Att skriva en bok är en sak, att därefter nå ut med den, att få människor att upptäcka, läsa och beröras det är en helt annan resa. Och det är just där jag befinner mig nu.
Som egenutgivare kan det vara svårt att nå ut, eftersom man saknar stöd från ett förlag och ett marknadsföringsteam.
Därför vill jag be om hjälp. Om du har läst boken och tyck om den, berätta gärna vidare! Skriv några rader på sociala medier, tipsa en vän, dela en bild eller lämna ett omdöme där boken säljs. Varje delning betyder mer än du anar.
Varje delning, varje ord och varje rekommendation blir som en liten våg som sprider sig vidare, och kanske når den någon som just nu behöver höra berättelsen om att det faktiskt går att resa sig och gå vidare.
Har du ännu inte köpt boken? Överväg gärna att göra det, jag tror inte att du kommer att bli besviken. Den finns att beställa via:
Det finns texter i Bibeln som tröstar oss direkt, som talar om grönskande ängar och stilla vatten. Och så finns det berättelser som skaver, som kanske väcker fler frågor än svar.
Dagens predikan handlar om Job och det är verkligen inte någon enkel berättelse. Det finns få böcker i bibeln som så ingående skildrar människans inre kamp som Jobs bok.
Här möter vi en människa som förlorar allt, sina barn, sin hälsa, sin trygghet, sin värdighet. Men det är inte bara en berättelse om lidande. Det är också en berättelse om tvivel, ärlighet, och modet att tala sant inför Gud. Det kanske låter som en jobbig predikan men jag hoppas att jag kan förmedla ett hoppfullt budskap om en Gud som alltid finns med oss.
Jobs bok inleder den del av Gamla Testamentet som kallas för de poetiska böckerna. Den tillhör alltså samma kategori böcker som Psaltaren, Ordspråksboken , Höga Visan och Predikaren. Böcker som tyvärr med undantag för Psaltaren ytterst sällan används i predikningar.
Hur många av er har någon gång hört en predikan om Job?
Job bodde i landet Ur. Han var en människa som alltid gjorde det som var rätt, som höll sitt ord, hade total respekt för Gud och innerligt hatade allt ont. Sju söner och tre döttrar hade han. Och han var mycket rik, han hade 7000 får, 3000 kameler, 500 par oxar , 500 åsnor och en stor tjänarstab, han var den mäktigaste mannen i hela Österlandet.
Job 1:1-3
Job, presenteras som en from troshjälte som inte bara är rik på ägodelar utan också på livskvalite. Och Gud själv säger om honom, att på jorden finns ingen som är så god och hederlig, ingen som fruktar Gud och undviker det onda såsom Job.
Redan här bryts tanken att gott alltid belönas och ont alltid straffas. Det är som om Gud vill säga att livet följer inga enkla regler och människan kan inte reduceras till sina handlingar. Det meningslösa lidandet som Job kommer att drabbas av är inte något rättvist straff för något ogudaktigt leverne.
Gud och Satan som i Jobs bok kallas för anklagaren samtalar om den fromme mannen Job. Anklagaren ifrågasätter Jobs trohet och menar att Job bara är rättfärdig eftersom Gud skyddar och välsignar honom.
Tror du att Job håller på så där av sitt hjärtas godhet? Men du ger honom ju allt han önskar sig! Du skämmer bort honom som din ögonsten och ser till att varken han eller hans släkt eller hans egendom någonsin råkar ut för något. Du välsignar minsta sak han tar för sig, inget går honom emot. Vad tror du skulle hända om du kom och tog ifrån honom allt han har? Han skulle förbanna dig rätt upp i ansiktet, det är då ett som är säkert. Vi får väl se svarade Gud. Gör som du vill, du har fria händer med allt som tillhör honom, så länge det inte är honom själv du ger dig på.
Job 1:9-12
Gud tillåter alltså Anklagaren att pröva Job för att visa att hans tro är äkta och inte beroende av yttre välgång. Det väcker också tanken på om också våra liv ibland rymmer prövningar som testar vår tro och vårt förtroende för Gud.
I ett enda svep mister Job både sin stora egendom och sina älskade barn. Och så där frikyrkligt fromt säger Job att ”naken kom jag ur min moders liv. Herren gav och herren tog. Lovat vare herrens namn”. Men är det verkligen poängen med Jobs bok?
Och som om det inte vore nog drabbas även hans kropp. Gud hade nämligen gått med på att anklagaren fick attackera hans kropp så länge han inte hade ihjäl honom. Så hela hans kropp fylls med varbölder, och mitt i detta kommer nästa attack, hans egen fru uppmanar honom att förbanna Gud och få ett slut på det hela. Men Job, han är fortfarande from och säger;
Det goda i livet tar vi emot ifrån Gud, varför inte det onda? Inte en enda gång syndade Job, trots allt som drabbade honom. Inte en enda gång klagade han på Gud.
Job 2:10
Tre av hans vänner kommer för att trösta honom och gör det bästa de kan i början: de sitter tysta med honom i sju dagar. Men sedan börjar de tala, och försöker förklara det som inte går att förklara.
Job protesterar, klagar och tar strid mot Gud. I sin förtvivlan är han allt annat än from. Vännerna de försöker dämpa honom, uppmanar honom till tystnad och acceptans.
”Job, du måste ha gjort något fel. Gud straffar inte utan orsak.” Men deras försvar av Gud väcker bara ännu större vrede. Han blir argare och argare och talar till Gud direkt från hjärtat. Ett hjärta med djupa sår.
