Otillräckliga och fullkomligt mänskliga

Vi är otillräckliga och det är en naturlag, inget nederlag

Vi talar ofta om balans, kontroll och  självförverkligande, men om jag ska vara ärlig känner jag mig oftare otillräcklig än i balans.

Tänker att vi lever i en tid där känslan av otillräcklighet blivit vår tids folksjukdom. Vi räcker inte till på jobbet, inte i relationer, inte som föräldrar eller vänner.

Vi försöker hinna, orka och räcka till överallt, men känner oss ändå otillräckliga. Samtidigt matar vi oss med bilder av andras perfekta tillvaro och undrar varför vi inte lyckas lika bra. Men kanske är det inte vi som är fel, utan bilden av vad som borde räcka. Det är själva måttstocken som blivit skev.

Sanningen är att känslan av otillräcklighet inte betyder att något är fel, den är en del av hur livet funkar. Att vara människa är att vilja mer än man hinner, att känna mer än man kan förklara och formulera, att älska mer än man klarar av att visa. Det är helt naturligt, inget nederlag.

Tänk om livet faktiskt är menat att vara ofullständigt, lite för mycket och lite för lite på samma gång. Att det inte är meningen att vi ska räcka till på egen hand? Tänk om vi är skapta för att bära varandras brister, fylla varandras mellanrum och påminna varandra om att det är okej att inte orka jämt?

Vi är så vana att tänka att vi ska klara allt själva. Vi pratar om självständighet som om det vore ett mål i sig. Men sanningen är att vi är byggda för att behöva varandra. För att luta oss mot någon när vi inte orkar. För att få hjälp, och för att ge hjälp tillbaka. För att påminna varandra om att vi inte är ensamma i det här snurriga, vackra, ofullkomliga livet.

När vi vågar erkänna vår otillräcklighet händer något märkligt. Trycket lättar. Livet blir mer uthärdligt och mer mer äkta. Vi slutar jämföra oss med ideal som aldrig varit riktigt mänskliga och börjar istället se värdet i det ofullkomliga.

Kanske är det just där livet blir som mest mänskligt, inte när vi klarar allt själva, utan när vi vågar be om hjälp och låta någon annan räcka till där vi själva inte gör det.

/ Urban