Bara en sten i havet och ändå helt unik – Att våga förvalta det jag fått

Jag har tyvärr en tendens att jämföra mitt eget sätt att skriva och uttrycka mig med andra människors. Det är sällan särskilt hjälpsamt för vi är ju alla unika.

När jag för några år sedan deltog i en retreat helg för kreativa, tror jag att Gud ville påminna mig just om det.

En av dagarna satt jag på stranden i Stenboda. Stillheten och tystnaden gjorde mig en smula rastlös, så jag började plocka upp några stenar som låg vid vattnet. När jag betraktade dem närmare slog det mig, ingen av dem var den andra lik. Alla hade sin egen färg, form och struktur. Just i det ögonblicket dök en textrad av Lalehs upp i mitt inre: ”Åh, jag är bara en sten i havet, det är inte värre än så.”

Laleh har berättat i intervjuer att det var den allra första textrad hon skrev till den låten. En rad som fångar känslan av att ibland uppleva sig liten och obetydlig men som samtidigt påminner om att just därför är vi betydelsefulla. För ingen annan är precis som du eller jag. Vi är alla bara stenar i havet, inte viktigare eller oviktigare. Bara unika.

Det sägs att kreativiteten bärs upp av två grundkänslor: lust och smärta. Det ligger något i det. Livets omständigheter formar oss, likt stenar som slipas av tidens rörelser. Jag tror vi har ett val, att låta oss formas till något vackert av det som händer oss, eller att låta oss slitas sönder av det. Båda vägarna gör ont, för varje förändring innebär att vi lämnar något bakom oss.

Jag är övertygad om att det är Gud som gett mig gåvan att uttrycka mig i tal och skrift. Och oavsett hur stark eller svag den förmågan är, vill jag förvalta den, både för att mina tankar kanske kan få vara till hjälp för någon annan och för att ge ära åt Honom som gett mig gåvan.

Därför vill jag kämpa för att släppa taget om jämförelsens förbannelse och istället ta emot den välsignelse det innebär att ha förebilder.
Att du får vara du. Att jag får vara jag.
Och att vi får inspireras och uppmuntras av varandras gåvor och kreativitet.

/ Urban

Vad menar vi egentligen med snäll?

Har han varit snäll idag? Det är en av de vanligaste frågorna som vårdnadshavare ställer när de hämtar sitt barn på förskolan. Den kommer ofta utan eftertanke, som en rutin fråga, ett sätt att känna av hur dagen gått.

Men vad betyder det egentligen? Vad är det de vill få svar på?

När vårdnadshavare frågar om ett barn varit snällt syftar de ofta på om barnet har följt reglerna? Har han lyssnat? Har han inte bråkat? Har han inte tagit någon annans spade i sandlådan? 

Ofta blir snäll ett annat ord för att vara smidig, inte störa, passa in, kort sagt, inte vara till besvär. Det är förståeligt. Vi vill ju att våra barn ska fungera i grupp, visa hänsyn, inte såra andra. Men risken är att ”snäll” reduceras till ett slags passiv lydnad. Som om det vore viktigare att vara tyst och stilla än att stå upp för någon annan, säga ifrån eller våga vara sig själv.

Snällhet verkar vid första anblicken vara något självklart, så grundläggande att det knappt behöver förklaras. Men ju mer man tänker på det, desto mer komplext blir det. Snällhet förväxlas ofta med att vara godtrogen eller konflikträdd. Att säga ja till allt, le när man egentligen vill skrika, eller hålla med för husfridens skull.

Men verklig snällhet är något annat. Den kräver mod, den kräver närvaro och ibland uppoffring. Snällhet i sin djupaste mening handlar inte bara om att vara lätt att ha att göra med. Det handlar om att visa omtanke, att se andra människors behov och att våga göra gott även när det kostar något.

Att vara snäll är inte att vara perfekt. Det är att vara mänsklig. Och i en tid där det ibland känns som om världen glider isär, är det kanske just snällheten som kan hålla oss samman.

