Månad: april 2025

Det föds allt färre barn i Sverige. Rubrikerna är många och oron likaså. Politikerna talar om kris, om framtida brist på arbetskraft och om hur färre unga ska försörja allt fler äldre.

Men med färre barn som föds följer också något annat. Nämligen ett gyllene tillfälle att sänka barngruppernas storlek i förskolan. En förändring som vi pedagoger efterfrågat i åratal.

Det är upp till oss nu att se till att politikerna inte slösar bort den här chansen. Vi har möjlighet att skapa en bättre framtid för vår barn, och genom att minska barngruppernas storlek kan vi ge dem den bästa starten i livet. Tänker att vi formar framtiden genom hur vi tar hand om våra barn idag. Den som får trygghet som liten har större chans att stå stadigt som vuxen.

Att satsa pengar på förskolan är att investera i samhället. Det talas ofta om att satsa på skolan men grunden läggs ju långt innan skolstart. Om vi vill minska psykisk ohälsa, förbättra skolresultaten, få ett mer jämlikt samhälle och minska gängkriminaliteten, då börjar det här.

Kanske är det så att mindre barngrupper och en lugnare lärmiljö är den bästa gåva vi kan ge nästa generation!?

Mindre barngrupper innebär mer tid för varje barn och mer närvaro från pedagogerna. Mindre stress. Mer lek, trygghet och lärande. Att bli sedd, få stöd i sin utveckling och hjälp att hantera känslor och sociala situationer, allt detta fungerar bättre i en mindre grupp, för vi pedagoger har möjlighet att verkligen vara där.

Istället för att se det minskade barnafödandet som ett problem, kan vi se den som en chans. En möjlighet att äntligen skapa den förskola som barnen och samhället förtjänar.

Önskar att fler politiker verkligen tog sig tid att själva besöka förskolan för att se, lyssna och förstå hur vardagen för barnen faktiskt ser ut.

När jag arbetade på en förskola i Stockholm fick vi en dag besök av några riksdagspolitiker som ville få en inblick i verksamheten. Just den dagen var det ovanligt lugnt och få barn på plats, märkligt nog brukar det alltid vara så när någon från kommunen eller politiken kommer förbi. För att ge politikerna en mer rättvis och representativ upplevelse av hur det vanligtvis ser ut tog jag ett eget initiativ. Jag organiserade och förflyttade barnen mellan de olika avdelningarna i takt med politikernas rundtur. Samtidigt såg jag till att sätta fart på barnen för att ge en mer verklighetstrogen bild av förskolans vardag.

Kanske genomskådade politikerna mitt initiativ, för någon förändring såg vi aldrig till. Besöket blev bara ännu ett i raden av tillfällen där vi visade upp vår verklighet, men där beslutsfattandet fortfarande verkade ske långt bort från den. Och det är just det som måste förändras nu. Förskolan kan inte fortsätta vara en plats där vi som brinner för barnen springer oss trötta för att få vardagen att gå ihop. Vi har inte råd att vänta längre. Barnen förtjänar bättre, och samhället behöver det.

/ Urban

Det kanske låter som en självklarhet, om man tror så vet man väl om det? Men är det verkligen så enkelt?

Tänker att min kristna tro inte alltid är ett övertygande JA utan ibland även ett lite osäkert ”jag hoppas” och ändå räknas det. Och kanske är det just i spänningsfältet mellan tvivel och tillit som tron verkligen blir verklig.

Tänker att även om allt skulle visa sig vara påhittat och att jag vid dödsögonblicket skulle inse att jag haft fel, att det inte fanns något mer så skulle jag ändå inte ångra mig. För min tro har givit mig så mycket. Den har gett mitt liv rikting, djup och mening. Den har burit mig genom mörker, format hur jag ser på andra människor och lärt mig att älska, förlåta och hoppas.

Det är inte alltid jag känner det. Tro är inte ett konstant rus, inte en ständig känsla av frid, trygghet och närvaro. Ibland känns Gud långt borta. Ibland är mina böner tysta och hjärtat kallt. Men Jesus säger inte ”om du känner dig övertygad så är du min efterföljare,” utan det är snarare ”följ mig”.

Att tro handlar mer om relation än prestation, mer om ett beslut än en känsla. Jag tror inte för att jag aldrig tvivlar. Jag tror för att jag fortsätter hoppas, fortsätter söka och fortsätter följa även när det känns oklart. Att hålla fast vid löftet om ljuset som lyser i mörkret och att mörkret inte har övervunnit det, även när det känns som natt.

