Vad vore livet utan stigar i skogen?

Det är något särskilt med stigar. De där smala, slingrande stigarna som letar sig fram genom skog och mark. Inte breda vägar eller asfalterade promenadstråk utan riktiga stigar, sådana som trampats upp av många steg före ens egna. Av människor, djur, kanske till och med av tankar.

Jag vandrar ofta i skogen. Inte bara för att få röra på mig utan för något djupare, stillheten och förundran.. Den där härliga känslan av att gå in i något större än mig själv, något som funnits långt före mig och kommer att finnas kvar långt efter.

Stigar i skogen är mer än bara vägar genom naturen, de bär på en djupare mening. Man skulle kunna säga att de är symboler för rikting, val och hopp. För det finns alltid något hoppfullt i en stig. Den leder någonstans, även om man inte vet vart och öppnar en möjlighet att ta sig vidare, att upptäcka det nya och lämna det gamla bakom sig.

Tänk om stigarna inte fanns. Om skogen bara var tät och ogenomtränglig, en grön mur utan några öppningar. Vad skulle det säga om våra liv? Kanske att vi ibland irrar omkring, vilsna, utan att ens förstå att vi saknar en stig att följa.

Livet är fullt av svårframkomlig terräng, tät skog och snåriga beslut. Ibland står man där, mitt i allt, utan att veta vart man ska ta vägen. Då kan en stig bildligt talat vara räddningen. En liten stig  som säger: “Här har någon gått före. Det finns en väg genom det här.”

Stigen är också en påminnelse om att någon gått före. Vi är inte ensamma, hur mycket vi än känner oss som det ibland.

Stigen i skogen är inte effektiv. Den är krokig, långsam, ibland till och med svår att följa. Och det är just därför den är viktig. Den påminner oss om att livet inte är en motorväg. Det är en serie val, omvägar, avstickare och vilopauser.

Stigen kräver närvaro, man behöver vara medveten om vart man sätter foten. Det går liksom inte att rusa fram genom skogen som man gör genom en shoppingrunda, en tv-kväll med fjärrkontrollen i hand eller ett flöde på sociala medier. Skogen låter sig inte stressas. Den svarar på uppmärksamhet, inte på brådska.

/ Urban