Kanske är det dags att tänka om kring vad vi egentligen menar med snäll. Inte som ett kvitto på att någon varit lugn och lydig, utan som något aktivt. Något som handlar om att bry sig, skapa gemenskap, stå upp för det som är rätt och visa medkänsla.

Att vara snäll kan ibland göra att man uppfattas som besvärlig. Det låter kanske motsägelsefullt, men en person som står upp för andra, säger ifrån när något känns fel eller vågar gå emot gruppen gör det ofta i omtanke, inte i trots. Ändå riskerar den personen att ses som jobbig, ifrågasättande eller till och med provocerande.

Men verklig snällhet är inte att blunda för orättvisor eller att alltid hålla med. Det är att bry sig så mycket att man inte kan vara tyst. Att våga säga det som behöver sägas även när det skaver.

För mig är en snäll människa en individ som lever med etiken i sitt hjärta. Den snälla människan är minst av allt dum, tvärtom mycket klok, eftersom hon har förstått att det vi gör för andra gör vi också för oss själva.

Stefan Einhorn

/ Urban

Har kyrkan ett alltför glatt budskap?

Rubriken kanske uppfattas som provocerande och visst, det kristna budskapet är utan tvekan ett glädjens budskap. Ett budskap om kärlek, nåd och hopp.

Men ibland undrar jag om vi i kyrkan tenderar att bli alltför ensidiga. Att vi klamrar oss fast vid glädjen så hårt att vi skyggar för det mörka och svåra. Som att vi bär en rädsla för det mörka och svåra skulle hota vår trovärdighet, istället för att fördjupa den.

Vi som kallar oss kristna behöver vara ärliga med att livet inte alltid blir som vi eller Gud har tänkt sig. Att vi också vet hur det är att famla i mörkret och undra vart Gud tog vägen?

Jesus själv ropade på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Den verkligheten, den känslan är något många av oss känner igen.  Livet kan vara kaotiskt, och jag tror att vi måste våga tala även om det.

Kyrkan skulle upplevas som mer relevant om vi i högre grad vågade tala öppet om livets mörka sidor.

Något av det mest fascinerande med bibelns texter är att de inte väjer för det svåra i livet. Det är som om bibelns författare vet att livet inte alltid blir som vi hoppats. Att tron ibland krockar med våra erfarenheter, att den kan svaja rejält när den konfronteras med verklighetens tuffa villkor.

Bibeln är full av berättelser om kamp, sorg, svek och förtvivlan men också om försoning och nytt liv. Det är en bok för människor som lever på riktigt, som kämpar, faller men som ändå fortsätter att hoppas. Det finns texter jag själv har svårt att ta till mig, och andra som jag ständigt återvänder till. Så är också livet, mångfacetterat och komplext. Borde inte också predikningarna i kyrkan spegla den bredden?

Ibland upplever jag att kyrkan tenderar att ge enkla svar på svåra frågor. Hur många gånger har vi inte hört: ”Om Gud känns långt borta vem är det då som har flyttat sig?”. Men när man befinner sig mitt i smärtan, är enkla svar sällan till någon hjälp. Ibland måste man få vara kvar i frågan, i det osäkra, i det tysta. Kyrkan måste vara en plats där vi vågar tala om det och inte sopar det under mattan med ett leende och ytterligare en lovsång.

Läste nyligen en intervju med en präst som sa: ”Jag försöker tala om det mörka och svåra med att vara människa, om att jag också kämpar. Det bidrar till en öppnare atmosfär i kyrkan”.

Exakt, det är där allting börjar. I det gemensamma mänskliga, i modet att vara sårbara tillsammans.

Visst, det kristna budskapet är glädjefyllt, men det blir inte mindre sant av att också rymma mörker. Snarare tvärtom. Vi bär alla på erfarenheter vi helst hade sluppit, men som ändå är en del av livet. Och jag är övertygad om att även livets mörka stråk hör hemma i förkunnelsen. För utan mörker, vad är då ljus?

