Ibland behöver man stanna upp för att kunna gå vidare. Det kanske låter som en motsägelse, men det är precis vad som är på gång nu.
Efter många tankar, funderingar och texter här på bloggen är det dags för ett uppehåll. Här har jag fått skriva fritt om stort och smått, det vardagliga och det existentiella. Kanske har du som läst känt igen dig, ibland blivit berörd, ibland bara stannat upp en stund.
Men nu är det alltså dags för paus. Semestern närmar sig och med den kommer möjligheten till återhämtning, nya intryck, solnedgångar och vandringar i skog och mark.
Det blir också en chans att dra sig tillbaka och ägna tid åt något som länge legat varmt om hjärtat, att skriva färdigt min bok: Att resa sig och gå vidare
Det är en titel som inte bara fångar bokens tema, utan också en känsla jag själv burit med mig i perioder av livet. Boken handlar om att möta motgångar, men också om kraften i att resa sig, ibland långsamt, stapplande, men alltid med en vilja att ta sig vidare. Att skriva den är som att möta alla de där ofullständiga meningarna jag burit inom mig. Det är både en personlig resa och ett krävande arbete som behöver både tid och fullt fokus.
Förhoppningen är att boken släpps i oktober. Det kan hända att du kommer att känna igen tonen från bloggen i texterna men förhoppningsvis kommer de även öppna dörren till något helt annat.
Vi ses här på bloggen i september. Tills dess: ta hand om dig, njut av sommaren och kom ihåg att även vilan är en viktig del av vägen framåt.
Treenigheten (Fadern, Sonen och den helige Ande) är ett ord som faktiskt aldrig nämns i bibeln, men det finns formuleringar där alla tre nämns tillsammans. Den kändaste är nog missiosbefallningen:
Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.
Matteusevangeliet 28:19
Jesu uppmaning visar tydligt treenighetens verklighet, även om han som sagt inte använder ordet.
I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet. Gud sade varde ljus och det blev ljus.
1 Moseboken 1:1-3
I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Och Ordet blev människa och bodde bland oss.
Johannesevangeliet 1:1-5, 14
Det är alltså inte så att sonen började existera när Jesus föddes i Betlehem eller att anden gjorde entre först efter himmelsfärden, på pingstdagen. Nej, de var med redan vid skapelsen.
Hör, Israel! Herren vår Gud, Herren är en. Och du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ och av all din kraft.
Femte Moseboken 6:4-5
Detta är en av de viktigaste trosbekännelserna i både judendomen och kristendomen och som betonar att det bara finns en Gud. Men hur går detta ihop med treenigheten. Ett plus ett plus ett är lika med ETT. Kan vi kristna inte räkna?
Genom hela Gamla testamentet får vi klart för oss att Gud är en, och man kan ju fundera på varför inte Gud uppenbarar sig som treenig redan från början. Vad jag förstått var polyteismen, tron på flera gudar djupt rotad i Israel och för att förstå den monoteistiska läran tron på en enda Gud behövde folket först förstå att Gud är en, innan treenigheten var möjlig att ta till sig. Hade de från början fått höra om Fadern, Sonen och Anden hade de lätt kunnat falla tillbaka i tanken på flera gudar och missförstått Guds natur.
Men det finns som sagt flera ledtrådar i Gamla testamentet om treenigheten. Eller vad säger ni om att Gud vid skapelsen säger:
Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss.
Första Moseboken 1:26
Vilka oss?
Eller när Abraham får veta att Sara ska bli gravid. Herren uppenbarade sig för Abraham där han satt vid ingången till sitt tält när dagen var som hetast. Han såg upp, och se, tre män stod framför honom.
Tänker att finns en hel del saker i vår tro som är både är begripligt och totalt obegripligt på en och samma gång. Treenigheten är en sån sak. Vi kan förstås förstå formeln att Gud är tre och ändå en. Vi kan ju liksom det här med Fadern, sonen och den helige ande. Men det blir ändå lätt så att man tänker att Fadern är Gud och så är Jesus hans son. Och Anden är något lite flummigt som Fadern, eller möjligen Jesus, sänder till oss. Fast så är det ju egentligen inte, Sonen och Anden är lika mycket Gud som Fadern!