Det här är en helt annan Job än troshjälten vi möter i bokens inledning. Det är den här Job som är bokens verkliga huvudperson och det är honom dagens predikan handlar om. Här är några exempel på vad Job säger till Gud.
Vad är en människa att du gör så stor sak av henne och bryr dig så mycket om henne. Granskar henne varje morgon, prövar henne var dag och stund. När skall du vända blicken från mig, låta mig vara medan jag hämtar andan? Varför gör du mig till mål för dina angrepp, tröttar ut dig med att slå mig?
Job 7:17-20
Jag ropar till dig men du svarar inte, jag står här och du ser mig inte.
Job 30:20
Hur många är mina brott och synder? Vad har jag gjort? Låt mig veta mitt brott. Varför döljer du ditt ansikte och räknar mig som din fiende?
Job 13:23-24
Jag lägger inte band på mig, jag vill ge ord åt min smärta, klaga i min bittra förtvivlan
Job 7:11
Job är skoningslöst ärlig, han vägrar att låtsas att allt är okej. Jag upplever att Jobs bok ligger långt före sin tid. Modern psykologi menar ju att man inte kan förneka sina känslor och tro att de bara ska försvinna av sig själva, man måste våga släppa ut dem.
Job han visar tydligt hur viktigt det är att våga ge utlopp för sina känslor och sätta ord på dem. Han dolde dem varken för sig själv, sina vänner eller för Gud. Och om Gud nu har skapat oss med känslor, så tror jag att det är meningen att vi också ska använda dem!
Gud, han tål vår ärlighet, vi behöver inte komma till honom med putsade ord och väl polerade böner. Vi får komma med allt: vår sorg, vår ilska, vår bitterhet, vårt tvivel, vår frustration, våra frågor för han kan ta alltsammans.
Gud söker inte en perfekt tro hos oss, utan ett äkta och öppet hjärta. Han väntar på att vi ska tala med honom, ärligt och utan försköning. Frågan är om vi verkligen behöver vara rädda för att såra Gud när vi reagerar starkt på livets svårigheter. Enligt Jobs bok behöver vi inte det. Där blir det tydligt att man får säga precis vad som helst till Gud.
Och vad är egentligen det största hånet mot Gud, att vi håller masken och ärar honom med våra läppar, eller att vi, likt Job, vågar gå till rätta med honom? Eftersom Gud redan vet vad vi tänker, känner och tycker, är det ju mest uppriktigt av oss att också säga det till honom.
Jag tror att man som kristen kan leva med både tvivel och tillit på en och samma gång. Gud blir inte arg på Job för hans ifrågasättande. Job blir inte avvisad för sitt tvivel, tvärtom blir tvivlet en del av hans tro. Att tvivla på Gud innebär ju faktiskt att man tar Gud på allvar.
Kanske är det just detta som är trons hemlighet: Inte att vi aldrig tvivlar, utan att vi vågar tvivla inför Gud. Att vi vågar ropa, gråta, ifrågasätta och ändå hålla fast vid hoppet att Gud bär oss.
Någon har sagt att ”tvivlet är inte motsatsen till tro. Tvivlet är trons andning.” Jag gillar det citatet för det beskriver att tvivel inte försvagar tron, utan är en naturlig och livsnödvändig del av den, precis som andningen är för kroppen.
Nu ska ni rikta blicken mot Jobs tre vännerna Elifas, Bildad och Sofar. När Job sitter i askan, sargad och förkrossad, kommer de till honom.
När de gick syn på honom trodde de inte sina ögon, det var knappt att han gick att känna igen. De klagade och grät, rev sönder sina kläder och hällde jord på huvudena för att visa sin sorg. Sedan satte de sig med honom på marken. I en hel vecka satt de där dag och natt utan att säga ett ord. De såg hur eländig han kände sig, hur förfärligt han led.
Job 2: 13-13
De gör först något väldigt vackert: de sitter tysta med honom i sju dagar. I den stunden visar de verkligen medkänsla. Men sedan kan man ju undra varför de river sönder kläder och häller jord på huvudet? Vad ska det vara bra för?
I den tidens kultur var tydligen dessa saker starka uttryck för sorg och förtvivlan. Att riva sönder sina kläder visade att något i livet hade gått sönder. Att hälla jord eller aska på huvudet var ett sätt att visa ödmjukhet inför Gud, att erkänna sin litenhet inför livets mysterium. Det var som att säga: ”Jag förstår inte. Jag kan inte kontrollera detta. Jag är bara människa.”
I den gesten finns något djupt vackert en påminnelse om att verklig tröst inte börjar med ord, utan med delad smärta och närvaro. Men sedan börjar de tala. Och det som kunde blivit tröst, blir till börda. De försöker hjälpa honom att förstå varför allt detta har hänt.
Var och en av dem representerar olika sätt att tänka om Gud och lidandet. Elifas talar utifrån sina egna erfarenheter att lidande alltid har en orsak och att Gud skyddar den rättfärdige. Bildad han lutar sig mot traditionen och säger att Gud alltid är rättvis, att Job måste ha gjort något fel. Sofar tror att Jobs lidande beror på synd och att om Job bara erkänner och omvänder sig så kommer allt ordna sig igen.
