Häromdagen gick jag en guidad visning på Hälsingegården Gästgivars, en av de sju hälsingegårdar som ingår i UNESCO:s världsarv Decorated Farmhouses of Hälsingland
Hälsingegårdarna är unika historiska bondgårdar från 1800- talet, kända för sin storlek, rika dekorationer och höga kulturella värde.
Det kanske ser ut som tapet men väggarna var vackert målade, vilket var oerhört fascinerande. Det kändes nästan högtidligt att stå där och titta på all denna detaljrikedom. Men det som etsade sig fast mest hos mig var nog ändå inte det vackra utan det lilla ”felet”.
Guiden pekade på en detalj i en av väggmålningarna och berättade att det inte rörde sig om ett misstag från målarens sida utan att det var avsiktligt. En avsiktlig liten avvikelse i väggmålningen som en påminnelse om att bara Gud är fullkomlig.
Tydligen förekommer samma sak i persiska mattor. Att mattmakare medvetet väver in ett litet ”fel”, en avvikelse i det annars perfekta mönstret. Inte för att de inte kan göra det felfritt utan just för att visa ödmjukhet inför något större.
Vi människor behöver inte sträva efter perfektion. Vi får vara bristfälliga. Men vi lever i en tid där det ofullkomliga ofta ses som något som måste rättas till. På sociala medier visar vi gärna upp våra mest fördelaktiga sidor, våra lyckligaste stunder. Men tänk om det vi kallar fel, i själva verket är det som gör oss verkliga och äkta?
Där i ett rum från 1800-talet fanns ett litet fel, som en stilla viskning genom tiden: Du måste inte vara perfekt. Du är ändå älskad och värdefull..
Tänk om vi kunde börja se våra egna fel målningar på samma sätt. Det där skeva i livet, i våra val och relationer, inte som misslyckanden utan som en naturlig del av helheten som människa. Ett slags sigill på att vi faktiskt lever, på riktigt.
Det finns en särskild skönhet i att våga vara människa, i att inte ha alla svar, i att snubbla ibland och ändå resa sig. I att förstå att det är just genom våra sprickor som ljuset hittar in.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 