Befinner mig i Sorrento i Italien och och det är hett, riktigt hett. Temperaturen under de senaste dagarna har stadigt legat kring 30 grader och svetten rinner i strida strömmar längs kroppen, och vattenflaskan har blivit en ständig följeslagare, bär den med ett fast grepp, ständigt redo.
I den här hettan är det livsviktigt att ständigt fylla på med vatten. Utan det blir huvudet tungt, kroppen långsam och tankarna dimmiga. Och mitt i denna påtagliga törst slår det mig. Jesus talade också om vatten.
”Den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig någonsin törsta,” sa han till kvinnan vid brunnen. Och det är en märklig tanke. För här står jag, mitt i julihettan, och törstar gång på gång. Trots att jag druckit mängder av liter vatten idag.
Det var förstås inte vatten i flaska han talade om. Det handlade inte om att släcka den fysiska törsten, utan en djupare hunger. Törsten efter mening, efter hopp, efter att vara hel. Att inte behöva bära allt själv.
Ibland tror vi att om vi bara fyller på med tillräckligt mycket, mer upplevelser, mer resor, fler saker. Prestationer, underhållning, självutveckling så kommer det att räcka. Men hur mycket vi än försöker fylla oss själva med så kommer vi att törsta.
Och kanske är det just i hettan som vi bäst kan förstå vad han menade. När kroppen skriker efter vatten och påminner oss om att vi inte klarar oss utan det, då anar vi kanske hur beroende vi också är av något djupare.
Jag fortsätter att dricka mitt vatten. Men jag påminner också mig själv om att det finns en annan törst att ta på allvar. Och en annan källa att ösa ur.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 