Det började som en helt vanlig onsdag i början av juni 2003. På förmiddagen hade det som vanligt varit allsvensk fotbollsmatch på Årstalidens förskola, Hammarby mot Örebro sportklubb eller rättare sagt barnen mot mig. Det hade blivit en tradition, ett återkommande inslag i vår vardag, där jag som pedagog alltid spelade rollen som den något klumpige men alltid engagerade motståndaren. Barnen, fulla av energi och tävlingsglädje, tog varje match på största allvar, och jag lät dem vinna tillräckligt ofta för att glädjen skulle bestå, men inte så ofta att de slutade kämpa.
Minns hur en av pojkarna, fyra år gammal avgjorde denna match och sprang runt med armarna i luften som om han just säkrat ett Sm-guld till Hammarby. Hans glädje var smittande, och det där ögonblicket fastnade, barnens skratt, solen som glittrade i deras svettiga pannor, gräsets doft under fötterna. Livet kändes enkelt, hoppfullt och meningsfullt.
På rasten brukade jag ta en promenad i Årstaskogen, något jag gjort i flera års tid. Man skulle kunna säga att skogen var min tillflyktsplats, ett andrum från sorlet och kraven. Mellan träden kunde jag samla tankarna, bearbeta dagens intryck och hämta kraft inför eftermiddagens arbete, och denna vackra och sköna försommardag var inget undantag.
Solen silade ner mellan trädtopparna, fåglarna sjöng, och det doftade verkligen försommar. Jag gick min vanliga runda, en stig jag kunde utantill, och närmade mig Årsta IP platsen där Hammarby brukade träna, med lätta steg och lugn i sinnet. Jag kände mig hemma där, i både kroppen och själen. Men mitt i denna idyll skulle något ske som fullständigt raserade min verklighet. Skillnaden var att jag denna dag fick uppleva en traumatisk händelse som för alltid förändrat mig och mitt liv.
Från motsatt håll på stigen kom en man gående. Först tänkte jag inte så mycket på det, det hörde ju till vanligheterna att möta andra som tog en promenad eller joggade i området. Men innan jag hann reagera drog han upp en pistol ur byxlinningen och riktade den rakt mot mitt huvud. Allt stannade och tiden tycktes frysa. Det kändes som om en kall ström svepte genom mig, som om livet självt dragits undan inifrån.
Med tydliga gester beordrade han mig in på en mindre stig som ledde bort från huvudleden. Jag lydde och rörde mig som på autopilot, styrd av rädsla och chock. Sakta gick jag baklänges in på den lilla stigen, hela tiden med blicken fäst på pistolen, vid den lilla mynningen som när som helst kunde släcka mitt liv.
Hjärtat dunkade så hårt att det kändes som om det skulle explodera och spränga bröstkorgen inifrån. Varje steg jag tog baklänges var en balansgång mellan hopp och total uppgivenhet. Jag försökte tolka hans kroppsspråk och sökte efter minsta tecken på vad som skulle hända. Försökte läsa något i hans ögon men där fanns inget. Hans ansikte visade inga känslor. Inget vrede, ingen panik, bara en stum tomhet som kändes. En kall likgiltighet och kanske var det just det som skrämde mig mest.
Skogen som alltid varit en plats för lugn och återhämtning förvandlades på en sekund till en plats av skräck. Tystnaden var inte längre fridfull, utan tung och laddad med fara. Träden som förr susade rogivande i vinden stod nu som en mörk och hotfull kuliss runt om mig. Jag kände mig instängd, fångad och övergiven.
Mannen sa inte ett ord. Och så, plötsligt utan någon förklaring gick han bara förbi mig. Han passerade mig som om jag inte längre existerade. Jag stod kvar som fastfrusen. Andades tungt, vågade inte röra mig, inte ens blinka. När jag till slut försiktigt vände mig om var han borta.
Då brast det.
Min kropp började skaka okontrollerat. Jag hyperventilerade och tårarna forsade nerför mina kinder. Chocken slog till med full kraft. Jag var ensam, rädd och fullständigt nedbruten. Någonting inom mig hade gått sönder. Minns att jag höll händerna mot bröstet som om jag försökte hålla hjärtat kvar på plats, som om jag inte visste om det fortfarande slog.
Det är märkligt hur livet kan förändras på ett ögonblick, hur det trygga kan slitas sönder utan förvarning. Bara någon timme innan jag stod öga mot öga med ondskan hade jag ju befunnit mig på fotbollsplan med förskolebarnen. Skrattat, lekt, känt mig levande. Nu stod jag i en skog och stirrade in i mörkret.
Utan telefon med mig där i Årstaskogen kom jag upp på den stora stigen, där en äldre man stannade till. Han såg på mig med orolig blick och frågade om jag behövde hjälp. I efterhand har jag funderat på hur jag egentligen såg ut, förmodligen blek, skärrad och tydligt chockad.
Han ringde 112, och jag minns hur jag försökte förklara vad som hade hänt, men rösten den bar knappt. Mannen stannade kvar vid min sida tills polispatrullen anlände, och under tiden varnade han förbipasserande.
