Månad: juni 2025

”Vi har aldrig varit osams”, det kanske låter fint vid första anblicken när ett par säger det med stolthet, när ett arbetslag nämner det i förbifarten eller när en vänskapsrelation lyfter det som ett tecken på äkta samförstånd. Men bakom de orden tänker jag att något annat kan gömma sig.

Men vad innebär det egentligen att aldrig ha varit osams. Att aldrig ha stött sig med någon och känt friktion?

Tänker att det i praktiken betyder att någon, eller flera har valt att tiga. Att hålla inne med sina åsikter. Att inte uttrycka vad man känner, för att slippa det obekväma. Att ena eller båda parter ständigt anpassar sig och kompromissar i tysthet, med önskningar som aldrig uttalad och behov som aldrig får utrymme.

Tror att vi alla ibland bär på ord vi inte säger, känslor vi inte vågar visa och irritationer vi tyst sväljer för att inte störa husfriden eller stämningen. Men tystnad betyder inte alltid harmoni. Ibland är det just när vi tiger som avståndet mellan oss växer.

Vi människor är olika, vi tycker olika och vi känner olika. Att aldrig vara oense eller osams, ingen fördjupning. Ingen försoning. Ingen verklig närhet. För när vi vågar uttrycka våra behov, våra känslor och våra gränser, ger vi också andra möjlighet att möta oss på riktigt.

I ett äktenskap där ingen säger ifrån blir kärleken lätt till en fasad. I ett arbetslag där ingen vågar ha en annan uppfattning stagnerar samarbetet. I en församling där enighet går före ärlighet, blir gemenskapen ytlig.

Nej, det är aldrig kul att bli osams med sin partner (kollega eller vän). Men att vara osams då och då är inget nederlag, det är snarare ett kvitto på att relationen rymmer tillräckligt mycket tillit för att bära oenighet. Att man betyder så mycket för varandra att man vågar visa sitt sanna jag. Ibland arg, ibland frustrerad och ibland ledsen. Men alltid äkta.

Att vädra luften handlar inte om att skapa konflikt utan om att förebygga den. Det är att våga tala ta upp det som skaver, innan det blir en mur. Att sätta ord på tankar, oro eller missnöje, inte för att skuldbelägga utan för att nå fram ocb bli hörd..

/ Urban

Igår besökte vi Kinnekulle, beundrade den sällsynta Guckuskon, andades in doften av blommande ramslök i Munkängarna och skrattade åt de livliga korna, alla lika ivriga att få vara med på bild.

Det är lätt att tro att livet händer någon annanstans. Att det vackra bara finns i andra länder, vid välkända utflyktsmål eller i de perfekta ögonblicksbilderna vi scrollar förbi på sociala medier.

Och medan vi drömmer oss bort missar vi ofta det som sker precis framför oss, det lilla, tysta, vardagliga som faktiskt är livet självt.

Jag tror att livet är fullt av skönhet, men att vi ofta missar den eftersom den gömmer sig i det vardagliga. Det är lätt att ta det vi har omkring oss för givet. Så vi glömmer att stanna upp, att verkligen se, uppskatta och känna tacksamhet.

När jag imorse tog min morgonpromenad slog det mig att det finns något fint i det vi ser varje dag. Att gå samma stig och ändå lägga märke till något nytt. Att höra fåglarna sjunga som vanligt, men plötsligt känna hur fint det låter. Det handlar inte om att världen förändrats, utan om att vi har börjat se den.

Mycket handlar också om inställning. När vi är på semester har vi en annan blick, vi är nyfikna, förväntansfulla och redo att njuta. Men när  väckarklockan ringer på måndagsmorgonen är det lätt att glömma bort den känslan.

Kanske borde vi försöka se på vår vardag med samma ögon som en turist ser på en ny stad med upptäckarlust, närvaro och förundran. Tänk om vi betraktade vår hemstad och våra rutiner och vanor som om vi såg dem för allra första gången.

Kanske är det just i det som finns nära vi bäst förstår vad livet betyder. För det är där vi byggt våra dagar, där vi levt våra sorger och glädjeämnen. Och om vi stannar upp och ser det vackra i det vardagliga, kanske vi inser att vi inte behöver resa bort för att hitta något större. Kanske är det största redan här. Tänk om vi faktiskt levde våra liv med insikten att livet i sig är något oerhört vackert. Om vi kunde bära med oss en vana av tacksamhet, att varje dag rymmer något fint, att varje människa vi möter bär på något värdefullt. Vad skulle då hända med oss?

/ Urban