Träd och människor mer lika än vi tror

Det är något med träd som väcker en djup fascination inom mig. Kanske är det deras tysta storhet, eller det faktum att de har stått där år efter år i alla väder medan världen runt omkring dem förändras.

I trädens närhet känner jag en tydlig närhet till skapelsen och skaparen, och jag tänker att träd och vi människor har mer gemensamt än vad man först kan tro.

Vi föds, växer, åldras och dör. Från små tunna plantor eller barn till mogna vuxna och ålderdom. Och precis som vi människor, kan inte ett träd överleva på egen hand. Det behöver ljus, värme, vatten, jord och gemenskap med andra träd.

Forskare har upptäckt att träden kommunicerar med varandra. Genom sina rotsystem och osynliga nätverk delar de näring och varnar varandra för faror. De äldre träden hjälper de unga att växa.

Det finns något djupt vackert i detta samspel, som speglar hur vi människor är tänkta att leva, i gemenskap. Precis som i församlingen, eller  kroppen som Paulus talar om, vi hör ihop. När någon är svag, bär vi tillsammans. När någon gläds, delar vi glädjen. Vi är skapade för att stötta, dela och växa tillsammans  precis som träden.

Kanske är det här som trädet har sin hjärna. Hjärna? Är det inte lite osökt? Kanske det, men när vi vet att träd kan lära sig, alltså lagra erfarenheter, måste det också finnas en plats för detta inom organismen. Var den finns är inte känt, men rötterna vore bäst lämpade för detta syfte.

Peter Wohlleben

Vi har också rötter: människor, platser, historier… Vi växer inte i ett vakuum. Vi påverkas av andra och vi påverkar andra. Och när vi tappar kontakten med våra rötter, när vi slutar lyssna till dem blir vi mer sårbara. Kanske är det därför som ensamhet kan kännas så tung, och när livets stormar blåser som hårdast, är det våra rötter som avgör om vi står stadigt kvar.

Precis som träden bär sina årsringar, spår av torka, kyla, stormar, solsken och växtkraft, bär också vi våra ringar. De kanske inte syns utanpå, men de finns där, djupt inom oss, och har format oss till dem vi är i dag.

Och kanske finns det något tröstande i detta att träd växer långsamt. Men det växer trots motgångar, mörker och kalla vintrar. Det sträcker sig ändå mot ljuset. Det påminner mig om att tillväxt inte alltid är snabb eller synlig. Ibland handlar det bara om att stå kvar, hålla sig rotad, och fortsätta sträcka sig, lite i taget.

/ Urban