.
Tänker att det är i mellanrummet som och har sin plats, och att det är där livet pågår på riktigt. I skarven mellan det vi redan vet och det vi ännu inte har greppat. I rörelsen mellan det som varit och det som håller på att ta form. De vi varit och de vi är på väg att bli.
För mig är det en tröst att tänka att man får vara både och. Både social och längta efter egentid. Att både sträva framåt och vara osäker. Att tro och tvivel kan finnas sida vid sida, att både vara rastlös och nöjd. Livet kräver nämligen inte att vi väljer sida bara att vi är där, mitt i det.
Samtidigt frestas vi hela tiden att fylla våra liv med ännu fler och. Vi adderar det ena och det andra till våra liv i hopp om att vara lyckliga, tillfreds och framgångsrika. Och ändå är vi inte nöjda utan vill ha mer, kunna lägga till fler och i våra liv. Förnöjsamheten har blivit en bortglömd konst, men definitivt något vi borde öva oss i.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 