/Urban

Jag väljer det spretiga livet

För ett antal år sedan antog jag en utmaning på Facebook, att under sju dagar dela med mig av låtar, band och artister som på olika sätt format mig och bidragit till den jag är. Under veckan delade jag musik från U2, The 77’s, Stryper, Nils Landgren funk unit, Orup…

En minst sagt spretig blandning, som fick en vän att kalla min musiksmak för ”kontrasternas kontrast”. Och visst, det är onekligen ett stort kliv mellan Strypers hårda gitarriff och Nils Landgrens trombonspel. Men för mig har just de där kontrasterna alltid varit själva poängen

Kontrasternas kontrast, kanske låter som en ordlek, kanske rentav en motsägelse. Men ju mer jag tänker på orden, desto mer inser jag att de beskriver mitt liv. Mitt liv har aldrig varit en rak väg eller något som enkelt låter sig beskrivas. Snarare är det som ett brokigt lapptäcke fullt av färger, former och motsättningar som både krockar och samspelar. Det är just i dessa ytterligheter jag hittar mening, för det är de som burit mig, utmanat mig och format den jag är.

Det är i skiftningarna som pulsen finns. Mellan högljutt och lågmält. Mellan ensamhet och social samvaro, mellan skratt och allvar.

Vi får ofta för oss att vi måste välja. Antingen är vi utåtriktade eller inåtvända, glada eller ledsna, starka eller svaga. Men livet fungerar inte så. Det är sällan antingen eller, oftare både och. Det är inte svart eller vitt, utan ett spektrum av nyanser som ibland inte ens går att sätta ord på.

Jag tror på det spretiga. Jag vill leva ett liv där motsatser får existera sida vid sida. Där tystnaden blir ännu mer värdefull efter en kväll med skratt. Där ensamhet är en möjlighet att återknyta till sig själv. Där glädjen blir djupare just för att jag också vet hur sorgen känns.

En av mina kanske mest udda vanor fångar det här ganska tydligt: när jag sätter mig i bilen för att åka ut och vandra i naturen, till platser där tystnaden är så djup att man kan höra sina egna tankar, då spelar jag hårdrock på högsta volym i bilen. Det kan verka motsägelsefullt, som om jag måste överrösta världen för att till slut hitta stillheten. Men det är precis så jag fungerar.

/ Urban 

Du är Guds gåva till dig

Du är är Guds gåva till dig, vad du gör av det är din gåva till Gud

Anthony Dalla Villa

Vi föds alla med något unikt, en själ, en kropp, ett hjärta och ett sinne. Den du är, precis som du är, är inte ett misstag eller en slump. Det är en gåva. Guds gåva till dig.

Du är din största tillgång. Du är Guds gåva till dig själv: unik, värdefull och helt oersättlig. Ingen annan människa på denna jord har exakt dina erfarenheter, dina egenskaper eller ditt sätt att tänka. Du är ensam om att vara du.

Men gåvan i sig är bara början. Det verkliga miraklet sker när du väljer att göra något av det du fått.

Vad du väljer att göra med den du är, det är din gåva till Gud. Livet är en gåva till dig, men också ett tillfälle att låta dina gåvor och förmågor få bli till välsignelse för andra. Vi har alla möjlighet att bidra till att göra världen lite bättre.

Jag vet mycket väl att det inte alltid känns som att man är Guds gåva. Det finns stunder då man tvivlar på sitt värde, när man känner sig otillräcklig eller som om man inte lyckas med någonting alls. Om du befinner dig i en sådan period, ge inte upp! Jämför dig inte med andra, för din väg är din egen. Du har unika gåvor, även om du kanske inte har upptäckt dem ännu.

Jag tror på Gud, på honom som ger oss våra gåvor. Jag tror det finns en mening med att vi finns till, och att våra förmågor har ett syfte. Så använd det du har fått till att göra gott, både för dig själv och för andra.

