Månad: september 2025

Varför har jag skrivit boken?

När jag förra året höll mitt föredrag Att resa sig och gå vidare i Bergskyrkan i Laxå sa en kvinna att hon tyckte jag borde skriva en bok om det jag berättat. Just där och då hade jag inga planer för något sådant. Men samtidigt slog orden rot i mig, och jag märkte att jag inte riktigt kunde släppa dem.

Jag har valt att skriva för att jag tror på kraften i att sätta ord på det svåra. För att jag vet att vi är många som bär på berättelser som sällan får ta plats, för tunga, för skambelagda eller helt enkelt för smärtsamma att dela. Men om det jag delar kan få någon annan att känna sig mindre ensam, om mina ord kan skapa igenkänning, ge tröst, inge hopp eller väcka styrka, då har det varit värt det.

Vad är det för sorts bok?

Är det en självbiografi? En självhjälpsbok? Eller kanske en bok med andlig vägledning? Jag vet inte riktigt. Eller rättare sagt: det är lite av allt.

Texterna är nakna, ärliga och djupt personliga. Ett vittnesmål om hur våld, hot och övergrepp kan påverka en människa på djupet, men också om modet att berätta, söka hjälp och inte låta ondskan vinna.

Min bok är en blandning. Den rör sig mellan det personliga och det allmänna, mellan sårbarhet och styrka, mellan tvivel och hopp. Och kanske är just det dess styrka: att den inte låtsas vara något den inte är, utan får vara precis så blandad som livet självt.

För vem är boken skriven?

Alla möter vi förr eller senare motgångar i livet och får kämpa. Ibland är det vi själva som kämpar och ibland står vi bredvid någon som kämpar för att orka vidare. Min bok riktar sig till båda. Den är till dig som letar efter kraften att resa dig, men också till dig som vill förstå hur det känns när någon nära går sönder inuti.

Hur känns det att ge ut boken?

Om jag ska vara ärlig: nervöst. Väldigt nervöst. Även om jag själv redan levt min berättelse, burit den och bearbetat den, så är det något helt annat att låta andra få kliva in i den. Vet inte hur människor kommer reagera och den ovissheten känns lite skrämmande. Samtidigt försöker jag se det som en del av modet i att ge ut en bok – att våga släppa taget om kontrollen.

Det jag vet är vad jag inte vill. Jag har inte skrivit för att någon ska tycka synd om mig. Det här är inte en bön om medlidande. Bokens syfte är inte att väcka tårar, utan snarare att väcka en känsla av igenkänning, skapa förståelse eller inge hopp.

I slutändan är det inte en bok om mig, det är en bok om oss. Om det mänskliga i att falla, om rädslan för att inte orka resa sig igen, men också om styrkan som visar sig när vi minst anar det.

Ja, jag är nervös – men också stolt. Att våga vara ärlig är i sig en handling av hopp: hoppet att min berättelse kan få betyda något för någon annan.

Var skrivandet av boken en process för mitt eget läkande?

Nej, när jag satt mig ner för att skriva den här boken hade jag redan gjort den resan. Jag hade redan bearbetat, redan ställt frågorna och levt med svaren – eller kanske med frånvaron av svar. Själva läkningsarbetet var mitt, och det låg flera år tillbaka i tiden.

Egen utgivning eller förlag?

Jag har valt att ge ut min bok på egen hand, för jag ville att boken skulle få vara just min. Mina ord, mina formuleringar och genom Books on Demand får jag möjligheten till det. Och ska jag vara helt ärlig är jag också för feg för att våga skicka in min bokide till ett förlag..

Kommer boken att finnas i bokhandeln? Och blir den e-bok också?

Book on Demand betyder att en boken trycks först när någon beställer den istället för att trycka upp stora upplagor i förväg. Den kommer att gå att beställa via t.ex Bokus, Adlibris, Akademibokhandeln och redan nu på https://bokshop.bod.se/. Om några veckor kommer den även som e-bok.

Du kan också köpa boken direkt från mig. Swisha 150 kr till 072-736 21 12. Så snart böckerna levereras från tryckeriet får du ditt exemplar. Om boken behöver skickas tillkommer porto.

Bokrelease & föredrag utifrån boken?

I nuläget har jag inga planer på en bokrelease, men hoppas få möjlighet att hålla föredrag kring boken. Faktum är att det är en av anledningarna till att jag skrev den. Boken är inte bara en berättelse på papper – den är också en inbjudan till samtal.

Jag har redan tidigare hållit föredrag med rubriken ”Att resa sig och gå vidare”, i Immanuelskyrkan i Örebro och i Tranås och Laxå. Varje gång har jag slagits av hur många som bär på sin egen kamp, sin egen berättelse. När jag delat min erfarenhet har människor kommit fram efteråt och berättat om sina livskamper och sagt: ”Det där du berättade, det är precis så jag känner.” Då har jag förstått att det finns en styrka i att tala högt om det vi ofta går och bär på i tysthet.