Hur kan Gud vara tre och ändå en? En sådan fråga kan få huvudet att snurra. Men låt oss försöka se vad detta betyder för oss idag här och nu. Och tänk om Treenigheten inte i första hand är något att förstå, utan något att uppleva? En Gud som visar sig för oss på tre olika sätt.
Ett vanligt sätt att förklara treenigheten är att likna det vid vatten. Vatten har ju tre olika former/personligheter. Det kan vara flytande, is och ånga. men det är fortfarande H₂O. De har inte samma egenskaper men det är ändå samma vatten.
Det finns fler exempel: Solen som består av kärnan som kan liknas vid Fadern, ljuset likt Sonen och värmen likt Anden. De är tre olika uttryck av solen, men ändå en och samma sol.
Människan – ande, kropp, själ. Tre aspekter men fortfarande en person. Skapad till Guds avbild med en slags treenighet i sig. Eller ta ett träd. Vi har stammen, rotsystemet och grenverket.
Atomer som består av protoner, neutroner och elektroner. Kanske är det så att Gud gjort hela skapelsen, varje grundämne, till en treenig avbild av sig själv?
Triangeln är också en gammal symbol för treenigheten. Med sina tre hörn och tre lika långa sidor. De sammanfogade sidorna symboliserar treenighetens jämlikhet, evighet och enhet.
Att se treenigheten i skapelsen kan såklart vara inspirerande men det är viktigt att inte dra för hårda paralleller. Gud är alltid större än sin skapelse.
Om du förstår det, är det inte Gud.
Augustinus
Fadern, Sonen och Anden hör som sagt ihop. Jesus säger ju:
Jag och fadern är ett
Johannesevangeliet 10:30
Tänker att allt det som Jesus gjorde och sa om sig själv tydligt visar att han själv är Gud. Men samtidigt ber han vid flera tillfällen till Gud, sin fader, då kan de ju inte vara samma person?
Antal tillfällen där Jesus ber till Gud beror på hur man räknar, om man räknar varje unikt tillfälle som nämns eller om man också räknar upprepningar av böner i olika evangelier. Enligt chatGPt finns ca 12-15 olika tillfällen där Jesus ber till Gud. Ett exempel är när Jesus i sitt avskedstal säger:
Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid:sanningens ande.
Johannesevangeliet 14:16-17
Fadern, det är han som skapat himmel och jord, han är källan till allt liv. Han är den som bär allt i sin hand, som känner oss bättre än vi känner oss själva. Han är helig och kärleksfull, evig och nära.
Han är den som ger oss vår identitet, värde och trygghet. När vi vänder oss till honom i bön, får vi komma ihåg att han är vår far. När Gud såg att allt han hade gjort var mycket gott, så menade han också dig och mig.
Sonen. Jesus Kristus, Gud som blev människa. Vår frälsare och bro mellan Gud och människa. Han gick på dammiga vägar, satt vid brunnar, talade till trasiga hjärtan, åt med de utstötta, rörde vid de orörbara och förlät de oförlåtliga. Han valde inte makt, utan kärlek och han hade säkert jord under naglarna. Men knappast tummen mitt i handen. Han var ju snickarens son, eller iallafall hans styvson.
I honom får vi se vem Gud är, på riktigt. Genom Jesus ser vi hur Gud tänker, känner och handlar. Genom sitt liv, sin död på korset och sin uppståndelse har han öppnat vägen till Gud för oss.
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att den som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.J
Johannesevangeliet 3:16
Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor: människan Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla
Första Timoteusbrevet 2:5-6)
Genom hans död och uppståndelse får vi förlåtelse, hopp och evigt liv. Jesus är brodern som går med oss genom livet.
Den helige anden, hjälparen som bor i oss, som en inre eld, ett stilla sus, en gudomlig närhet. Bibeln är tydlig med att det är den helige Ande som bor i den som tagit emot Jesus som Herre och frälsare.
Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud?
Första Korinthierbrevet 6:19
Men hur går det ihop att vi ibland säger att Jesus bor i våra hjärtan? Jo, när anden bor i oss, får vi också del av både Sonens och Faderns närvaro. Jesus själv sa:
Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader ska älska honom, och vi ska komma till honom och ta vår boning hos honom.
Johannesevangeliet 14:23
Den Helige Ande är Guds närvaro här och nu. Anden ger oss tro, leder oss, påminner oss om Guds löften och ger oss kraft att leva det liv är kallade till.
