Det är inte lätt att vara människa

Sitter och korrekturläser min bok ”Att resa sig och gå vidare” och slås gång på gång av samma tanke: det är inte lätt att vara människa. Inte för att livet alltid är tungt eller mörkt, utan för att det rymmer så många saker på en och samma gång. Vi snubblar, reser oss och försöker på nytt. Vi längtar efter trygghet men stöter gång på gång på osäkerhet.

Att vara människa är att vackla, att pendla mellan hopp och förtvivlan, närhet och ensamhet, glädje och sorg. Det är att ibland ha kraft nog att bära andra, och ibland vara så sköra att vi knappt orkar bära oss själva. Det är att vilja räcka till, men också att acceptera att man inte alltid gör det, och att det ändå är okej.

Vi människor bär på motsägelser som om de vore en del av vårt DNA. Vi vill både vara starka och sårbara, självständiga men ändå sociala. Målmedvetna men samtidigt balanserade. Vi vill sticka ut, men ändå smälta in i mängden. Vara närvarande i nuet, men scrollar ändå planlöst genom andras liv i mobilen. Vi kan gråta när vi ser en film, men rycka på axlarna åt nyheterna om krig.

Det är inte lätt att vara människa. Jag märker det varje gång jag försöker leva upp till bilden av den person jag tror att jag borde vara. Stark, klok och balanserad. Men ofta känner jag mig snarare tvärtom: osäker, trött och lite för rastlös för mitt eget bästa. Det är som om jag hela tiden lever i ett spänningsfält mellan den jag strävar efter att vara och den jag faktiskt är. Och ibland skaver det nog mer än jag orkar erkänna.

När jag sitter och korrekturläser inser jag att det inte bara är de yttre kraven som gör livet svårt, utan de inre. Våra egna röster, de som påminner oss om att vi borde ha förstått mer, kommit längre eller orkat mer, de kan vara skoningslösa.

När jag konstaterar att det inte är lätt att vara människa, så gör jag det inte med uppgivenhet, utan med en sorts ömhet. Och kanske är det just därför jag fortsätter skriva, för att försöka förstå, för att fånga något av det som inte går att förenkla, för att visa att vi alla trevar oss fram För att lämna spår av min egen ofullkomlighet, i hopp om att någon annan ska känna igen sig och tänka: jag är inte ensam.

/ Urban