/ Urban

Det tycks finnas en märklig förväntan i vår tid: att livet hela tiden ska kännas bra. Att ett lyckligt och meningsfullt liv är ett liv i ständig medvind – utan hinder, friktion eller störande inslag. Att vardagen ska rulla på problemfritt och att våra känslor ska vara positiva, lättsamma och behagliga.

Men tänk om det inte är så? Tänk om vi har missförstått vad lycka och mening egentligen handlar om? Tänk om ett liv utan skav inte alls är ett lyckligt liv, utan snarare ett liv där vi aldrig riktigt når på djupet?

Kanske är det just i det som skaver, i obehaget, i frustrationen, i otillfredsställelsen som något viktigt vill göra sig hört. Kanske är det där vi utvecklas och lär oss att verkligen leva.

Skav är som grus i skorna. Det stör, gör ont och får oss att vilja stanna och skaka ut det så fort som möjligt. Men det bär också på ett budskap. Det pekar på något som behöver vår uppmärksamhet. Kanske befinner vi oss på fel plats. Kanske har vi dröjt kvar för länge. Eller så är vi faktiskt på rätt väg, men med fel skor på fötterna.

Livet är inte ett problem som ska lösas, utan en verklighet som ska upplevas.

Søren Kierkegaard

Det kanske inte är önskvärt med ett liv utan motgångar och Kierkegaards ord är en påminnelse om att det mänskliga inte går att rationalisera bort. Vi behöver få känna även det som skaver och gör ont. Att drabbas, tvivla, sörja, längta, förlora och förändras är en del av att leva.

När livet skaver behöver vi kanske inte skynda oss att hitta en lösning. Istället kanske vi ska stanna kvar en stund i obehaget, våga ställa de svåra frågorna och tillåta smärtan att kännas. Men i en tid där allt ska vara snabbt, smidigt och bekvämt är det nästan ett uppror att sakta ner och lyssna på det som gör ont.

Jag tror att det finns två slags skav: det destruktiva, som tär på oss och gör oss mindre och det konstruktiva, som påminner oss om att något mer är möjligt. Det senare pekar mot utveckling och växande, även om det till en början känns obekvämt. Men för att kunna uppfatta dess röst måste vi våga stanna upp. Våga känna efter. Våga låta det göra lite ont.

Det får bli ämnet för ett kommande inlägg, om det goda och det destruktiva skavet och hur vi kan skilja dem åt. Tills dess: ta hand om ditt skav, kanske har det något viktigt att berätta?

/ Urban

Nu är min bok Att resa sig och gå vidare äntligen skickad till tryck. En personlig berättelse som väver samman självbiografi, självhjälpsinsikter och andlig vägledning. Ett vittnesmål om hur våld, hot och övergrepp kan påverka en människa på djupet, men också om modet att berätta, söka hjälp och inte låta ondskan vinna.

Jag har valt att skriva för att jag tror på kraften i att sätta ord på det svåra. För att jag vet att vi är många som bär på berättelser som sällan får ta plats, för tunga, för skam belagda eller helt enkelt för smärtsamma att dela. Men om det jag delar kan få någon annan att känna sig mindre ensam, om mina ord kan skapa igenkänning, ge tröst, inge hopp eller väcka styrka, då har det varit värt det.

”Urban berättar rakt, uppriktigt och ärligt om hur han utsatts för flera grova våldsbrott. Berättelsen är tung och hemsk. Smärtan strålar ut från sidorna och griper tag i hjärtat. Allt det mörka känns svårt att riktigt ta in. Det skulle kunna vara en fruktansvärd bok från första sidan till den sista. Men berättelsen stannar inte där. Urban för oss ödmjukt och med varsam hand igenom det svåra. Orden blir en språngbräda mot ljuset och mot livet. Ibland är orden knivskarpa och ibland med en vacker och rentav poetisk ton, men alltid grundat i en djup ärlighet.” Ur förord av Maria Wanche

Om bara några veckor är boken redo för försäljning, och jag ser verkligen fram emot att äntligen få dela den med er.

Vill du köpa boken, swisha 150 kr till 072-736 21 12. Så snart böckerna kommer från tryckeriet får du ditt exemplar. Om den behöver skickas tillkommer porto.

/ Urban

Sitter och korrekturläser min bok ”Att resa sig och gå vidare” och slås gång på gång av samma tanke: det är inte lätt att vara människa. Inte för att livet alltid är tungt eller mörkt, utan för att det rymmer så många saker på en och samma gång. Vi snubblar, reser oss och försöker på nytt. Vi längtar efter trygghet men stöter gång på gång på osäkerhet.

