I mitt arbete på förskola.möter jag ständigt barn som vill något av mig: uppmärksamhet, tröst, hjälp med något, eller kanske en särskild leksak eller aktivitet. Jag försöker så gott jag kan att möta deras behov, men ibland är det svårt för dem att acceptera de svar de får. Det kan leda till ilska, frustration och utrop som: ”MEN JAG VILL!”
Men vi vuxna, jag och mina fina kollegor har ett annat perspektiv. Vi ser helheten, vi vet vad som är bäst för barnen i längden, även om de just då inte kan förstå det. Och vet du? Jag tänker att det är precis så det är med Gud.
Tänk om Gud alltid gav oss precis det vi bad om. Om han tog bort alla sjukdomar, problem och svårigheter. Om vi fick allt vi pekade på. Skulle han då vara en god Gud? Och vad skulle det göra med oss människor?
En förälder som säger ja till allt sitt barn ber om, är det verkligen en kärleksfull och klok förälder? Jag ger inte mina egna döttrar allt de vill ha, även om de titt som tätt lindat mig runt sitt lillfinger. I grund och botten handlar det ju om kärlek. Och så är det med Gud också.
Jag har ofta hört det sägas att Gud svarar på bön på tre sätt: ja, nej eller vänta. Och visst har vi människor svårt att ta ett nej, men kanske är det ännu svårare att leva med ett ”vänta”. För vi lever ju i en tid där allt ska gå snabbt. Helst omedelbart.
Ofta har vi nog en så tydlig bild av hur vi vill att Gud ska svara att vi missar hans svar när det kommer i en annan form än vi förväntat oss. Men även ett nej är faktiskt ett bönesvar. Och kanske till och med ett uttryck för Guds omsorg, hur svårt det än kan vara att se i stunden.
/ urban
Urbans Tankar och Funderingar 