Det är genom Anden vi känner frid, får kraft att förlåta, mod att älska, och glädje i hjärtat. När vi ber och inte vet vad vi ska säga då hjälper Anden oss. När vi känner att något är sant och rätt då viskar Anden till vårt hjärta. Han utrustar oss med gåvor, formar vår karaktär, och verkar i det tysta med att förvandla oss inifrån och ut.
Men vad betyder allt detta för oss idag?
Treenigheten visar oss att Gud är en relation, Fadern, Sonen och Anden lever i evig gemenskap. Tänker att det säger något djupt om vårt eget syfte: vi är skapade till gemenskap, både med Gud och med varandra.
I en tid där många längtar och söker efter mening, identitet och tillhörighet bär Treenigheten på ett hoppfullt svar. Vi är älskade av Fadern, räddade av Sonen, och ledda av Anden. Vi är inte ensamma. Gud är med oss i varje andetag, varje steg, varje prövning.
Att tro på Gud som skaparen hjälper oss att se spår av Gud överallt omkring oss. Inget är för stort eller för litet, att det inte är skapat och känt av Gud.
Tron på Gud som Sonen, som blev människa, ger oss vissheten om att Gud vet hur det är att vara människa, att födas, leva och dö, att känna glädje, hopp, sorg, ångest och förtvivlan osv…
När livet gör ont, när jag faller då vet jag att han har varit där. Han vet hur det känns. Vet inte hur du du tänker men för mig är det både en tröst och en hjälp att veta att Jesus vet hur det är att vara människa.
Genom Jesu uppståndelse får vi ett nytt perspektiv, livet är inte bara här och nu, utan rymmer dåtid, nutid och framtid i ett sammanhang. Och i Kristus hålls allt samman. Livet övervinner döden, rättfärdigheten besegrar ondskan, förlåtelsen övervinner synden och kärleken lyfter bort skammen.
Tron på Gud som Anden betyder att Gud är närvarande överallt – som luften vi andas, som själva livets källa. Guds närhet är ständig, bärande och oumbärlig.
Vet inte hur många av er som har koll på att det idag inte bara är heliga trefaldighets dag utan också missionsdagen.
Missionen är överflödet av den oändliga kärleken i treenigheten.
Ordet mission väcker säkert olika tankar och bilder hos er, och vi ska inte fördjupa oss så mycket i det. Men jag tänker att missionen är en rörelse av kärlek som flödar från fadern, sonen och den helige ande. Att det är treenighetens nåd som söker världen.
Tänker att allt startar i den treenige guden. Sändningen startar där, och sedan får vi med våra församlingar, med de personligheter vi är, de verktyg och redskap vi har gå med i det flödet.
Vi lever i en tid där högt tempo och prestation ofta framställs som en norm. Men låt oss vara ärliga: ingen orkar full rulle hela tiden. Ingen är stark, duktig och positiv dygnet runt och det behöver vi inte heller vara.
Vi måste sluta lura oss själva att vi måste prestera för att duga och vara värdefulla, och att kunna säga ”jag orkar inte”, ”det där kan inte jag’ eller ”jag behöver hjälp” borde inte ses som ett nederlag utan som ett uttryck för mod och ärlighet.
Det handlar inte om att ge upp, utan om att vara realistisk. Att ställa rimliga krav på sig själv är en nödvändighet, inte för höga, men inte heller för låga. Rimliga krav innebär att man tar hänsyn till vem man är med både styrkor och svagheter.
Vi har alla våra egna styrkor, talanger och egenskaper. Det gäller bara att hitta dem, Och att snegla för mycket på andra gör oss ofta blinda för våra egna kvaliteter.
Att erkänna sina begränsningar är inte detsamma som att strunta i det som känns svårt och komplicerat, och det innebär inte heller att man undviker att pröva nya saker. Det är inte feghet eller lathet och behöver inte handla om dåligt självförtroende.
Tvärtom, det visar att man har självinsikt. Det handlar om förmågan att sätta gränser och säga nej när det behövs, oavsett om det handlar om ork, kunskap eller tid.
Om vi accepterar våra begränsningar och slutar lägga energi på att dölja våra brister kan våra styrkor få ta plats. Att säga ”det här klarar jag inte” öppnar också dörren till att kunna säga ”men det här kan jag, och det gör jag riktigt bra.”