De tre vännerna försöker förklara lidandet i stället för att dela det. De tror att de försvarar Gud, men i själva verket försvarar de sina egna föreställningar om hur Gud borde fungera.
Man kan frestas att döma de här tre männen för deras brist på lyhördhet, deras oförmåga att verkligen lyssna och känna med Job..
Vem av oss har inte någon gång känt smärtan av att inte bli förstådd? När vänner har kommit med ord istället för närvaro, med råd istället för tröst. Och kanske är det just där frågan vänder tillbaka till oss själva: Har vi alltid varit de lyssnande, empatiska medmänniskor vi önskar att andra skulle vara mot oss?
Vännernas Gud är kontrollerbar: en Gud som belönar de goda och straffar de onda. Men den verklige Gud som Job möter är större än deras system. Han låter sig inte fångas i formler.
När Gud till sist talar ur stormvinden, riktar han inte sin vrede mot Job utan mot vännerna och säger till Elifas:
Jag är trött på dig och dina två kumpaner. Jag har fått nog. Ni har inte talat sanning om mig som min tjänare Job.
Job 42:7
Gud behöver inte våra försvarstal, han söker våra hjärtan. Han vill hellre höra våra frågor än våra tomma förklaringar.
När människor lider, vill vi så gärna ge svar. Men kanske är det mest gudomliga vi kan göra att sitta kvar i tystnaden, att gråta med den som gråter, att be istället för att förklara. Och att försvara Gud kanske inte är att ha rätt, utan att att visa på Guds hjärta; barmhärtighet, närvaro och kärlek.
Själva livet rymmer många frågor, och när dess mörkare sidor visar vill man framförallt ha svar på den svåraste av dem alla: Varför? Varför just jag?
Job han ropar och ropar på Gud och när Gud till sist svarar i stormen, gör han det inte med en stilla röst, inte med en förklaring eller lösning på lidandets problem utan med frågor.
Varför krånglar du till det? Varför pratar du när du inte vet vad du talar om? Skärpning Job! Upp med dig! Sträck på dig! Jag har några frågor till dig och jag vill ha raka besked. Var var du när jag skapade jorden? Sjung ut, du som vet så mycket. Vem bestämde storleken? Det måste väl du veta? Vem stod för ritningar och måttangivelser? Hur gör man grunden till den och vem satte hörnstenen på plats, till morgonstjärnekörens ackompanjemang och änglarnas hurrarop? Vem tog kontroll över havet när det störtade ut som ett barn ur skötet? Det var jag, jag lindade in det i mjuka moln och stoppade om det för natten.
Job 38:2-9
Har du någonsin kallat fram morgonen, har du visat gryningen dess plats.
Job 38:12
Personligen tycker jag att det är jobbigt när människor försöker undvika ett svårt ämne och i stället byter samtalsämne. Men det är ju precis det Gud gör här. I stället för att besvara Jobs ”varför”-frågor tar Gud med honom tillbaka till skapelsens början och frågar ironiskt: Vart var du då?
Gud visar Job hela skapelsens mysterium: havet, stjärnorna, vilda djuren, livets mångfald. Inte för att trycka ner Job, utan för att öppna hans blick. För att visa honom: Det finns en större verklighet än du kan se just nu. Kan verkligen rekommendera dig att läsa kapitel 38-41.
Vi människor tror ofta att livet skulle vara lättare att uthärda om vi bara förstod orsaken bakom det svåra. Men skulle det verkligen vara så? Kanske håller Gud oss i ovisshet just för att förklaringen ändå inte skulle hjälpa oss.
Gud låter oss kanske sväva i okunnighet, därför att varken Job, Einstein, du eller jag skulle förstå hans perspektiv från ovan.
Philip Yancey
Om Job hade lyssnat och gått med på det hans vänner sa, skulle man kunna tolka det så här: Alla motgångar vi möter ät Guds vilja eftersom han tillåter dem. Allt lidande har ett syfte eftersom Gud använder det för att fostra oss. Allt lidande är något vi förtjänar, därför finns det inget meningslöst lidande.
Jag vill bara väldigt tydlig. Jag håller inte med detta synsätt. Jag tror inte alls att det är så.
I Bibelns främsta bok om lidande finns inte ens en antydan om att själva lidandet har en mening. Ändå söker vi människor envist mening i det meningslösa. För att orka vidare försöker vi ofta övertyga oss själva och andra om att allt sker av en anledning. Men jag tror inte att svåra händelser har en mening i sig, men vi kan ge dem ett värde i efterhand. Tillsammans med Gud kan vi skapa mening ur meningslösheten.
Ta en stund och tänk på de svåra saker, de stormar av lidande, som genom åren dragit in i ditt liv. Vilken betydelse har dessa till synes meningslösa händelser fått för dig i efterhand?
Guds svar på Jobs ”varför?” är: Se på mig! Det får mig att tänka på Jan Johansens låt Se på mig, en text där Gud tycks tala:
När din väg är lång och du är trött, Men du måste ändå gå, och när skuggorna börjar växa och få liv. Och när natten skrämmer så, Är jag bredvid dig och jag följer varje steg du tar, och hos dig stannar jag kvar. Så se på mig, en hamn i stormen. Som en våg som fötts att bära dig. Ja, se på mig. I ljus och mörker, är jag där och aldrig lämnar jag dig. När du står en dag vid ett vägskäl i ditt liv. Som ett vilset litet barn Är jag bredvid dig och jag följer varje steg du tar. Och hos dig stannar jag kvar.