Kanske är det just det som är tro. Inte att veta, utan att våga hålla fast vid det osynliga och lita på att man är buren.

Men ibland händer det något märkligt. Jag sitter tyst i kyrkbänken eller går ensam genom skogen och plötsligt känns allt självklart. Inte bevisat, bara sant. En stilla visshet som om någon varsamt rör vid mitt hjärta och viskar: Jag är här. Jag har alltid varit här.

/ Urban

När jag imorse tog en promenad i skogen kom jag att tänka på ett citat från en Netflixserie jag såg i vintras: Naturen är det bästa koffeinet. Det känns extra passande med tanke på hur dyrt kaffe är. Kanske är det dags att vistas ännu mer än tid ute i naturen istället?

I ett samhälle där många är stressade och trötta är det många som söker efter ett snabbt sätt att hålla sig pigga och alerta. Fyllda kaffekoppar och energidryck konsumeras i mängder. Men tänk om det är så att den mest kraftfulla energikällan inte finns i en kopp eller burk utan i naturen!

Naturen med sitt lugn, sin stillhet och skönhet kan ge en typ av pigghet som ingen kopp kaffe i världen kan ge.

Forskning visar att tid i naturen inte bara kan minska stress och förbättra koncentrationen, utan också ge en mer varaktig energi. När vi vistas i naturen frigörs endorfiner, kroppens egna ”må-bra” hormoner, vilket gör att vi känner oss mer levande.

Det är också något djupt existentiella med att vistas bland träd som funnits i hundra år och inse hur liten man själv är i det stora sammanhanget. I en tid där vi ständigt är uppkopplade och tillgängliga, och där varje ögonblick kan avbrytas av en notis, blir skogens tystnad kanske det mest stimulerande vi kan uppleva.

Naturen skärper våra sinnen precis som koffein, men på ett djupare och mer långvarigt sätt. Den ger oss chans till återhämtning, utan den där välbekanta dippen som ofta kommer efter koffeinkicken.

Nej, jag säger inte att vi ska sluta dricka kaffe. Men nästa gång tröttheten smyger sig på, varför inte låta kaffekoppen stå och istället dra på sig skorna och ge sig ut i naturen?

Kanske ta med dig en kaffetermos, för visst är det så att kaffe smakar allra bäst ute i naturen.

/ Urban

Ibland brukar jag få frågan om vilken årstid som är min favorit och visst, jag förstår tanken. Vi gillar att välja och rangordna, men varje gång jag får frågan brukar jag svara att jag gillar den årstid som är just nu.

Det är inte för att jag är obeslutsam. Inte för att jag inte kan bestämma mig. Utan för att det är just växlingarna jag gillar.

Många människor har en tydlig favoritårstid, men jag tycker faktiskt om dem alla, men inte varje dag och inte varje aspekt av dem. Jag klagar på slask och fryser när det är för kallt, och när det är för varmt svettas jag och gnäller. Och ibland suckar jag över blåst och mörker också. Men ändå: jag skulle inte vilja vara utan någon av årstiderna.

Våren kommer alltid som en lättnad och bär med sig lukten av jord, hopp och fjolårets löv. En doft som andas förväntan och nystart. Sommaren med sina ljumma kvällar och doften av grillat och ljuset som dröjer sig kvar långt in på natten. Hösten med sin krispiga luft, sprakande färger i träden och det härliga prasslet av löv under skorna. Vintern må vara kall, mörk och ibland tung men det är också en chans att få njuta av tända ljus och lugna stunder.

Att gilla alla årstider är för mig att säga ja till livet såsom det är, för livet är en ständig växling. Ibland blommar vi, ibland vissnar vi. Vi bär både ljus och mörker, rör oss i full fart och söker stillhet och vila.

Årstiderna speglar allt det där som finns inom oss, och kanske är det därför jag aldrig kunnat välja en favorit. Och årstiderna konkurrerar inte med varandra, utan de är delar av samma helhet. Av samma liv..

/ Urban 

Det är något särskilt med nakna träd utan löv. Bara grenar som sträcker sig ut… De står där och väntar på värme, på ljus och på liv. Kanske är det just då, när de är som mest avklädda som de påminner oss om tålamodets styrka. Om modet att visa sig som man är och vissheten att även det som ser ut att vara dött, en dag kommer att grönska igen.

Under barken pulserar livet och snart sväller och brister knopparna och grenarna kläs i skiftande grönt. 