Fundera en stund: vilka krav ställer du på dig själv? Är de rimliga? Och de krav som andra har på dig, känns de rättvisa? Eller är det dags att omvärdera både dina egna och andras förväntningar?
Själv har jag alltid sagt att jag har tummen mitt i handen. Men vet du vad? Jag har ändå lyckats bygga innertak, måla, tapetsera och lägga parkettgolv. Det visar sig att man kan mycket mer än man tror, bara man vågar försöka. Ibland måste man riva de mentala murar man själv byggt upp.
Jag tycker att plikt har fått ett oförtjänt dåligt rykte, och det är sällan man hör någon tala om den i dagens samhälle. Istället är det begrepp som självförverkligande, rättigheter och valfrihet som lyfts fram.
”Jag gör det för att jag måste” är ord som ofta sägs med en suck. Som om plikten vore en slags börda. Och vi förknippar den med att ställa upp trots att vi inte vill, att bita ihop när vi egentligen längtar efter att släppa taget.
Men jag tänker att begreppet plikt är något vi inte kan undvika, åtminstone inte om vi vill leva som civiliserade människor. Vi måste alla inse att vi bär ansvar, inte bara för oss själva, utan för varandra och för samhället vi är en del av.
Plikten är en grundpelare för varje fungerande kultur och gemenskap. Vi kan inte leva våra liv pliktlöst och egocentriskt och förvänta oss att andra har plikter gentemot oss, medan vi själva inte har det mot dom.
Missförstå mig inte, personlig frihet är ovärderligt. Vi behöver alla tid och utrymme för oss själva, vi behöver kunna sätta gränser och ibland måste vi få säga nej. Men om ”jag har ingen lust” och ”jag känner inte för det” ständigt får gå före ”det här är mitt ansvar” och ”det här behöver göras” riskerar vi att tappa något då väsentligt.
Att följa sin plikt betyder att man ibland måste gå emot sin lust. Och i ett samhälle där man gör det man känner för ofta betraktas som det främsta beviset på äkthet kan plikten upplevas suspekt.
Men plikt är också rätten att ibland säga nej, just för att man också har en plikt mot sig själv.
Jag tänker att om man är en del av en grupp, ett sammanhang eller en aktivitet, kan man inte varje gång fundera på om man ska delta eller inte. Har man åtagit sig något, så är man med och deltar.
Vi är mer än bara individer. Vi är medmänniskor, del av samhällets grund och skapare av vår kultur. Allt börjar med något både enkelt och utmanande, att ta ansvar. För varandra. För det gemensamma. För framtiden.
Det talas ofta om att ”hitta sig själv” som om det fanns en slutpunkt där allt faller på plats. Som om livet vore ett pussel där bitarna till slut ska ligga på exakt rätt plats. Men vad händer när vi inser att det där pusslet aldrig blir färdigt eller att det kanske inte ens finns någon färdig bild att gå efter?
Livet är inte ett problem som ska lösas, utan en verklighet som ska upplevas.
Søren Kierkegaard
Livet är inget problem som behöver lösas och det finns inget facit längst bak i boken. Det är ett äventyr i ständig rörelse. En rad försök, omstarter, nya vägar, ibland återvändsgränder, men alltid med något nytt bakom nästa krök. Och det är just det som gör livet levande.
Ibland är vi nog så upptagna med att prestera, att bli bättre, starkare, klokare, lyckligare, som om varje dag måste föra oss närmare ett mål vi aldrig riktigt formulerat. Men vad händer om vi istället tänker så här: om jag är en lite bättre version av mig själv idag än jag var igår, då räcker det. Då har jag vuxit. Då har jag lyckats i det lilla, i det mänskliga.
Och visst misslyckas vi. Om och om igen. Men vad gör det? Det betyder inte att vi är svaga, det betyder att vi vågar, att vi försöker. Det är mänskligt och ofta är det just där, i fallet, vi lär oss mest. Så varför inte omfamna det också?
Livet rymmer både det vackra och det frustrerande, det oväntade och det glädjefyllda, ibland allt på en och samma gång.
Vi hamnar i situationer vi aldrig bett om, med omständigheter vi inte kunnat styra över, men tänk vad tråkigt det vore om allt bara rullade på i samma tempo, i samma spår.