Jag tror faktiskt att Job hade varit nöjd även om Gud bara läst högt ur telefonkatalogens gula sidor. Det spelade nog ingen större roll vad Gud sa, det viktiga var att Gud gav sig till känna.
Job, han får inte alla svar. Men han får något ännu större, ett möte. Mitt i sitt tvivel och klagande får han erfara Gud på ett nytt sätt.
Förut hade jag bara hört talas om dig, men nu har jag sett dig med egna ögon.
Job 42:5
Om man uppriktigt vänder sig till Gud med sina frågor tror jag att man får ett slags svar. Kanske inte ett svar på sitt ”varför”, utan snarare en insikt, en känsla av Guds närvaro. En Gud som viskar: ”Jag är här, och jag lämnar dig aldrig.”
En central tanke i den kristna tron är att Gud delar människans lidande. Ditt lidande är hans, din smärta är hans, han känner den och han förstår.
Gud går rakt in i lidandet för att vara tillsammans med miljoner människor som inte får svar på lidandets problem, men som efter långfredagen har fått mod att ropa ut sin fråga till Gud, precis som Jesus gjorde det. Påståendet att Gud sänder lidande överskuggas i kristendomen av att Gud sände sin egen son in i människors lidande.
Per Arne Dahl
Bibelns författare förringar aldrig människans besvikelse, frustration eller lidande. Se bara på proportionerna i Jobs bok, mängder av kapitel av vånda följs av ett enda kapitel av återupprättelse. Ett ynka litet kapitel, men det ger oss ändå ett nyckelord: tillfälligt. Lidandet här på jorden är inte för evigt, för en dag ska Gud torka bort alla tårar, och det ska inte längre finnas någon död eller sorg eller gråt eller plåga.
Poängen i Jobs bok handlar kanske inte främst om lidandet. Syftet tycks inte vara att förklara meningen med det svåra eller var Gud finns när livet gör ont. Kanske handlar det i stället om tron. Var finns Job när det gör ont? Hur väljer han att reagera?
Mitt i sin kamp fortsätter Job att tala till Gud, inte bara om Gud. Där ligger skillnaden mellan cynism och tro. Cynikern vänder Gud ryggen, medan den troende, även i sin vrede, sin frustration och sitt tvivel fortfarande ropar mot himlen.
Relationen mellan Gud och människan vilar på Guds stora barmhärtighet och kärlek och på människans tro, även när den vacklar. Precis som Job kan vi känna oss kluvna: han kallade Gud sin befriare, men såg honom samtidigt som sin plågare och motståndare.
När livet gör ont var finns du då? Till vem vänder du dig till när livets omständigheter drar undan mattan på dig? Jag hoppas att du, likt Job, vågar rikta din blick mot himlen och hålla fast vid tron på en Gud som aldrig släpper taget.
I natt ställde vi tillbaka klockan. En timme extra sömn, säger man, men för egen del innebar det att jag vaknade klockan fyra istället för fem.
En timme vi får tillbaka. Om det ändå vore så enkelt. Tänk om man verkligen kunde vrida tillbaka tiden. Få en chans att göra om det som blev fel, säga det man aldrig fick sagt, eller välja en annan väg när allt började gå snett. Men livet fungerar inte så.
Hur mycket vi än vrider, önskar och ner så fortsätter tiden framåt. Den tar ingen hänsyn till våra planer, våra försök att hålla fast. Den tar med sig både det fina och det svåra, utan att fråga om vi är redo, och det enda vi egentligen kan göra är att försöka förstå det som hänt, lära oss av det och bära med oss insikten vidare.
Det som har sagts kan inte göras osagt, det som har hänt kan inte göras ogjort. Kanske är det just där, i oförmågan att ändra det förflutna, som livets verkliga prövning ligger. Kanske är det just därför vi ibland drömmer om att kunna vrida tillbaka tiden för att få en chans att ändra det som blev fel eller återuppleva det som en gång var.
Men jag kan inte vrida tillbaka tiden, jag kan inte ändra det som redan har hänt. Men jag kan välja att göra det bästa av det som blev, och försöka ta vara på det som är här och nu.
Jag kan försöka vara mer närvarande här och nu, säga det jag menar och lägga undan mobilen när någon berättar något viktigt. Kanske är det så man får tillbaka tiden på riktigt, inte genom att flytta visarna, utan genom att faktiskt vara i det som händer.
Det finns något djupt befriande i att vi sida upp och sida ner i bibeln möter helt vanliga människor. Människor som snubblar, tvivlar, gör bort sig och ändå får vara med i Guds stora berättelse.
Det är nästan som att Gud medvetet valt de minst lämpade, bara för att visa att hans nåd inte är ett belöningssystem, utan en kärlek som inte går att förtjäna.
Jag tänker rätt ofta på vilken brokig skara av lärjungar det var Jesus kallade. De var ju helt vanliga människor med svagheter, brister och fel. Alla hade de precis som vi en ryggsäck att bära, men som Jesus vill hjälpa till att bära.
En impulsiv fiskare som inte kunde tygla sitt humör. En tullindrivare med tveksamt rykte. En tvivlar som vägrade tro förrän han fick se bevis med egna ögon. Och Johannes han som kallas ‘den som Jesus älskade” som i evangelierna framstår som både maktlysten och tävlingsinriktad.
