Månad: juli 2025

Vi vill inte bara se skönhet… vi längtar efter något mer, något som knappt kan uttryckas i ord. Att förenas med skönheten vi ser, att träda in i den, att ta den inom oss, att bada i den, att bli en del av den.

C.S. Lewis

Det var länge sedan jag badade så mycket som jag gjort de senaste dagarna, jag hade nästan glömt hur underbart det är. Om och om igen har jag låtit mig omslutas av Undens kristallklara vatten.

Att bada här är inte bara en fysisk upplevelse, utan även en vila för själen. Ett ögonblick av glädje och lycka som stannar kvar långt efter att man klivit upp ur vattnet. Med varje simtag jag tar känns det som om något i mig tvättas bort. Det är inte bara kroppen som kyls ner, det är själen som andas ut och får vila.

C.S. Lewis skriver att vi inte bara vill se skönhet, vi vill träda in i den, förenas med den, bli en del av den, bada i den. Och just här, i det kristallklara vattnet känns det som att jag får ana något av det han talar om.

Det är som om själva skapelsen viskar om något större. Vattnet, vinden, ljuset över vattenytan allt bär spår av Gud. När jag simmar runt i Unden känns det som om jag för en stund får bada i Skaparens närvaro. Det är inte bara vattnet som omfamnar mig, det är Gud själv

Det är i sådana ögonblick som det blir tydligt för mig att skönheten inte är målet i sig, utan en väg som leder vidare. Den bär på en inbjudan till något större, något djupare. För när vi längtar efter att förenas med skönheten, är det egentligen en längtan efter Gud vi känner, han som är ursprunget till all skönhet.

/ Urban

Bloggpausen går sådär, upplevelser jag är med om väcker hela tiden tankar i mitt inre som vill komma ner på pränt. Så här kommer ännu en text, den här gången om tacksamhet

Tidigt imorse gav jag mig ut i blåbärsskogen och där stod jag omgiven av gran och tall och såg ut över en matta av blåbärsris. Det var fullt av blåbär som om skogen själv bjöd på frukost.

Det surrade intensivt omkring mig. Mygg, knott och flugor konkurrerade om uppmärksamheten. De landade både på mina glasögon och på det bara huvudet. Men mitt i detta surr kände jag något som överraskade mig: tacksamhet.

Tacksamhet för att jag får vara ensam i tystnad och ändå känna mig helt uppfylld. Tacksamhet för att Sverige har allemansrätten, en lag som kanske är självklar för oss, men som i ett globalt perspektiv är ett privilegium. Jag får gå ut i en skog jag inte äger, plocka bär jag inte planterat, andas in en luft som inte tillhör någon och samtidigt alltihop.

Och så känner jag tacksamhet för något så enkelt som att jag inte blir biten. Medan andra kommer hem från skogen med röda, kliande märken låter myggen mig vara ifred. Är det en slump? En gåva från genetiken? Vad det än beror på, är det ett litet mirakel jag bär med mig år efter år.

/ Urban

I höst släpper jag boken Att resa sig och gå vidare. En ärlig och personlig berättelse som rör sig i gränslandet mellan självbiografi, självhjälp och andlig vägledning.

Den har sin utgångspunkt i mina egna erfarenheter av att bli utsatt för grova brott, traumatiska upplevelser som jag inte ens skulle önska min värsta fiende. Men mitt i mörkret växte något fram som jag tror behöver delas. Jag har tidigare gjort det i ett eget vinterprat och i en föreläsning, men nu kommer boken. Genom att dela med mig av mina egna erfarenheter, insikter och praktiska verktyg vill jag förmedla hopp, styrka och vägledning till dig som står i en livsfas där du eller någon du står nära behöver resa sig och ta nästa steg.

Min förhoppning är att boken ska släppas i oktober och fram tills dess kommer jag varje månad dela ett smakprov ur boken. Så här kommer ett utdrag där jag ärligt och uppriktigt delar med mig av en period präglad av djup andlig kamp:

Hösten 2004

Jag minns tydligt den tiden, som om varje tanke, varje känsla och varje inre storm fortfarande lever kvar som ett svagt eko i kroppen. Det var en andlig kamp så stark att den satte sig i kroppen,  som om varje del av den deltog i en strid jag inte kunde fly ifrån. Och jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera det, eller vart jag skulle ta vägen. Allt jag tidigare tagit för givet kändes plötsligt bräckligt och osäkert.