Om livet ändå ska gå på räls, då väljer jag hellre en skakig, galen berg-och-dalbana än ett försenat Sj tåg. För det är i kurvorna, i uppförsbackarna och i de plötsliga fallen vi verkligen känner pulsen av att leva. Och det är väl ändå det vi är här för: att leva, inte att lösa.
I mitt arbete på förskola.möter jag ständigt barn som vill något av mig: uppmärksamhet, tröst, hjälp med något, eller kanske en särskild leksak eller aktivitet. Jag försöker så gott jag kan att möta deras behov, men ibland är det svårt för dem att acceptera de svar de får. Det kan leda till ilska, frustration och utrop som: ”MEN JAG VILL!”
Men vi vuxna, jag och mina fina kollegor har ett annat perspektiv. Vi ser helheten, vi vet vad som är bäst för barnen i längden, även om de just då inte kan förstå det. Och vet du? Jag tänker att det är precis så det är med Gud.
Tänk om Gud alltid gav oss precis det vi bad om. Om han tog bort alla sjukdomar, problem och svårigheter. Om vi fick allt vi pekade på. Skulle han då vara en god Gud? Och vad skulle det göra med oss människor?
En förälder som säger ja till allt sitt barn ber om, är det verkligen en kärleksfull och klok förälder? Jag ger inte mina egna döttrar allt de vill ha, även om de titt som tätt lindat mig runt sitt lillfinger. I grund och botten handlar det ju om kärlek. Och så är det med Gud också.
Jag har ofta hört det sägas att Gud svarar på bön på tre sätt: ja, nej eller vänta. Och visst har vi människor svårt att ta ett nej, men kanske är det ännu svårare att leva med ett ”vänta”. För vi lever ju i en tid där allt ska gå snabbt. Helst omedelbart.
Ofta har vi nog en så tydlig bild av hur vi vill att Gud ska svara att vi missar hans svar när det kommer i en annan form än vi förväntat oss. Men även ett nej är faktiskt ett bönesvar. Och kanske till och med ett uttryck för Guds omsorg, hur svårt det än kan vara att se i stunden.
Det är märkligt hur lätt jag finner Gud i solnedgångar och skogspromenader, men hur svårt det är att upptäcka honom i den överfulla tvättkorgen, i disken som aldrig tycks ta slut. I vardagens strida ström av måsten. Som om det heliga gömmer sig när livet blir för vanligt.
Kanske ligger problemet i mitt sätt att dela in livet. Det är som om jag, utan att tänka på det, delar in världen i två fack: det heliga och det vardagliga. Och det är jag nog inte ensam om. Vi har på något sätt vant oss vid att skilja det andliga från det vardagliga, det heliga från det vanliga. Men om världen verkligen har sitt ursprung i Gud, borde då inte också det lilla och till synes obetydliga bära spår av det gudomliga?
Kanske handlar det inte om att försöka upphöja vardagen eller fly den för att söka Gud, utan om att inse att vardagen redan bär en inneboende helighet. Att den, i all sin enkelhet är en plats där Gud redan är närvarande.
Han finns inte bara i det storslagna, han är också närvarande i händerna som sköljer tallrikar, i stegen som går samma väg till jobbet varje dag, i varje andetag som håller oss vid liv, i en suck av trötthet mitt i vardagen. Och om jag kan låta varje handling bli ett uttryck för kärlek, närvaro och tacksamhet, då börjar gränsen mellan det heliga och det vardagliga suddas ut. Då är Gud inte bara i solnedgången, utan också i den överfulla tvättkorgen.
Om Gud är kärlek, och kärlek i sin djupaste mening handlar om att ge sig själv, då kanske vardagens alla små sysslor är just de penseldrag som målar den större bilden. Och kanske är själva livet en bön: ”Gud, lär mig att upptäcka dig i det som redan är.”
Vi talar ofta om förändring som något stort och omvälvande. Som en ny riktning i livet, ett uppbrott från det gamla, som att byta jobb, bli förälskade, flytta till en ny plats eller fatta avgörande beslut.
Men sällan stannar vi upp och funderar över hur förändring egentligen sker. Vad är det som faktiskt formar oss, skiftar våra perspektiv, våra känslor, våra liv?
Och då syftar jag inte bara på de stora, omvälvande händelserna utan också på de där små skiftningar som händer inuti. De som smyger sig på nästan obemärkt, men som en dag får en att stanna upp och inse: Jag har förändrats. Jag är inte riktigt densamma längre.
