Bredvid förskolan där jag arbetade i Årsta, Stockholm, låg en vacker lekplats. På våren, när solen och värmen kom, fylldes parken snabbt med barn som lekte och föräldrar som slog sig ner med sina picknick korgar. När barnen blev hämtade från förskolan gick många direkt dit för att fortsätta leka. Och många av föräldrarna satt kvar länge, tills solen försvann bakom husen och det blev kväll
Men en pappa uttryckte något jag aldrig glömt. Han var så trött på att varje vår behöva gå till lekparken efter jobb och förskola. Han älskade hösten mycket mer. Mörkret, vinden, regnet och kylan, för då försvann också kraven.
På våren skulle man orka så mycket: vara ute i solen, åka på utflykter med familjen, grilla, ta itu med hem och trädgård. Men på hösten, då fanns inga förväntningar. Då kunde han bara gå hem efter förskolan, då var det ingen som ville till lekparken.
Jag har burit med mig hans tankar och när hösten kommer brukar jag tänka på att nu trivs han som bäst. Och visst har han en poäng. Våren är verkligen en kravfylld tid.
Maj, denna ljuvliga månad då naturen exploderar i grönska och blomning. Fåglarna sjunger som besatta och kvällarna blir ljusare för varje dag. Den varma vårluften är fylld av förväntan och det är nu livet ska ta fart på riktigt. Det är nu vi ska blomstra precis som syrenerna.
Men just därför är det också nu kraven växer. Förväntningarna, liksom listan över måsten. För även om maj är att otroligt vacker, bär den också på en viss stress, en ständig påminnelse om allt vi borde göra, hinna med och leva upp till.
Kanske är det just därför vi behöver stanna upp. Påminna oss om att livet inte är ett ständigt pågående projekt att bocka av, utan något som händer här och nu även när vi inte hinner med allt. Vi måste inte göra allt. Vi har rätt att tacka nej och det är helt okej att känna sig trött även när solen skiner.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 