Vi behöver inte vara perfekta, men vi är kallade att leva med insikt. Att förstå att livet inte bara är något som händer utan något som vi aktivt får forma och ge vidare. När vi förvaltar våra gåvor, handlar med kärlek och lever med mening. Då blir vi en gåva tillbaka. Till Gud. Till världen

/ Urban

Maj, en kravfylld tid

Bredvid förskolan där jag arbetade i Årsta, Stockholm, låg en vacker lekplats. På våren, när solen och värmen kom, fylldes parken snabbt med barn som lekte och föräldrar som slog sig ner med sina picknick korgar. När barnen blev hämtade från förskolan gick många direkt dit för att fortsätta leka. Och många av föräldrarna satt kvar länge, tills solen försvann bakom husen och det blev kväll

Men en pappa uttryckte något jag aldrig glömt. Han var så trött på att varje vår behöva gå till lekparken efter jobb och förskola. Han älskade hösten mycket mer. Mörkret, vinden, regnet och kylan, för då försvann också kraven.

På våren skulle man orka så mycket: vara ute i solen, åka på utflykter med familjen, grilla, ta itu med hem och trädgård. Men på hösten, då fanns inga förväntningar. Då kunde han bara gå hem efter förskolan, då var det ingen som ville till lekparken.

Jag har burit med mig hans tankar och när hösten kommer brukar jag tänka på att nu trivs han som bäst. Och visst har han en poäng. Våren är verkligen en kravfylld tid.

Maj, denna ljuvliga månad då naturen exploderar i grönska och blomning. Fåglarna sjunger som besatta och kvällarna blir ljusare för varje dag. Den varma vårluften är fylld av förväntan och det är nu livet ska ta fart på riktigt. Det är nu vi ska blomstra precis som syrenerna.

Men just därför är det också nu kraven växer. Förväntningarna, liksom listan över måsten. För även om maj är att otroligt vacker, bär den också på en viss stress, en ständig påminnelse om allt vi borde göra, hinna med och leva upp till.

Kanske är det just därför vi behöver stanna upp. Påminna oss om att livet inte är ett ständigt pågående projekt att bocka av, utan något som händer här och nu även när vi inte hinner med allt. Vi måste inte göra allt. Vi har rätt att tacka nej och det är helt okej att känna sig trött även när solen skiner.

/ Urban

Behovet av balans

I höst släpper jag boken: Att resa sig och gå vidare, en personlig blandning av självbiografi, självhjälp och andlig vägledning. Fram till dess kommer jag varje månad att dela en text här på bloggen som ett smakprov. Här är det första:

Livet handlar ofta om att försöka hitta en balans, och då tänker jag inte på den balans man tränar upp genom att stå på ett ben, utan den som handlar om känslolivet. Balansen mellan att känna och ändå ta nästa steg, mellan att ge utrymme åt det som är jobbigt och att fortsätta att leva.

Det är viktigt att hitta en balans mellan att ge plats åt det svåra och jobbiga i livet: skam, ångest, sorg, rädsla, minnesbilder som dyker upp när man minst anar det, trauman som lever kvar i kroppen som om de just hände, känslor som kräver sitt utrymme men som inte får ta över allt. Parallellt behöver vardagen fortsätta, att arbeta, gå i skolan, lämna och hämta barn, handla, städa och vika tvätt. Och mitt i allt detta måste det också finnas utrymme för det som ger glädje, energi och en stunds paus och vila från det tunga.

Utan balans är det lätt att köra fast. Om man lägger all sin tid och kraft åt att bearbeta det svåra finns risken att man fastnar i ett ständigt grubblande där det jobbiga tar över och resten av livet hamnar i skymundan. Å andra sidan, om man ständigt fyller tillvaron med roliga aktiviteter, kan det bli en form av flykt. Ett sätt att undvika det som gör ont. Det som från början var tänkt som återhämtning kan förvandlas till undvikande, ett sätt att springa ifrån sig själv.

Innan jag förstod hur viktig balansen är hamnade jag ofta i något av dikena. Antingen grävde jag ner mig i det svåra, ältade och analyserade varje känsla tills jag inte visste vad som var vad. Eller så har jag sprungit rakt in i aktiviteter, projekt och nöjen för att slippa känna någonting överhuvudtaget.