Jag tänker att det finns fyra grundläggande sätt vi människor förändras på. Fyra vägar eller metoder som öppnar oss mot något nytt. Och de handlar alla om att lägga till eller ta bort. På utsidan och på insidan.
Att förändras genom att lägga till något nytt på utsidan, det känner vi nog alla igen. En ny miljö, nya sammanhang eller att vi börjar med en vana vi inte haft förut. Vi kanske börjar träna, byter arbetsplats, anmäler oss till en kurs eller flyttar till annan ort. Det yttre skiftar, och vi märker hur också vårt inre börjar röra på sig. Sakta men säkert formas vi till någon annan.
Sen finns det förändringen som kommer av att ta bort något från utsidan. När vi rensar ut, gör plats, släpper taget om sådant som tappat sin kraft: gamla mönster, relationer som tär mer än de ger, intryck som tröttar snarare än berikar. Ibland är det först när vi skalar bort som vi ser klart. Som när ett fönster tvättas rent och ljuset faller in igen.
Men den djupaste förändringen kanske sker i det tysta, inom mig. När något tillförs i mitt inre, en tanke som inte funnits där förut, en ny insikt, ett beslut, en förlåtelse jag till sist ger. Något vi lär oss, förstår, vågar känna.
Och så finns den inre förändringen som sker när vi släpper taget om något vi burit med oss länge. En gammal rädsla, åsikt eller tanke. Ett invant krav, en föreställning om vem vi borde vara. Ibland är det svåraste vi kan göra att låta något dö för att något nytt ska kunna få liv.
De här fyra vägarna att lägga till eller ta bort, på utsidan eller på insidan är inte isolerade från varandra. Tvärtom, de vävs ständigt samman. Det vi förändrar på utsidan påverkar ofta vårt inre mer än vi anar, och det som sker inom oss får förr eller senare genomslag i hur vi lever, väljer, och relaterar till vår omgivning.
Kanske är det just därför förändring sällan sker plötsligt, utan snarare i lager som långsamt läggs ovanpå varandra. Ett steg i taget och ibland märker vi det först i efterhand när vi vänder oss om och inser att vi gått långt, fast vi trodde att vi stod still.
Det var hemma i mitt barndomsrum i Laxå. Lampan var tänd, min yngsta dotter låg och sov i samma rum, och jag låg i sängen med Bibeln i handen. Läste från Johannes första brev, det där kapitlet som talar så starkt om ljuset, att Gud är ljus, att inget mörker finns i honom.
När jag läste verserna om att vandra i ljuset, drabbades jag av hur påtagliga och levande orden kändes. Det var inte bara en teologisk tanke, utan något högst verkligt.Och när jag till slut släckte lampan, blev det, som man säger kolsvart.
Till en början såg jag ingenting, men efter en kort stund vande sig ögonen vid mörkret. Det gick att urskilja konturer och det hade inte varit några problem röra sig i rummet. För det som först varit helt kolsvart kändes plötsligt ljusare.
Och just där, i det ögonblicket, gick det plötsligt upp för mig: att de är precis så här det fungerar i livet också..
När lampan är tänd och jag är nära Jesus blir allt tydligare. Då ser jag vad som inte är bra i mitt liv. Mina felsteg, mina misstag, de beslut jag ångrar, mina synder. I ljuset kan jag inte gömma något. Och det är där, i mötet med det ljuset väcks en längtan att förändras. Att leva nära Jesus, att följa honom.
Men så släcks lampan. Ljuset försvinner. Och jag vänjer mig, anpassar mig. Börjar se i mörkret. Det känns inte lika skrämmande längre. Jag fortsätter som förut, faller tillbaka i gamla mönster. Och utan att jag riktigt märker det börjar jag lita mer på mitt eget omdöme än på ljuset. Försöker själv hitta vägen i ett mörker jag inte är rustad att navigera i. Risken är då stor att jag går vilse, fattar fel beslut och väljer vägar jag inte borde gå.
Det där ögonblicket i mörkret blev en vändpunkt för mig, inte bara på ett andligt plan, utan också på ett djupt mänskligt. Det blev början på en resa där jag insåg att vissa delar av mitt liv, smärtsamma upplevelser och våldsbrott jag utsatts för behövde föras fram i ljuset. Inte för att väcka skuld och skam, utan för att jag skulle bli hel. Jag insåg att jag inte kunde klara det ensam. Jag behövde hjälp. Någon som kunde stå bredvid mig i mörkret och hjälpa mig att tända lampan igen.