De nakna träden påminner mig om att vila inte är samma sak som att ge upp. Att vissna inte är samma sak som att dö. 

Träden de vet att våren och sommaren kommer och att de snart ska få nya löv. Men de kräver ingenting, de väntar bara, med rötterna rotade i jorden och sina kronor vända mot ljuset. 

Tänk om vi människor var mer som träd. Tänk om vi kunde vila i våra vintrar utan att förlora hoppet. Att vi vågade visa våra grenar och kunde förstå att vi inte alltid måste blomma för att vara levande.

Urban

Sitter framför brasan i Sannerud och funderar på ordet ”hemma”, tänker att det där lilla ordet rymmer så mycket mer än bara en plats på kartan.

Det handlar inte bara om var man bor, utan lika mycket om en känsla i kroppen. Hemma behöver alltså inte alltid vara något man ser, det kan lika gärna vara något man känner, och det är en plats som ofta förknippas med trygghet och känslan av att höra till.

När vi säger att vi längtar hem, vad är det då vi egentligen längtar efter? Är det en specifik adress eller är det något annat?

Ibland hittar vi hem i en annan människa eller i ett sammanhang, där någon eller några med sin närvaro får oss att känna oss mer levande, mer oss själva. Andra gånger är det en plats som väcker den känslan, sommarstugan, ett café, en stad eller naturen, en skog eller en sjö som andas i takt med vårt inre.

Och det kanske allra svåraste är att hitta hem i oss själva…

…Tror att vi alla då och då bär på en hemlängtan, men inte alltid till en plats. Ibland handlar det mer om att hitta tillbaka till sig själv. En tyst process där man långsamt lär sig att lyssna på sig själv, på vad som skaver och vad som får oss att blomstra.

Det märkliga med att hitta hem är att man inte alltid vet att man letat förrän man plötsligt har hittat hem. Det är som att vandra länge i mörkret och plötsligt mötas av ljus, först då inser man hur mycket man saknat det.

Så vart är hemma? Det är inte nödvändigtvis  platsen vi bor på, det är platsen där vi känner oss hela, där vi får vara precis som vi är.

/ Urban

3 juni 2004

Det var min första årskongress med Frälsningsarmén, och jag var på mitt allra första soldatmöte i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Jag satt på läktaren, lite nervös, tillsammans med mina svärföräldrar. Talare för kvällen var Israel Gaither, dåvarande stabschef vid Frälsningsarméns internationella högkvarter i London.

I slutet av sin predikan ville han se hur länge de närvarande hade varit frälsningssoldater. Han bad först dem som varit det i över 60 år att resa sig, sedan 50 år, 40 år, och så vidare. Till sist var det min tur, de som varit frälsningssoldater i mindre än ett år, och då var det bara jag och en tonåring som reste oss.

Israel Gaither tittade upp mot läktaren och sa: – Ni två som varit frälsningssoldater mindre än ett år, tror ni att Gud kan använda en helt vanlig människa? Tror ni att Gud kan ge en helt vanlig människa extra ordinär kraft? Tror ni att Gud kan förändra genom en helt vanlig människa? 

Våra blickar möttes, och jag svarade med ett tydligt JA! En värme spred sig genom kroppen och jag kände kraften från den helige ande

Detta hände vid en avgörande tidpunkt i mitt liv. Jag hade precis tackat ja till en tjänst på Vasakåren i Stockholm och skulle om bara någon vecka predika för första gången någonsin, men jag hade ingen som helst inspiration. Några veckor tidigare hade jag blivit utsatt för ett grovt våldsbrott, och det hade skakat mig i grunden. Jag ifrågasatte allt. Varför försöka göra världen bättre när det alltid finns människor som förstör? Ville säga nej till både jobbet och predikan, men något inom mig stoppade mig. En röst sa: ”om jag inte predikar, om jag inte börjar jobba på Vasakåren, då vinner han!”

Där på läktaren i Filadelfia, Stockholm återvände både inspirationen och motivationen. Jag insåg att Gud verkligen kan göra något genom mig, så jag tog steget, höll min predikan i Laxå och började min tjänst på Vasakåren.

Men min tid där blev kort. Jag drabbades av ännu ett grovt våldsbrott och orkade inte längre. Hamnade i en djup livs- och troskris, sade upp mig och vi flyttade till Örebro. Men den där rösten har alltid funnits kvar: ”Gud kan använda mig!”