Inga glänsande CV:n där inte, och det verkar knappast som att Jesus genomförde några intervjuer eller tagit referenser innan han kallade dem till att bli hans lärjungar. Hans val tycks snarare ha grundats på en djupare insikt om människors hjärtan och potential, snarare än deras yttre kvalifikationer eller livserfarenheter.
Kanske är det så att Gud inte använder oss trots våra misslyckanden, utan tack vare dem. Först när vi tvingas inse våra begränsningar, när våra egna försök att vara starka spricker, då blir vi mottagliga för nåden. Det är där vi upptäcker vem Gud verkligen är, han som aldrig sviker, aldrig ger upp, aldrig slutar älska.
När vi inser att Jesus har kallat och älskat oss utan att vi på något sätt förtjänat det, börjar vi förstå att vårt värde inte ligger i vad vi gör eller åstadkommer, utan i att vi, precis som hans första lärjungar är vanliga människor som älskas av Gud
Jag tror att det är detta som är kärnan i kyrkan. Den är inte tänkt att vara en samling av färdigputsade helgon, utan en gemenskap av vanliga människor: mänskliga, sårbara, ibland trötta och felande, men älskade.
Det är just våra olikheter som är värdefulla, inte att vi alla ska bli likadana som kristna. Låt oss därför omfamna det mänskliga och brokiga, för i slutändan är vi alla en del av samma färgrika väv av mänsklighet.
Vi behöver inte vara lika för att höra ihop. Vi behöver bara vara villiga att gå tillsammans, med våra ryggsäckar fulla av både tunga och lätta minnen och låta Jesus bära det vi inte orkar själva. Så låt oss inte gömma undan det som är trasigt, kantstött eller annorlunda. Låt oss i stället välkomna det brokiga. För det är just där, mitt i allt det mänskliga, som Gud verkar allra mest.
Ibland blir jag så trött på det där uttrycket: ”Man lär sig av sina misstag.” För ärligt talat, hur många misstag ska man egentligen behöva göra innan man faktiskt lär sig? Hur många negativa konsekvenser måste jag uppleva på grund av mina egna felbedömningar, ogenomtänkta beslut eller dåliga omdömen? Jag borde ju vara fullärd vid det här laget!
Visst finns det misstag jag i dag kan skratta åt, men det finns också sådana som fortfarande skaver. Händelser jag har svårt att släppa, sådant jag önskar att jag hade gjort annorlunda.
Som de flesta andra mår jag dåligt när jag gör misstag. Jag blir besviken på mig själv, ger mig skulden och känner mig misslyckad, trots att jag innerst inne vet att misstag är en naturlig del av livet. När någon annan gör misstag försöker jag vara förstående och påminna om att det är så man lär sig. Men när det gäller mig själv är det som om den insikten inte riktigt biter. Då är det mycket svårare att se misstagen som en del av lärandet, och mycket lättare att fastna i självkritiken.
Vi behöver påminna både oss själva och varandra om att det faktiskt inte är så farligt att göra misstag. När vi försöker dölja våra misslyckanden skapar vi bara en press på oss själva, en föreställning om att vi alltid måste lyckas. Men sanningen är att ingen gör det. Ingen lyckas jämt.
Tänk bara på Thomas Edison. Det sägs att han misslyckades 999 gånger innan han till slut fick glödlampan att fungera. Och ändå var det just hans envishet, hans förmåga att resa sig gång på gång, som gjorde honom till uppfinnaren av glödlampan.
Att göra misstag är en del av lärandet, och för att lyckas måste man ibland också misslyckas. Visst kan vi lära oss mycket av andras erfarenheter, man hinner ju inte begå alla misstag själv. Men jag tror ändå att de egna erfarenheterna sätter sig djupare. Det är först när vi vågar pröva själva, när vi får känna på både framgång och motgång, som lärandet verkligen blir vårt eget.
Jag hoppas att jag aldrig förlorar min nyfikenhet på livet, den där nyfikenheten som ibland får mig att våga, pröva och göra nya misstag. Och ju äldre jag blir desto fler misstag har jag troligen gjort, men samtidigt så får man hoppas att misstagen även gjort mig klokare!
Idag hade jag glädjen att få predika i Metodistkyrkan i Laxå. Här nedan kan du läsa predikan i bloggformat:
Vi lever i en tid fylld av röster. Röster som tränger sig på från alla möjliga håll. Nyheterna som aldrig tystnar, sociala medier, reklamens lockande budskap. Röster som formar våra tankar, som styr våra känslor och ropar efter vår uppmärksamhet. Vi lyssnar på vad andra tycker, vad algoritmer föreslår och på våra egna tankar och känslor. och mitt i allt detta finns en annan röst. En röst som kanske inte skriker utan snarare viskar, Guds röst. Frågan är inte om Gud talar utan om vi lyssnar. Om vi kan urskilja hans röst i världens brus.
Ni har säkert hört berättelsen om Elia, om stormen som rev sönder bergen och krossade klipporna, men där Gud inte var i stormen. Om jordskalvet som följde, men Herren var inte heller i skalvet. Och om elden som kom därefter, men inte heller där fanns Gud. Till sist kom ett stilla sus och där var Herren. Ofta används den berättelsen som en påminnelse om att Gud finns i stillheten, att det är där vi kan höra hans röst och jag tror det ligger en hel del i det. Men jag tror inte att det är hela sanningen. Jag tror att Gud är större än så, att han kan tala både i tystnaden, genom vackra psalmer och dånet av hårdrocksmusik.
