Det talas ofta om att ”hitta sig själv” som om det fanns en slutpunkt där allt faller på plats. Som om livet vore ett pussel där bitarna till slut ska ligga på exakt rätt plats. Men vad händer när vi inser att det där pusslet aldrig blir färdigt eller att det kanske inte ens finns någon färdig bild att gå efter?
Livet är inte ett problem som ska lösas, utan en verklighet som ska upplevas.
Søren Kierkegaard
Livet är inget problem som behöver lösas och det finns inget facit längst bak i boken. Det är ett äventyr i ständig rörelse. En rad försök, omstarter, nya vägar, ibland återvändsgränder, men alltid med något nytt bakom nästa krök. Och det är just det som gör livet levande.
Ibland är vi nog så upptagna med att prestera, att bli bättre, starkare, klokare, lyckligare, som om varje dag måste föra oss närmare ett mål vi aldrig riktigt formulerat. Men vad händer om vi istället tänker så här: om jag är en lite bättre version av mig själv idag än jag var igår, då räcker det. Då har jag vuxit. Då har jag lyckats i det lilla, i det mänskliga.
Och visst misslyckas vi. Om och om igen. Men vad gör det? Det betyder inte att vi är svaga, det betyder att vi vågar, att vi försöker. Det är mänskligt och ofta är det just där, i fallet, vi lär oss mest. Så varför inte omfamna det också?
Livet rymmer både det vackra och det frustrerande, det oväntade och det glädjefyllda, ibland allt på en och samma gång.
Vi hamnar i situationer vi aldrig bett om, med omständigheter vi inte kunnat styra över, men tänk vad tråkigt det vore om allt bara rullade på i samma tempo, i samma spår.
Om livet ändå ska gå på räls, då väljer jag hellre en skakig, galen berg-och-dalbana än ett försenat Sj tåg. För det är i kurvorna, i uppförsbackarna och i de plötsliga fallen vi verkligen känner pulsen av att leva. Och det är väl ändå det vi är här för: att leva, inte att lösa.
/ Urban
.
Urbans Tankar och Funderingar 