Tankar är temporära

Än i dag minns jag tydligt hur min psykolog en gång påminde mig om att tankar är temporära. Det har gått flera år sedan dess, men den insikten lever kvar i mig, en påminnelse om hur förgängligt vårt inre flöde är och hur befriande det kan vara att förstå just det.

Hur ofta tar vi inte en tanke för en sanning? En orolig tanke om framtiden kan snabbt anta formen av ett påstående, en inre röst som viskar att allt kommer gå åt skogen. I våra egna huvuden låter vi tankarna styra berättelsen, som om de verkligen visste hur allt ska bli. Men egentligen är de bara vindar som sveper förbi. Ibland mjuka och sköna, andra gånger stormiga, men alltid i rörelse.

Det är befriande, för det betyder att vi inte måste tro på allt vi tänker. Men det är också svårt. För tankarna kan känns så verkliga i stunden. När ett mörkt moln seglar in i sinnet är det lätt att tro att det säger något om vem jag är i grunden. Men så är det inte. Det är bara ett moln, tillfälligt och föränderligt. Kanske ser vi ljuset igen redan nästa dag. Eller så dyker nya moln upp med nya former och betydelser.

Jag har själv fastnat många gånger. Självkritiken, katastroftankarna, jämförelserna, de har känts som sanningar om mig. Men de är bara gäster och gäster stannar inte för evigt.

När en tanke möter en annan tanke finns  möjligheten till förändring. Det är som om tankarna samtalar, påverkar, utmanar och berikar varandra. Och ur deras möte växer en ny tanke fram, en tanke som inte fanns där innan, men som känns självklar när den väl uppstår.

/ Urban