I höst släpper jag boken: Att resa sig och gå vidare, en personlig blandning av självbiografi, självhjälp och andlig vägledning. Fram till dess kommer jag varje månad att dela en text här på bloggen som ett smakprov. Här är det första:
Livet handlar ofta om att försöka hitta en balans, och då tänker jag inte på den balans man tränar upp genom att stå på ett ben, utan den som handlar om känslolivet. Balansen mellan att känna och ändå ta nästa steg, mellan att ge utrymme åt det som är jobbigt och att fortsätta att leva.
Det är viktigt att hitta en balans mellan att ge plats åt det svåra och jobbiga i livet: skam, ångest, sorg, rädsla, minnesbilder som dyker upp när man minst anar det, trauman som lever kvar i kroppen som om de just hände, känslor som kräver sitt utrymme men som inte får ta över allt. Parallellt behöver vardagen fortsätta, att arbeta, gå i skolan, lämna och hämta barn, handla, städa och vika tvätt. Och mitt i allt detta måste det också finnas utrymme för det som ger glädje, energi och en stunds paus och vila från det tunga.
Utan balans är det lätt att köra fast. Om man lägger all sin tid och kraft åt att bearbeta det svåra finns risken att man fastnar i ett ständigt grubblande där det jobbiga tar över och resten av livet hamnar i skymundan. Å andra sidan, om man ständigt fyller tillvaron med roliga aktiviteter, kan det bli en form av flykt. Ett sätt att undvika det som gör ont. Det som från början var tänkt som återhämtning kan förvandlas till undvikande, ett sätt att springa ifrån sig själv.
Innan jag förstod hur viktig balansen är hamnade jag ofta i något av dikena. Antingen grävde jag ner mig i det svåra, ältade och analyserade varje känsla tills jag inte visste vad som var vad. Eller så har jag sprungit rakt in i aktiviteter, projekt och nöjen för att slippa känna någonting överhuvudtaget.
Det är mänskligt, tror jag. Att vi drar åt ett håll när vi försöker hantera det som är svårt. Men oavsett vilket dike man väljer hamnar man snett, förr eller senare. För ingen av ytterligheterna håller i längden.
Samtidigt är det inte svårt att förstå varför vi agerar som vi gör. Det kan kännas tryggt att stanna kvar i sina känslor, det kan ge en känsla av närvaro och ärlighet. Och ibland kan det vara en lättnad att skjuta undan och ignorera det svåra, eftersom livet blir enklare när man slipper grubbla. Men det vi ofta glömmer är att vi faktiskt inte behöver välja antingen eller.
Det finns faktiskt en väg däremellan. En väg där man kan bära sina känslor utan att drunkna i dem. Där det finns plats både för eftertanke och för skratt. Där man tillåter sig att vara arg eller ledsen, men inte fastnar i det. Där vardagen inte är en flykt, utan en grund. Att leva med det svåra är inte ett tecken på svaghet utan på att man faktiskt lever. Och att kunna skratta mitt i mörkret är inte ett svek mot det man bär, det är ett sätt att orka bära det.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 