Det dröjde inte länge innan den första polispatrullen var på plats. Hjärtat bultade snabbt, men tankarna kändes tröga och overkliga. Att bli hotad med pistol i Årstaskogen mitt på ljusa dagen? Det gick inte att greppa.
Jag försökte återge vad som hänt, men det var svårt att få orden att räcka till. De två poliserna lyssnade uppmärksamt och tog det på allvar. Fler enheter anslöt och genomsökte området. Sirener ljöd från flera håll och det var tydligt att en större insats var i gång. Men trots deras insatser hittades aldrig mannen. Ingen annan tycktes ha sett honom och det gjorde allt ännu mer overkligt. Jag visste ju vad jag hade upplevt. Hur kunde mannen som skrämt och hotat mig bara försvinna?
Jag ringde mitt arbete och berättade vad som hänt, och de hade givetvis blivit oroliga. Flera polisbilar hade kört förbi förskolan och både personal och barn hade märkt att något pågick i skogen. De visst bara inte vad, förrän nu.
En stund senare kom en annan polispatrull för att köra mig tillbaka till förskolan. Och för varje meter vi närmade oss jobbet ökade trycket inom mig. Jag visste att det skulle vara jobbigt, men jag hade inte förutsett hur exponerad jag skulle känna mig.
Vi rullade upp utanför förskolan och bilen bromsade in. Jag klev ur och direkt såg jag hur barnens blickar vändes mot mig. De följde varje steg jag tog, och jag kunde nästan höra deras frågor innan de ens ställts. En ny våg av obehag svepte genom kroppen. Jag styrde stegen snabbt och målmedvetet mot ingången för att träffa min kollega Viola.
När våra blickar möttes behövdes inga ord. Jag föll in i hennes famn, och först då släppte jag återigen taget, tårarna de kom utan att jag hann säga ett ord. När jag till slut lyckades samla mig, tog jag upp telefonen och ringde till min fru Maria. När jag hörde hennes röst genom luren lättade trycket för en stund. Det var som om hennes närvaro, även på avstånd, kunde hålla ihop det som annars hotade att brista inom mig.
En ny patrull kom och hämtade mig från förskolan. Den här gången bar färden hemåt till Fisksätra. Jag frågade försiktigt: Vad händer nu? Får man någon hjälp efter det här? De räckte över ett visitkort till Brottsofferjouren och sa att jag kunde ringa dem. Att polisen skulle höra av sig via brev eller telefon. De pratade som om det var vilket ärende som helst. Men för mig var det en omskakande verklighet som inte gick att hantera som något rutinmässigt.
När jag äntligen kom hem möttes jag av min fru och vår dotter, som då var drygt tio månader gammal. Att få hålla om dem var som att andas ut efter att ha hållit andan alldeles för länge. Marias famn gav mig lugn, och när vår dotter log mot mig med sina stora, ovetande ögon fylldes jag av lycka.
Har bara vaga minnesbilder av vad som hände efteråt, men jag minns att min arbetsgivare hjälpte mig att få kontakt med en terapeut för krissamtal. Jag gick några gånger till en mottagning vid Gullmarsplan, och vad jag minns så uttryckte terapeuten att jag verkade hantera situationen förvånansvärt bra med tanke på omständigheterna. Det blev därför inte särskilt många samtal, jag tror att jag gick dit tre gånger, kanske fyra.
Trots det var det oerhört påfrestande att ens närma mig området kring Årsta. Att bara tänka på att befinna mig där väckte obehag. Jag blev sjukskriven en tid. Kort därefter gick jag på föräldraledighet, vilket innebar att jag under det kommande året i princip inte satte min fot i Årsta över huvud taget. Det blev en omedveten strategi att undvika platsen där allt utspelade sig. Ett sätt att skydda mig själv från att återuppleva det.
Den fruktansvärda upplevelsen i Årstaskogen visade sig dock bara vara början. Den traumatiska händelsen i skogen blev inledningen till år som kom att präglas av ren ondska och ett mörker jag aldrig hade trott mig behöva möta. Det följdes av brottsrubriceringar som grovt olaga hot, stöld, försök till utpressning, våldtäkt, sexuellt ofredande och människorov. Jag kastades in i en mardröm där inget längre kändes verkligt, där ondskan inte längre var något abstrakt utan hade ett ansikte, en röst och en närvaro i mitt liv. Vem var jag nu? Hur skulle jag någonsin kunna känna mig trygg igen? Det enda jag visste var att jag aldrig skulle bli densamme igen.
Detta är ett utdrag ur boken Att resa sig och gå vidare, en personlig berättelse som väver samman självbiografi, självhjälpsinsikter och andlig vägledning. Naket och ärligt delar jag med mig av mina erfarenheter och livslärdomar, liksom de verktyg som hjälpt mig att resa mig och gå vidare efter svåra trauman. Jag berättar om både ljusa och mörka stunder, om modet att möta smärtan och om hoppet som växer när vi vågar fortsätta framåt. Genom mina ord vill jag ge inspiration, styrka och en påminnelse om att det alltid finns en väg vidare, även när allt känns som mörkast. Förhoppningen är att boken släpps i oktober.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 