En sänglampa, ett mörker och en viktig insikt

Det var hemma i mitt barndomsrum i Laxå. Lampan var tänd, min yngsta dotter låg och sov i samma rum, och jag låg i sängen med Bibeln i handen. Läste från Johannes första brev, det där kapitlet som talar så starkt om ljuset, att Gud är ljus, att inget mörker finns i honom.

När jag läste verserna om att vandra i ljuset, drabbades jag av hur påtagliga och levande orden kändes. Det var inte bara en teologisk tanke, utan något högst verkligt.Och när jag till slut släckte lampan, blev det, som man säger kolsvart.

Till en början såg jag ingenting, men efter en kort stund vande sig ögonen vid mörkret. Det gick att urskilja konturer och det hade inte varit några problem röra sig i rummet. För det som först varit helt kolsvart kändes plötsligt ljusare.

Och just där, i det ögonblicket, gick det plötsligt upp för mig: att de är precis så här det fungerar i livet också..

När lampan är tänd och jag är nära Jesus blir allt tydligare. Då ser jag vad som inte är bra i mitt liv. Mina felsteg, mina misstag, de beslut jag ångrar, mina synder. I ljuset kan jag inte gömma något. Och det är där, i mötet med det ljuset väcks en längtan att förändras. Att leva nära Jesus, att följa honom.

Men så släcks lampan. Ljuset försvinner. Och jag vänjer mig, anpassar mig. Börjar se i mörkret. Det känns inte lika skrämmande längre. Jag fortsätter som förut, faller tillbaka i gamla mönster. Och utan att jag riktigt märker det börjar jag lita mer på mitt eget omdöme än på ljuset. Försöker själv hitta vägen i ett mörker jag inte är rustad att navigera i. Risken är då stor att jag går vilse, fattar fel beslut och väljer vägar jag inte borde gå.

Det där ögonblicket i mörkret blev en vändpunkt för mig, inte bara på ett andligt plan, utan också på ett djupt mänskligt. Det blev början på en resa där jag insåg att vissa delar av mitt liv, smärtsamma upplevelser och våldsbrott jag utsatts för behövde föras fram i ljuset. Inte för att väcka skuld och skam, utan för att jag skulle bli hel. Jag insåg att jag inte kunde klara det ensam. Jag behövde hjälp. Någon som kunde stå bredvid mig i mörkret och hjälpa mig att tända lampan igen.

Och det var där helandet började, i ljuset. I det obekväma, avslöjande, men samtidigt befriande ljuset. Ett ljus som ger möjlighet till upprättelse, insikt och försoning.

Att möta sanningen om sig själv och sina erfarenheter kan vara smärtsamt, men det är också en nödvändig väg mot frihet. När vi vågar låta ljuset tränga in, kan vi släppa taget om skam och skuld som annars håller oss fast i mörkret. Det är i detta ljus vi kan börja bygga upp oss själva på nytt, steg för steg.

I keep trying to find a life. On my own, apart from You. I am the king of excuses. I’ve got one for every selfish thing I do.

What’s going on inside of me? I despise my own behavior. This only serves to confirm my suspicions That I’m still a man in need of a Savior.

I wanna be in the Light. As You are in the Light. I  wanna shine like the stars in the heavens Oh, Lord be my Light and be my salvation, cause all I want is to be in the Light All I want is to be in the Light.

Dc Talk

Jag tänker ofta på den låten av DC Talk, för den beskriver så tydligt kampen mellan den jag vill vara och den jag ibland är. Men också längtan efter något mer, efter frid, efter mening, efter att leva ett liv i sanning.

Ljuset handlar inte bara om tro. Det handlar om att våga se sig själv. Våga lyfta fram det svåra. Våga förändras. För när allt kommer omkring: vi kan vänja oss vid mörkret, men det betyder inte att vi ser klart.

Så jag vill fortsätta vandra i ljuset. Inte för att jag har allt på plats och är perfekt, snarare tvärtom. För att jag har insett att det bara är där, i ljuset som den verkliga läkningen sker. Både för hjärtat och tanken. Och kanske är det så att det mest modiga vi kan göra är att våga öppna oss för ljuset och låta det nå hela vägen in.

/ Urban

PS. Detta är ett smakprov ur min kommande bok ”Att resa sig och gå vidare” som släpps i höst DS.