Kanske är jag naiv, men jag tror fortfarande att det är sant. Att Gud kan använda mina smärtsamma och svåra erfarenheter. Att Gud kan använda min personlighet. Att Gud kan använda mig i mitt arbete på förskola. Att Gud kan använda mig när jag skriver och delar mina tankar och funderingar här på bloggen. Att Gud kan använda mig när jag bakar en kladdkaka och bjuder någon på en bit gemenskap…

…Och jag är säker på en sak: Gud kan också använda dig.

/ Urban

Livet är ingen rak linje, det är snarare en berg och dalbana med toppar och dalar, framgångar och motgångar. Och när vi faller, vilket vi alla förr eller senare gör finns det en fras som både kan trösta och utmana oss på samma gång: Det är bara att bryta ihop och komma igen.

De bevingade orden kommer från skidåkaren Per Elofsson i OS 2002, då han blivit utklassad av den dopade Johann Mühlegg.

Men vad betyder det egentligen att bryta ihop och komma igen?

För mig handlar frasen om att omfamna vår mänsklighet i dess mest sårbara form, att erkänna att vi ibland bryter ihop men att vi också har en förmåga att resa oss igen.

Jag är övertygad om att det är viktigt att tillåta sig själv att bryta ihop ibland, att få nå den djupaste botten för att sedan kunna resa sig starkare med nya insikter, erfarenheter och förståelse om sig själv. Att bara bita ihop och fortsätta som om ingenting har hänt är sällan en hållbar lösning. Det är som att blunda för verkligheten och hoppas att problemen ska försvinna av sig själva. Men de gör sällan det, tvärtom kan de slå tillbaka ännu hårdare vid ett senare tillfälle.

I en värld där styrka ofta likställs med att alltid hålla sig samlad, att hålla fasaden uppe, kan det krävas mod att tillåta sig själv att bryta ihop. Att vara ledsen, frustrerad, arg eller uppgiven är inget att skämmas för. Tvärtom, det är ett tecken från vårt inre att vi behöver pausa och ge oss själva den omsorg vi förtjänar.

Nästa gång livet slår undan benen på dig, tillåt dig själv att bryta ihop. Gråt, skrik eller dra täcket över huvudet en stund. Men kom sedan ihåg att resa dig, försök på nytt och fortsätt…

För i slutändan handlar livet inte om att undvika att falla. Det handlar om att lära sig att resa sig, gång på gång… Och det är där vi finner vår styrka, i modet att bryta ihop och sedan komma igen.

/ Urban

När jag idag var hos fysioterapeuten sa han att jag haltar trots att jag inte behöver det. Att jag under de här veckorna med ont i knät vant mig vid att halta och att jag nu behöver vänja mig av vid det. Och när jag dessutom fick svar från röntgen att det inte är några skelett skador eller artros så upptäckte jag att när jag gick därifrån så haltade jag inte längre, i alla fall inte lika mycket.

Ibland behöver vi halta, för att vi har ont och kroppen behöver tid för att återhämta sig och läka. Man skulle kunna säga att haltandet blir mer än en rörelse. Det är ett sätt att lyssna på kroppens signaler, en påminnelse om att vi inte alltid kan pressa oss framåt i samma takt som tidigare. Ibland behöver vi sakta ner och acceptera våra begränsningar och låta kroppen få den vila den behöver, och att halta kanske då inte är en svaghet utan en del av läkandet?

Men ibland händer något märkligt. Vi fortsätter att halta, trots att vi egentligen inte behöver det längre. Det mesta av smärtan kanske har försvunnit men försiktigheten dröjer sig kvar. Vi har liksom vant oss vid att ta små och lite osäkra steg, som om kroppen och sinnet håller vid att vi fortfarande är skadade, trots att vi egentligen är redo att gå obehindrat igen.

Det handlar inte bara om fysiska skador, vi kan också börja halta genom livet på andra sätt. Kanske har vi misslyckats och vågar inte riktigt tro på oss själva igen. Kanske har vi blivit svikna och vågar inte öppna oss för någon annan. Vi haltar som om smärtan fortfarande finns där, fast den kanske bara lever kvar i våra tankar.

Om vi låter gamla sår och skador styra våra rörelser riskerar vi att fastna i ett mönster av rädsla och begränsningar. Kanske är det dags att räta på ryggen och släppa taget om den försiktighet som en gång var nödvändig men som nu håller oss tillbaka. För det är först när vi vågar ta steget fullt ut som vi inser att vi inte längre behöver halta.

/ Urban