Varje vår är det som att naturen vaknar till liv med en sådan kraft att man nästan kan höra den. Knoppar brister, fågelsången blir alltmer påtaglig och marken fylls av gröna nyanser och vår blommor.
Det finns en uthållighet och envishet i naturen som jag kan avundas. En maskros som spränger asfalt, ett träd som böjer sin stam för att nå ljuset eller en knopp som slår ut trots nattens frost.
Men växtkraften finns inte bara i skogen, i trädgården, i parkerna eller hos kastanjen i vattnen. Den finns också inom oss människor, vi bär på förmågan att resa oss efter livets vintrar och både bildligt och bokstavligt, börja om på nytt.
Det finns perioder i livet då vi vissnar, då vi inte orkar sträcka oss mot ljuset, där växtkraften ligger gömd under lager av oro, stress, frustration eller sorg. Men ett träd slutar inte växa för att det blåser och ibland är det som att någonting väcks inom oss, något slår rot och plötsligt tar vi de där första stegen mot förändring. Som ett frö som bestämmer sig för att det är dags att gro, eller en knopp som vet att det dags att slå ut.
I en tid då världen ofta känns trasig med krig, klimatkris, ensamhet och psykisk ohälsa behöver vi tro på växtkraften. I oss själva, i varandra och i vårt samhälle..
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 