Jag hade nyligen tackat ja till en tjänst på Vasakåren, Frälsningsarmén i Stockholm. Ett arbete med barn, ungdomar och familjer. En dröm jag burit på så länge, en längtan som vuxit i det tysta under många år. En kallelse som varit som en lågmäld men ihärdig röst i mitt inre. Men samtidigt som dörren till drömmen öppnades, kastades jag rakt in i en verklighet där jag fortsatte att utsättas för våldsbrott. Händelser som slet bort all känsla av trygghet och tog med sig både min arbetslust och min förmåga att stanna kvar i det som jag sett som min kallelse. Varför skulle jag tjäna en Gud som inte verkade bry sig?

Det var inget vanligt tvivel. Det var en våldsam kraftmätning mellan ljus och mörker, mellan det goda och det onda. Och mitt i detta stod jag förvirrad, ensam och full av frågor som inte tycktes ha några svar.

Jag blev heltidssjukskriven och tillbringade större delen av tiden i vår lägenhet, där tystnaden ibland var öronbedövande och ibland bröts av skrik inifrån. Det var som om mitt inre slitits itu, som om själens trådar rivits sönder. Jag kunde stå framför bokhyllan, fylld av kristen litteratur, böcker jag en gång älskat, som väglett mig och känna ett rasande hat. Ilska. Frustration.

Jag slängde biblar i golvet, packade ner kristna böcker i flyttkartonger i ett försök att rensa ut Gud ur mitt liv. som om jag genom det kunde få tyst på rösten i mig. Men bara några timmar senare satt jag där igen, med Bibeln i knäet, läsandes några rader, kanske ett kapitel, innan ilskan blossade upp på nytt. Tron gick inte att skaka av sig, hur mycket jag än försökte.

Det var ambivalent. Kaotiskt. Nästan schizofrent. En röst skrek: ”Jag ska aldrig någonsin sätta min fot i en kyrka igen. Nu skiter jag i kyrkan, tron och Gud!” Samtidigt som en annan viskade, lite tyst: ”Minns du inte längtan du bar? Minns du inte vad du ville, att ge hela ditt liv till tjänst för Gud?” Det var som om mitt inre blev en plats för konstant inre krigföring, där ingen sida ville ge sig, och där jag själv höll på att gå sönder mellan ytterligheterna.

Det fanns ingen logik. Bara känslor, impulser, smärta. Och samtidigt en envis gnista som inte lät sig släckas. Jag kunde inte sluta be, även när jag förbannade Gud. Jag kunde inte glömma tron, även när jag ville förneka den. Den fanns där, som ett sår som aldrig ville läka, men också som en livlina jag inte kunde kapa, oavsett hur mycket jag ville.

Det här är inte en text med ett färdigt svar. Jag vill inte paketera upplevelsen i ett ”allt ordnade sig till slut”. För ibland gör det inte det. Ibland är det bara tyst, bara mörkt. Men ibland, mitt i kaoset, föds en djupare förståelse. En ny sorts tro. En tro som inte är rädd för mörkret, för tvivlet, för kampen.

Jag tror inte att alla människor får uppleva en sådan andlig storm, och det är jag tacksam för. Men jag tror att vi behöver tala mer öppet om när tron gör ont. När den inte känns som en trygg famn, utan som ett inre fältslag. När bönen inte är vacker och stillsam, utan ett skrik från djupet av vår trasighet.

För mig blev den kampen början på något nytt. En tro som överlevde mörkret. En tro som förstått att Gud inte bara finns i psalmerna och lovsångerna, utan också i skriket. Inte bara i kyrkan, utan också i lägenheten där tystnaden ekar.

Kanske är det just i de stunder när vi tror att vi har tappat bort Gud eller till och med försökt göra oss av med honom som vi upptäcker att han fortfarande är där. Jag försökte strunta i Gud och vända honom ryggen, men det gick inte! Jag ville släppa taget om tron, men den höll ändå kvar mig. Jag ville inte ta hans namn i min mun men kunde ändå inte låta bli att be. Jag försökte gå ifrån Gud, men insåg att han aldrig slutade gå vid min sida.