Det är mänskligt, tror jag. Att vi drar åt ett håll när vi försöker hantera det som är svårt. Men oavsett vilket dike man väljer hamnar man snett, förr eller senare. För ingen av ytterligheterna håller i längden.

Samtidigt är det inte svårt att förstå varför vi agerar som vi gör. Det kan kännas tryggt att stanna kvar i sina känslor, det kan ge en känsla av närvaro och ärlighet. Och ibland kan det vara en lättnad att skjuta undan och ignorera det svåra, eftersom livet blir enklare när man slipper grubbla. Men det vi ofta glömmer är att vi faktiskt inte behöver välja antingen eller.

Det finns faktiskt en väg däremellan. En väg där man kan bära sina känslor utan att drunkna i dem. Där det finns plats både för eftertanke och för skratt. Där man tillåter sig att vara arg eller ledsen, men inte fastnar i det. Där vardagen inte är en flykt, utan en grund. Att leva med det svåra är inte ett tecken på svaghet utan på att man faktiskt lever. Och att kunna skratta mitt i mörkret är inte ett svek mot det man bär, det är ett sätt att orka bära det.

/ Urban

Pallkragar, möjligheter och vad är det egentligen jag vill ska växa i mitt liv?

Just nu håller vi på att göra i ordning två pallkragar på tomten. Än så länge är de bara fyllda med planteringsjord, kogödsel och en hel del möjligheter eftersom vi ännu inte har bestämt vilka blommor och växter som ska planteras där…

…men mitt i det praktiska arbetet med jord under naglarna började en annan tanke att gro i mig: Vad är det egentligen jag vill ska växa i mitt liv?

Ibland tappar jag bort att det finns saker inom mig som växer. Det hamnar liksom i skymundan, gömt bakom vardagens rutiner, stressen, mobilen, alla krav och måsten som tränger sig på. Men då och då blir jag påmind om att jag faktiskt har ett val: jag kan välja vad jag vill ska växa i mitt liv.

Kanske är det just därför jag tycker så mycket om de där tomma pallkragarna. De påminner mig om att det fortfarande är möjligt att välja. Att varje dag är som ny jord att så och plantera i.

Tänker att vi människor liknar trädgårdar mer än vi kanske tror, vi är beroende av omsorg, tid och rätt förutsättningar för att kunna blomstra. Det vi vårdar det växer och varje dag ställs vi inför samma val, vad vi vill plantera, både i oss själva och i andra.

Vad vi planterar i pallkragarna får visa sig, men i mig vill jag plantera det där andra. Kärleken, sårbarheten, glädjen, tron, tålamodet, hoppet och modet. Allt det som gör mig mer levande, och lite mer människa. Och ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag , det är ju just det här som är andens frukter.

Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Galaterbrevet 5:22

Urban

Växtkraften i naturen och i oss själva

Varje vår är det som att naturen vaknar till liv med en sådan kraft att man nästan kan höra den. Knoppar brister, fågelsången blir alltmer påtaglig och marken fylls av gröna nyanser och vår blommor.

Det finns en uthållighet och envishet i naturen som jag kan avundas. En maskros som spränger asfalt, ett träd som böjer sin stam för att nå ljuset eller en knopp som slår ut trots nattens frost.

Men växtkraften finns inte bara i skogen, i trädgården, i parkerna eller hos kastanjen i vattnen. Den finns också inom oss människor, vi bär på förmågan att resa oss efter livets vintrar och både bildligt och bokstavligt, börja om på nytt.

Det finns perioder i livet då vi vissnar, då vi inte orkar sträcka oss mot ljuset, där växtkraften ligger gömd under lager av oro, stress, frustration eller sorg. Men ett träd slutar inte växa för att det blåser och ibland är det som att någonting väcks inom oss, något slår rot och plötsligt tar vi de där första stegen mot förändring. Som ett frö som bestämmer sig för att det är dags att gro, eller en knopp som vet att det dags att slå ut.

I en tid då världen ofta känns trasig med krig, klimatkris, ensamhet och psykisk ohälsa behöver vi tro på växtkraften. I oss själva, i varandra och i vårt samhälle..

/ Urban