Kan kyrkan få vara en svalka för människors liv?

Hade egentligen tänkt ha ett blogguppehåll över sommaren, men det blir inte alltid som man tänkt. Semestern i Italien fick mig att skriva två blogginlägg, varav detta är det andra.

Här i Sorrento har vi gjort det till en vana att smyga in i de vackra kyrkorna. Bakom tunga sten dörrar som står på glänt möts vi av ett svalkande mörker, en stillhet som lindrar både kropp och själ. En tydlig kontrast till den stekande solen utanför.

Här rör sig människor varsamt, vissa tänder ljus, andra sitter still, nästan osynliga som om de har en tyst konversation med något större. Själv går jag försiktigt runt och fotograferar de vackra utsmyckningarna.

Dessa kyrkor kanske inte är turistattraktion i första hand utan snarare andliga oaser i en värld som aldrig tycks ta paus.

Kyrkan är inte bara en plats att fly till när kroppen behöver svalka. Den är en plats att återvända till när själen törstar. Och då börjar tanken vandra hemåt. Till Sverige. Till våra egna kyrkor.

Och när jag säger ”kyrkan” menar jag inte bara byggnaden. Jag menar församlingen. Gemenskapen. Vi. Kan vi få vara en svalka för människors liv?

I en tid där så mycket i samhället går i 180, tänker jag att våra församlingar har ett särskilt uppdrag att vara en viloplats. En andlig skugga där själen får svalka. Inte som en plats för de färdiga, utan för de trasiga, tveksamma, sökande och trötta.

Tänk om våra kyrkor kunde vara som en skuggig plats en het sommardag. Inte tunga av krav, utan lätta av nåd. Inte fyllda av prestation, utan präglade av frid.

Ja, jag tror att kyrkan kan vara en svalka för människors liv. Men det förutsätter något både av kyrkan och av oss själva. Att vi vågar kliva in, vågar stanna upp en stund och vågar vara öppna för mötet i det svala, i det mänskliga och heliga. 

Jesus säger: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag ska skänka er vila.” Det är ett löfte vi bär med oss som församling. Men frågan är om människor runt omkring oss vet det. Känner de att de får komma precis som de är?

I slutändan är det ju inte vi som svalkar det är Jesus. Men vi får vara hans händer och fötter, öron och ögon. Bärare av den nåd och frid han vill ge. Genom våra liv kan andra ana något av hans närvaro, mitt i vardagens hetta.

/ Urban