Har kyrkan ett alltför glatt budskap?

Rubriken kanske uppfattas som provocerande och visst, det kristna budskapet är utan tvekan ett glädjens budskap. Ett budskap om kärlek, nåd och hopp.

Men ibland undrar jag om vi i kyrkan tenderar att bli alltför ensidiga. Att vi klamrar oss fast vid glädjen så hårt att vi skyggar för det mörka och svåra. Som att vi bär en rädsla för det mörka och svåra skulle hota vår trovärdighet, istället för att fördjupa den.

Vi som kallar oss kristna behöver vara ärliga med att livet inte alltid blir som vi eller Gud har tänkt sig. Att vi också vet hur det är att famla i mörkret och undra vart Gud tog vägen?

Jesus själv ropade på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Den verkligheten, den känslan är något många av oss känner igen.  Livet kan vara kaotiskt, och jag tror att vi måste våga tala även om det.

Kyrkan skulle upplevas som mer relevant om vi i högre grad vågade tala öppet om livets mörka sidor.

Något av det mest fascinerande med bibelns texter är att de inte väjer för det svåra i livet. Det är som om bibelns författare vet att livet inte alltid blir som vi hoppats. Att tron ibland krockar med våra erfarenheter, att den kan svaja rejält när den konfronteras med verklighetens tuffa villkor.

Bibeln är full av berättelser om kamp, sorg, svek och förtvivlan men också om försoning och nytt liv. Det är en bok för människor som lever på riktigt, som kämpar, faller men som ändå fortsätter att hoppas. Det finns texter jag själv har svårt att ta till mig, och andra som jag ständigt återvänder till. Så är också livet, mångfacetterat och komplext. Borde inte också predikningarna i kyrkan spegla den bredden?

Ibland upplever jag att kyrkan tenderar att ge enkla svar på svåra frågor. Hur många gånger har vi inte hört: ”Om Gud känns långt borta vem är det då som har flyttat sig?”. Men när man befinner sig mitt i smärtan, är enkla svar sällan till någon hjälp. Ibland måste man få vara kvar i frågan, i det osäkra, i det tysta. Kyrkan måste vara en plats där vi vågar tala om det och inte sopar det under mattan med ett leende och ytterligare en lovsång.

Läste nyligen en intervju med en präst som sa: ”Jag försöker tala om det mörka och svåra med att vara människa, om att jag också kämpar. Det bidrar till en öppnare atmosfär i kyrkan”.

Exakt, det är där allting börjar. I det gemensamma mänskliga, i modet att vara sårbara tillsammans.

Visst, det kristna budskapet är glädjefyllt, men det blir inte mindre sant av att också rymma mörker. Snarare tvärtom. Vi bär alla på erfarenheter vi helst hade sluppit, men som ändå är en del av livet. Och jag är övertygad om att även livets mörka stråk hör hemma i förkunnelsen. För utan mörker, vad är då ljus?

/Urban