/ Urban

Hade egentligen tänkt ha ett blogguppehåll över sommaren, men det blir inte alltid som man tänkt. Semestern i Italien fick mig att skriva två blogginlägg, varav detta är det andra.

Här i Sorrento har vi gjort det till en vana att smyga in i de vackra kyrkorna. Bakom tunga sten dörrar som står på glänt möts vi av ett svalkande mörker, en stillhet som lindrar både kropp och själ. En tydlig kontrast till den stekande solen utanför.

Här rör sig människor varsamt, vissa tänder ljus, andra sitter still, nästan osynliga som om de har en tyst konversation med något större. Själv går jag försiktigt runt och fotograferar de vackra utsmyckningarna.

Dessa kyrkor kanske inte är turistattraktion i första hand utan snarare andliga oaser i en värld som aldrig tycks ta paus.

Kyrkan är inte bara en plats att fly till när kroppen behöver svalka. Den är en plats att återvända till när själen törstar. Och då börjar tanken vandra hemåt. Till Sverige. Till våra egna kyrkor.

Och när jag säger ”kyrkan” menar jag inte bara byggnaden. Jag menar församlingen. Gemenskapen. Vi. Kan vi få vara en svalka för människors liv?

I en tid där så mycket i samhället går i 180, tänker jag att våra församlingar har ett särskilt uppdrag att vara en viloplats. En andlig skugga där själen får svalka. Inte som en plats för de färdiga, utan för de trasiga, tveksamma, sökande och trötta.

Tänk om våra kyrkor kunde vara som en skuggig plats en het sommardag. Inte tunga av krav, utan lätta av nåd. Inte fyllda av prestation, utan präglade av frid.

Ja, jag tror att kyrkan kan vara en svalka för människors liv. Men det förutsätter något både av kyrkan och av oss själva. Att vi vågar kliva in, vågar stanna upp en stund och vågar vara öppna för mötet i det svala, i det mänskliga och heliga. 

Jesus säger: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag ska skänka er vila.” Det är ett löfte vi bär med oss som församling. Men frågan är om människor runt omkring oss vet det. Känner de att de får komma precis som de är?

I slutändan är det ju inte vi som svalkar det är Jesus. Men vi får vara hans händer och fötter, öron och ögon. Bärare av den nåd och frid han vill ge. Genom våra liv kan andra ana något av hans närvaro, mitt i vardagens hetta.

/ Urban

Befinner mig i Sorrento i Italien och och det är hett, riktigt hett. Temperaturen under de senaste dagarna har stadigt legat kring 30 grader och svetten rinner i strida strömmar längs kroppen, och vattenflaskan har blivit en ständig följeslagare, bär den med ett fast grepp, ständigt redo.

I den här hettan är det livsviktigt att ständigt fylla på med vatten. Utan det blir huvudet tungt, kroppen långsam och tankarna dimmiga. Och mitt i denna påtagliga törst slår det mig. Jesus talade också om vatten.

”Den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig någonsin törsta,” sa han till kvinnan vid brunnen. Och det är en märklig tanke. För här står jag, mitt i julihettan, och törstar gång på gång. Trots att jag druckit mängder av liter vatten idag.

Det var förstås inte vatten i flaska han talade om. Det handlade inte om att släcka den fysiska törsten, utan en djupare hunger. Törsten efter mening, efter hopp, efter att vara hel. Att inte behöva bära allt själv.

Ibland tror vi att om vi bara fyller på med tillräckligt mycket, mer upplevelser, mer resor, fler saker. Prestationer, underhållning, självutveckling så kommer det att räcka. Men hur mycket vi än försöker fylla oss själva med så kommer vi att törsta.

Och kanske är det just i hettan som vi bäst kan förstå vad han menade. När kroppen skriker efter vatten och påminner oss om att vi inte klarar oss utan det, då anar vi kanske hur beroende vi också är av något djupare.

Jag fortsätter att dricka mitt vatten. Men jag påminner också mig själv om att det finns en annan törst att ta på allvar. Och en annan källa att ösa ur.

/ Urban