Dagens evangelietext är hämtad från Markusevangeliet 10:17-27, berättelsen om den rike mannen. Där möter vi en man som hör Jesus tala men som har svårt att lyssna i tro.
När han skulle fortsätta sin vandring sprang en man fram och föll på knä för honom och frågade: Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv? Jesus svarade: Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Du kan budorden: Du skall inte dräpa, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån någon det som är hans, Visa aktning för din far och din mor. Mästare sade mannen, allt detta har jag hållit sedan jag var ung. Jesus såg på honom med kärlek och sade: Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig. Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket.
Jesus såg sig om och sade till sina lärjungar: Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike! Lärjungarna blev bestörta över hans ord, men Jesus sade igen: Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. De blev ännu mer förskräckta och sade till varandra: Vem kan då bli räddad? Jesus såg på dem och sade: För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.
Markusevangeliet 20:17-27
Den rike mannen springer fram till Jesus och faller på knä för honom och frågar: Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv? Tänker att det är en fråga som berör oss alla. Innerst inne bär vi nog på samma längtan, att vårt liv här ska vara förankrat i något större, att vi ska få leva i Guds gemenskap både här och i evigheten. Men när Jesus svarar honom, blir det tydligt: det är en sak att höra Jesu ord, en annan att lyssna i tro.
Jesus börjar med att peka på buden, sådant mannen redan kände till: ”Du ska inte dräpa. Du ska inte begå äktenskapsbrott, du ska inte stjäla….”.
Men visst blir man lite förvånad när mannen svarar att allt det har jag hållit sedan jag var ung, det blir i alla fall jag. Finns det någon här som alltid hållit Guds bud?
Jesus fäster blicken på honom med kärlek och säger: ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga… Kom sedan och följ mig.” Dessa ord har ofta misstolkats och använts som ett argument att man som kristen inte ska vara rik. Men jag tror inte det är poängen.
På sätt och vis är Jesu ord en tillrättavisning, men det är också en inbjudan att få följa. ‘Du är nära men det finns något som håller dig kvar!” I mannens fall är det hans rikedom. Det är det som hindrar honom från att helt förtrösta på Gud.
Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga, det är inte en allmän regel för alla troende, Jesus säger ju inte detta till varje person han möter. Men för att följa Jesus helhjärtat behöver man vara beredd att släppa taget om det som står i vägen mellan en själv och Gud.
När den rike mannen hörde Jesu ord om att sälja allt blev han bedrövad och gick därifrån, för han ägde mycket. Att lyssna i tro är mer än att höra orden. Den rike mannen hörde Jesu ord men han vågade inte ta steget och följa, utan höll fast vid sitt eget.
Att lyssna i tro är att låta orden förändra oss även när det kostar något. Frågan är vågar du lyssna och agera när Guds ord träffar något i dig som du helst vill behålla orört?
Den rike mannen hade svårt att ta emot det Jesus sa. Kanske berodde det på att han inte hade stillat sig inför Gud. Att hans hjärta var fullt av tryggheten i sin egen rikedom och av bruset i sitt eget liv. Så är det nog ofta med oss. Vi ber, men vi hinner inte lyssna. Vi talar till Gud men ger inte Gud tid att svara. Vi samlas till gudstjänst, men när vi går därifrån stannar orden ofta i kyrkan istället för att få landa i oss. På kyrkkaffet efteråt pratar vi om allt möjligt, men inte om det som faktiskt berörde oss.
Stilla er och besinna att jag är Gud.
Psaltaren 46:11
Att be handlar inte bara om ord, det är att stilla sig inför Guds vilja. När våra ord tystnar kan hans ord höras. Men återigen det handlar nog inte om att det måste vara helt tyst och stilla för att Gud ska kunna tala till oss. Det handlar nog mer om att vi på något sätt behöver stanna upp och ge utrymme för Gud att tala. Att avsätt tid för bön och bibelläsning utan brådska. Eller ta en lång promenad i Guds fantastiska natur.
När Jesus säger ”hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike” blev lärjungarna förskräckta och undrade vem kan då bli räddad?
Lärjungarna, de lyssnar tillsammans. De samtalar, brottas med det Jesus sagt och försöker förstå. Tror att detta är viktigt, för i gemenskapen kan förståelsen och tron växa.Jesus säger ju i Matteusevangeliet 18:20 att:
där två eller tre år samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.
Gud kan tala till oss genom andra människor. Genom samtal i en bönegrupp, genom ett vittnesbörd, en predikan eller en sång. Han kan också tala genom goda råd, uppmuntran och ibland också genom en tillrättavisning. Att lyssna i tro är att vara öppen för att Gud kan tala genom andra människor. Men ibland är vi nog så upptagna med att själva tala att vi varken hör eller förstår att Gud använder en annan människa för att nå oss. Att lyssna i tro är också att våga tro att Gud kan tala till och med genom någon som vi inte håller med.
Att lyssna i tro är att vara öppen för att Gud kan tala genom andra människor. Men ibland är vi nog så upptagna med att själva tala att vi varken hör eller förstår att Gud använder en annan människa för att nå oss. Att lyssna i tro är också att våga tro att Gud kan tala till och med genom någon som vi inte håller med.
Att lyssna i tro innebär att höra inte bara orden, utan hjärtat bakom. När någon delar sin oro eller glädje kan det vara en kallelse för oss att bära, stötta eller tacka tillsammans.
