Jag tycker att plikt har fått ett oförtjänt dåligt rykte, och det är sällan man hör någon tala om den i dagens samhälle. Istället är det begrepp som självförverkligande, rättigheter och valfrihet som lyfts fram.
”Jag gör det för att jag måste” är ord som ofta sägs med en suck. Som om plikten vore en slags börda. Och vi förknippar den med att ställa upp trots att vi inte vill, att bita ihop när vi egentligen längtar efter att släppa taget.
Men jag tänker att begreppet plikt är något vi inte kan undvika, åtminstone inte om vi vill leva som civiliserade människor. Vi måste alla inse att vi bär ansvar, inte bara för oss själva, utan för varandra och för samhället vi är en del av.
Plikten är en grundpelare för varje fungerande kultur och gemenskap. Vi kan inte leva våra liv pliktlöst och egocentriskt och förvänta oss att andra har plikter gentemot oss, medan vi själva inte har det mot dom.
Missförstå mig inte, personlig frihet är ovärderligt. Vi behöver alla tid och utrymme för oss själva, vi behöver kunna sätta gränser och ibland måste vi få säga nej. Men om ”jag har ingen lust” och ”jag känner inte för det” ständigt får gå före ”det här är mitt ansvar” och ”det här behöver göras” riskerar vi att tappa något då väsentligt.
Att följa sin plikt betyder att man ibland måste gå emot sin lust. Och i ett samhälle där man gör det man känner för ofta betraktas som det främsta beviset på äkthet kan plikten upplevas suspekt.
Men plikt är också rätten att ibland säga nej, just för att man också har en plikt mot sig själv.
Jag tänker att om man är en del av en grupp, ett sammanhang eller en aktivitet, kan man inte varje gång fundera på om man ska delta eller inte. Har man åtagit sig något, så är man med och deltar.
Vi är mer än bara individer. Vi är medmänniskor, del av samhällets grund och skapare av vår kultur. Allt börjar med något både enkelt och utmanande, att ta ansvar. För varandra. För det gemensamma. För framtiden.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 