Och det var där helandet började, i ljuset. I det obekväma, avslöjande, men samtidigt befriande ljuset. Ett ljus som ger möjlighet till upprättelse, insikt och försoning.
Att möta sanningen om sig själv och sina erfarenheter kan vara smärtsamt, men det är också en nödvändig väg mot frihet. När vi vågar låta ljuset tränga in, kan vi släppa taget om skam och skuld som annars håller oss fast i mörkret. Det är i detta ljus vi kan börja bygga upp oss själva på nytt, steg för steg.
I keep trying to find a life. On my own, apart from You. I am the king of excuses. I’ve got one for every selfish thing I do.
What’s going on inside of me? I despise my own behavior. This only serves to confirm my suspicions That I’m still a man in need of a Savior.
I wanna be in the Light. As You are in the Light. I wanna shine like the stars in the heavens Oh, Lord be my Light and be my salvation, cause all I want is to be in the Light All I want is to be in the Light.
Dc Talk
Jag tänker ofta på den låten av DC Talk, för den beskriver så tydligt kampen mellan den jag vill vara och den jag ibland är. Men också längtan efter något mer, efter frid, efter mening, efter att leva ett liv i sanning.
Ljuset handlar inte bara om tro. Det handlar om att våga se sig själv. Våga lyfta fram det svåra. Våga förändras. För när allt kommer omkring: vi kan vänja oss vid mörkret, men det betyder inte att vi ser klart.
Så jag vill fortsätta vandra i ljuset. Inte för att jag har allt på plats och är perfekt, snarare tvärtom. För att jag har insett att det bara är där, i ljuset som den verkliga läkningen sker. Både för hjärtat och tanken. Och kanske är det så att det mest modiga vi kan göra är att våga öppna oss för ljuset och låta det nå hela vägen in.
/ Urban
PS. Detta är ett smakprov ur min kommande bok ”Att resa sig och gå vidare” som släpps i höst DS.
Det är något särskilt med stigar. De där smala, slingrande stigarna som letar sig fram genom skog och mark. Inte breda vägar eller asfalterade promenadstråk utan riktiga stigar, sådana som trampats upp av många steg före ens egna. Av människor, djur, kanske till och med av tankar.
Jag vandrar ofta i skogen. Inte bara för att få röra på mig utan för något djupare, stillheten och förundran.. Den där härliga känslan av att gå in i något större än mig själv, något som funnits långt före mig och kommer att finnas kvar långt efter.
Stigar i skogen är mer än bara vägar genom naturen, de bär på en djupare mening. Man skulle kunna säga att de är symboler för rikting, val och hopp. För det finns alltid något hoppfullt i en stig. Den leder någonstans, även om man inte vet vart och öppnar en möjlighet att ta sig vidare, att upptäcka det nya och lämna det gamla bakom sig.
Tänk om stigarna inte fanns. Om skogen bara var tät och ogenomtränglig, en grön mur utan några öppningar. Vad skulle det säga om våra liv? Kanske att vi ibland irrar omkring, vilsna, utan att ens förstå att vi saknar en stig att följa.
Livet är fullt av svårframkomlig terräng, tät skog och snåriga beslut. Ibland står man där, mitt i allt, utan att veta vart man ska ta vägen. Då kan en stig bildligt talat vara räddningen. En liten stig som säger: “Här har någon gått före. Det finns en väg genom det här.”
Stigen är också en påminnelse om att någon gått före. Vi är inte ensamma, hur mycket vi än känner oss som det ibland.
Stigen i skogen är inte effektiv. Den är krokig, långsam, ibland till och med svår att följa. Och det är just därför den är viktig. Den påminner oss om att livet inte är en motorväg. Det är en serie val, omvägar, avstickare och vilopauser.
Stigen kräver närvaro, man behöver vara medveten om vart man sätter foten. Det går liksom inte att rusa fram genom skogen som man gör genom en shoppingrunda, en tv-kväll med fjärrkontrollen i hand eller ett flöde på sociala medier. Skogen låter sig inte stressas. Den svarar på uppmärksamhet, inte på brådska.
Urbans Tankar och Funderingar 