När vi känner att det är någon som talar in i vårt liv så kanske vi ska be: Herre, är detta du som talar till mig genom den personen?
Blir det någon skillnad av att be den bönen? Jo, jag tror faktiskt det. När vi ber kan det hjälpa oss att urskilja om orden vi hör verkligen kommer från Gud, eller om de snarare är allmänt kloka och välmenande råd. De senare kan förstås också vara värdefulla och goda, men bönen öppnar vårt hjärta för att uppfatta det som är Guds särskilda tilltal till oss. På så sätt blir bönen ett sätt att pröva, lyssna och låta Gud bekräfta det som är från honom.
Att lyssna i tro är också att lita på det omöjliga. När lärjungarna frågar Jesus ”Vem kan då bli räddad?” svarar han : ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.”
Att lyssna i tro är att våga lita på detta: att det som är omöjligt för mig, det kan Gud göra. Det handlar om att öppna sig för hans kraft och närvaro, även när jag inte själv ser någon väg framåt.
Ibland innebär det att jag måste våga släppa taget om det jag håller så hårt i, mina egna planer, min kontroll, min oro. Det kan kännas som att stå vid kanten av ett stup, osäkert och skrämmande. Men när jag vågar lämna över till Gud, då upptäcker jag att han bär.
Att lyssna i tro är inte passivitet, utan en aktiv handling av förtroende, att vila i vissheten om att Gud kan göra långt mer än jag själv förmår. Men det är inte alltid enkelt, och just därför tror jag att vi behöver varandra.
Alla upplever vi stunder av tvivel och kamp i vår tro, och då är det så viktigt att vi finns där för varandra, att vi delar våra frågor, bär varandras bördor och påminner varandra om Guds trofasthet. Tron är inte något vi alltid orkar bära själva: ibland behöver vi låna varandras hopp och styrka för att orka vidare.
Vi återvänder till när Jesus möter den rike mannen och ger honom det svåra uppdraget, att gå och sälja allt han äger. Det finns nämligen en liten men oerhört viktig detalj: ”Jesus såg på honom med kärlek.” Att lyssna i tro är just detta: att låta sig bli sedd och älskad på djupet av sitt innersta. Tron börjar inte med prestation eller lydnad, utan med att ta emot den kärleksfulla blicken som känner oss helt och ändå älskar oss fullkomligt. Ur denna kärlek växer modet att lyssna, följa och förändras.
Jesus såg på mannen med kärlek. Han såg inte bara hans yttre rikedom, utan hans inre kamp. Han visste att mannens hjärta längtade efter något mer, men att rikedomen stod i vägen. Den helige ande talar på samma sätt till oss, den som tror har nämligen den helige ande inom sig, och anden viskar, manar, tröstar och leder. Därför behöver vi lyssna noga på vårt inre.
Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.
Romarbrevet 8:16
Den helige ande samverkar med vår egen inre ande för att försäkra oss om att vi är Guds barn. Att vi tillhör Gud, att han älskar oss och vill vara vår hjälpare.
Att lyssna i tro är att våga lita på den rösten, även när den leder oss mot det okända. Kanske viskar Anden till dig just nu om något du behöver lägga ner för att kunna följa Jesus mer helhjärtat. Kanske får du plötsligt en tanke: ”Ring den där personen.” Lyssna i tro, det kan vara Gud som vill använda dig.
Att lyssna i tro handlar inte bara om att höra orden, utan att låta dem få ta plats i hjärtat. Att lyssna i tro är inte passivitet, det är precis som när Jesus kallade den rike mannen till handling, till ett liv där tron blir konkret. Här tänker jag att berättelsen om när Herren uppenbarar sig för Samuel passar väldigt bra.
Samuel låg och sov i Herrens tempel, där Guds ark stod. Då ropade Herren på Samuel. Här är jag han,och han sprang bort till Eli och sade: Här är jag, du ropade på mig. Men Eli svarade: Jag har inte ropat. Gå och lägg dig igen. Då gjorde han det.Än en gång ropade Herren på honom. Han steg upp och gick bort till Eli: Här är jag, du ropade på mig. Men Eli svarade: Nej, min son, jag har inte ropat. Gå och lägg dig igen. Samuel hade ännu inte lärt känna Herren och ännu inte fått ta emot hans ord. För tredje gången ropade Herren på Samuel, som åter steg upp och gick bort till Eli: Här är jag, du ropade på mig. Nu förstod Eli att det var Herren som ropade på pojken, och han sade till Samuel att lägga sig igen. Och om någon ropar på dig skall du säga: Tala, Herre, din tjänare hör. Och Samuel gick tillbaka och lade sig.Då kom Herren och ställde sig där och ropade som förut: Samuel, Samuel! och han svarade: Tala, din tjänare hör
Första Samuelsboken 1:3-10
Att lyssna i tro är att be Gud att öppna ditt inre, så att du inte bara lyssnar med förståndet, utan med hjärtat. Ibland försöker vi nog analysera Gud mer än vi lyssnar på honom, men tro handlar inte om att förstå allt, utan om att lita på den som talar.
Tala din tjänare hör, kanske är det en bön för dig och mig. En bön som uttrycker beredskap, inte att ha alla svar, utan att vara villig att ta emot vad Gud vill säga.
Vi som bekänner oss som kristna behöver lyssna till världen med trons öron. När vi ser på världen runt omkring oss ser vi krig, ondska, orättvisor, oro och splittring. Och det är lätt att tänka att Gud är tyst och sover.