Att vara människa är att vackla, att pendla mellan hopp och förtvivlan, närhet och ensamhet, glädje och sorg. Det är att ibland ha kraft nog att bära andra, och ibland vara så sköra att vi knappt orkar bära oss själva. Det är att vilja räcka till, men också att acceptera att man inte alltid gör det, och att det ändå är okej.

Vi människor bär på motsägelser som om de vore en del av vårt DNA. Vi vill både vara starka och sårbara, självständiga men ändå sociala. Målmedvetna men samtidigt balanserade. Vi vill sticka ut, men ändå smälta in i mängden. Vara närvarande i nuet, men scrollar ändå planlöst genom andras liv i mobilen. Vi kan gråta när vi ser en film, men rycka på axlarna åt nyheterna om krig.

Det är inte lätt att vara människa. Jag märker det varje gång jag försöker leva upp till bilden av den person jag tror att jag borde vara. Stark, klok och balanserad. Men ofta känner jag mig snarare tvärtom: osäker, trött och lite för rastlös för mitt eget bästa. Det är som om jag hela tiden lever i ett spänningsfält mellan den jag strävar efter att vara och den jag faktiskt är. Och ibland skaver det nog mer än jag orkar erkänna.

När jag sitter och korrekturläser inser jag att det inte bara är de yttre kraven som gör livet svårt, utan de inre. Våra egna röster, de som påminner oss om att vi borde ha förstått mer, kommit längre eller orkat mer, de kan vara skoningslösa.

När jag konstaterar att det inte är lätt att vara människa, så gör jag det inte med uppgivenhet, utan med en sorts ömhet. Och kanske är det just därför jag fortsätter skriva, för att försöka förstå, för att fånga något av det som inte går att förenkla, för att visa att vi alla trevar oss fram För att lämna spår av min egen ofullkomlighet, i hopp om att någon annan ska känna igen sig och tänka: jag är inte ensam.

/ Urban

Här kommer det sista smakprovet ur min kommande bok ”Att resa sig och gå vidare” som förhoppningsvis kommer att släppas i oktober. Boken är blandning av självbiografi, självhjälpsbok och andlig vägledning. Texterna är djupt personliga, nakna och ärliga, som om jag för första gången verkligen tillåtit mig att sätta ord på min historia.

”Det finns nog en mening med det som hänt.” Det är en fras vi alla känner igen. Ofta uttalad med goda intentioner, som ett försök till tröst när livet gör ont. Orden kommer lätt, nästan slentrianmässigt. Men de kan också landa tungt, kanske till och med som ett sår i sig.

Vad innebär det egentligen att säga att en tragedi, en livskris har en mening? Att en olycka eller förlusten av någon vi älskar skulle vara ”meningen”? För mig blir det en farlig förenkling. Och jag tror att vi ibland säger det just därför att vi själva så gärna vill att allt ska ha en förklaring. Kaos skrämmer oss. Tomheten gör oss rastlösa. Vi vill se ett mönster, en plan, en orsak. Något som gör det oförklarliga lite mer uthärdligt.

Men när man står mitt i det bottenlösa, framträder ingen mening. Då finns bara smärtan. Det är först med tid och distans som man kanske kan börja ana något som liknar en mening. Inte i själva händelsen, utan i vad den förde med sig. En ny insikt, en fördjupad förståelse, en oväntad styrka.

Och här finns en viktig skillnad: det är skillnad på att finna en mening av något, och att hävda att själva händelsen i sig hade en mening. Att säga till någon i sorg att det ”var meningen” är inte bara klumpigt, det är respektlöst. Men att en människa själv, i sin egen takt, kan upptäcka att något meningsfullt växte fram ur det svåra, det är en helt annan sak.

Jag tror att vi ofta uttrycker oss lite otydligt när vi talar om att hitta en mening i det som har hänt. Det är lätt att blanda ihop två olika saker: att finna en mening av något meningslöst, och att tänka att själva händelsen i sig var meningen. Av egen erfarenhet vet jag hur lätt det kan missförstås, och därför är det viktigt att vi skiljer på dessa begrepp.

En svår händelse kan i sig vara helt tom och meningslös, men de känslor, tankar och erfarenheter som följer av den kan ändå skapa mening. Händelsen behöver alltså inte ha haft ett syfte, men det som växer ur den kan ändå ge oss något värdefullt.

Men vi måste vara varsamma med orden. Var och en måste själv få upptäcka om det finns en mening i det som har hänt. Det är något man bara kan göra när man själv vill, och när man är redo för det. Ingen annan har rätt att tala om för någon vilken mening som skulle finnas i det som upplevts som meningslöst.

Och ibland finns det faktiskt ingen mening alls. Vissa saker är bara förfärliga, orättvisa och meningslösa. Och när man befinner sig mitt i det svåra är det oftast ingen idé att söka efter någon mening, för då finns den inte där. Det är först med lite distans  som man kan börja se en mening.

/ Urban