Tacksamhet i Blåbärsskogen

Bloggpausen går sådär, upplevelser jag är med om väcker hela tiden tankar i mitt inre som vill komma ner på pränt. Så här kommer ännu en text, den här gången om tacksamhet

Tidigt imorse gav jag mig ut i blåbärsskogen och där stod jag omgiven av gran och tall och såg ut över en matta av blåbärsris. Det var fullt av blåbär som om skogen själv bjöd på frukost.

Det surrade intensivt omkring mig. Mygg, knott och flugor konkurrerade om uppmärksamheten. De landade både på mina glasögon och på det bara huvudet. Men mitt i detta surr kände jag något som överraskade mig: tacksamhet.

Tacksamhet för att jag får vara ensam i tystnad och ändå känna mig helt uppfylld. Tacksamhet för att Sverige har allemansrätten, en lag som kanske är självklar för oss, men som i ett globalt perspektiv är ett privilegium. Jag får gå ut i en skog jag inte äger, plocka bär jag inte planterat, andas in en luft som inte tillhör någon och samtidigt alltihop.

Och så känner jag tacksamhet för något så enkelt som att jag inte blir biten. Medan andra kommer hem från skogen med röda, kliande märken låter myggen mig vara ifred. Är det en slump? En gåva från genetiken? Vad det än beror på, är det ett litet mirakel jag bär med mig år efter år.

/ Urban