Men om vi lyssnar med trons öron kan vi höra att Gud fortfarande talar. Han talar genom nöden och lidandet omkring, kallar oss att vara hans händer, att bära hopp, tröst och hjälp dit mörkret tränger sig på. Han talar genom skapelsens skönhet och sårbarhet, kallar oss att vårda det han skapat. Han talar genom människors rop. De ensammas, de förtrycktas, de glömda och han kallar oss till barmhärtighet, till att låta kärleken komma ut i våra ord och gärningar.
Den rike mannen gick bedrövad bort, men Jesus såg på honom med kärlek, vilket betyder att hoppet fanns kvar. Vi vet inte hur hans historia slutade. Kanske vände han tillbaka en dag. Kanske lät han till slut orden sjunka in. Kanske tog det tid: dagar, månader, år innan han vågade ta steget och börja följa Jesus.
Men Jesus ger aldrig upp om någon. Den kärlek som såg honom den dagen var starkare än den rike mannens bundenhet, större än hans sorg.
Så är det också med oss. När vi vänder oss bort, när vi går med tunga steg därför att Guds ord skaver då följer Jesu blick oss fortfarande. Han väntar, han hoppas, han älskar. Och när orden en dag får sjunka in, när hjärtat börjar längta mer efter Honom än efter det vi håller fast vid då finns vägen alltid öppen tillbaka.
För Jesus ger aldrig upp. Inte om den rike mannen. Och inte om dig. Och när vi lyssnar i tro, till ordet, i bönen, genom andra, i vårt inre och i världen då blir vi människor som inte bara hör, utan också handlar.
Vi är otillräckliga och det är en naturlag, inget nederlag
Vi talar ofta om balans, kontroll och självförverkligande, men om jag ska vara ärlig känner jag mig oftare otillräcklig än i balans.
Tänker att vi lever i en tid där känslan av otillräcklighet blivit vår tids folksjukdom. Vi räcker inte till på jobbet, inte i relationer, inte som föräldrar eller vänner.
Vi försöker hinna, orka och räcka till överallt, men känner oss ändå otillräckliga. Samtidigt matar vi oss med bilder av andras perfekta tillvaro och undrar varför vi inte lyckas lika bra. Men kanske är det inte vi som är fel, utan bilden av vad som borde räcka. Det är själva måttstocken som blivit skev.
Sanningen är att känslan av otillräcklighet inte betyder att något är fel, den är en del av hur livet funkar. Att vara människa är att vilja mer än man hinner, att känna mer än man kan förklara och formulera, att älska mer än man klarar av att visa. Det är helt naturligt, inget nederlag.
Tänk om livet faktiskt är menat att vara ofullständigt, lite för mycket och lite för lite på samma gång. Att det inte är meningen att vi ska räcka till på egen hand? Tänk om vi är skapta för att bära varandras brister, fylla varandras mellanrum och påminna varandra om att det är okej att inte orka jämt?
Vi är så vana att tänka att vi ska klara allt själva. Vi pratar om självständighet som om det vore ett mål i sig. Men sanningen är att vi är byggda för att behöva varandra. För att luta oss mot någon när vi inte orkar. För att få hjälp, och för att ge hjälp tillbaka. För att påminna varandra om att vi inte är ensamma i det här snurriga, vackra, ofullkomliga livet.
När vi vågar erkänna vår otillräcklighet händer något märkligt. Trycket lättar. Livet blir mer uthärdligt och mer mer äkta. Vi slutar jämföra oss med ideal som aldrig varit riktigt mänskliga och börjar istället se värdet i det ofullkomliga.
Kanske är det just där livet blir som mest mänskligt, inte när vi klarar allt själva, utan när vi vågar be om hjälp och låta någon annan räcka till där vi själva inte gör det.
Än i dag minns jag tydligt hur min psykolog en gång påminde mig om att tankar är temporära. Det har gått flera år sedan dess, men den insikten lever kvar i mig, en påminnelse om hur förgängligt vårt inre flöde är och hur befriande det kan vara att förstå just det.
Hur ofta tar vi inte en tanke för en sanning? En orolig tanke om framtiden kan snabbt anta formen av ett påstående, en inre röst som viskar att allt kommer gå åt skogen. I våra egna huvuden låter vi tankarna styra berättelsen, som om de verkligen visste hur allt ska bli. Men egentligen är de bara vindar som sveper förbi. Ibland mjuka och sköna, andra gånger stormiga, men alltid i rörelse.
Det är befriande, för det betyder att vi inte måste tro på allt vi tänker. Men det är också svårt. För tankarna kan känns så verkliga i stunden. När ett mörkt moln seglar in i sinnet är det lätt att tro att det säger något om vem jag är i grunden. Men så är det inte. Det är bara ett moln, tillfälligt och föränderligt. Kanske ser vi ljuset igen redan nästa dag. Eller så dyker nya moln upp med nya former och betydelser.
Jag har själv fastnat många gånger. Självkritiken, katastroftankarna, jämförelserna, de har känts som sanningar om mig. Men de är bara gäster och gäster stannar inte för evigt.
När en tanke möter en annan tanke finns möjligheten till förändring. Det är som om tankarna samtalar, påverkar, utmanar och berikar varandra. Och ur deras möte växer en ny tanke fram, en tanke som inte fanns där innan, men som känns självklar när den väl uppstår.
Urbans Tankar och Funderingar 