Gud, lär mig att upptäcka dig i det som redan är

Det är märkligt hur lätt jag finner Gud i solnedgångar och skogspromenader, men hur svårt det är att upptäcka honom i den överfulla tvättkorgen, i disken som aldrig tycks ta slut. I vardagens strida ström av måsten. Som om det heliga gömmer sig när livet blir för vanligt.

Kanske ligger problemet i mitt sätt att dela in livet. Det är som om jag, utan att tänka på det, delar in världen i två fack: det heliga och det vardagliga. Och det är jag nog inte ensam om. Vi har på något sätt vant oss vid att skilja det andliga från det vardagliga, det heliga från det vanliga. Men om världen verkligen har sitt ursprung i Gud, borde då inte också det lilla och till synes obetydliga bära spår av det gudomliga?

Kanske handlar det inte om att försöka upphöja vardagen eller fly den för att söka Gud, utan om att inse att vardagen redan bär en inneboende helighet. Att den, i all sin enkelhet är en plats där Gud redan är närvarande.

Han finns inte bara i det storslagna, han är också närvarande i händerna som sköljer tallrikar, i stegen som går samma väg till jobbet varje dag, i varje andetag som håller oss vid liv, i en suck av trötthet mitt i vardagen. Och om jag kan låta varje handling bli ett uttryck för kärlek, närvaro och tacksamhet, då börjar gränsen mellan det heliga och det vardagliga suddas ut. Då är Gud inte bara i solnedgången, utan också i den överfulla tvättkorgen.

Om Gud är kärlek, och kärlek i sin djupaste mening handlar om att ge sig själv, då kanske vardagens alla små sysslor är just de penseldrag som målar den större bilden. Och kanske är själva livet en bön: ”Gud, lär mig att upptäcka dig i det som redan är.”

/ Urban