Det finns något djupt befriande i att vi sida upp och sida ner i bibeln möter helt vanliga människor. Människor som snubblar, tvivlar, gör bort sig och ändå får vara med i Guds stora berättelse.
Det är nästan som att Gud medvetet valt de minst lämpade, bara för att visa att hans nåd inte är ett belöningssystem, utan en kärlek som inte går att förtjäna.
Jag tänker rätt ofta på vilken brokig skara av lärjungar det var Jesus kallade. De var ju helt vanliga människor med svagheter, brister och fel. Alla hade de precis som vi en ryggsäck att bära, men som Jesus vill hjälpa till att bära.
En impulsiv fiskare som inte kunde tygla sitt humör. En tullindrivare med tveksamt rykte. En tvivlar som vägrade tro förrän han fick se bevis med egna ögon. Och Johannes han som kallas ‘den som Jesus älskade” som i evangelierna framstår som både maktlysten och tävlingsinriktad.
Inga glänsande CV:n där inte, och det verkar knappast som att Jesus genomförde några intervjuer eller tagit referenser innan han kallade dem till att bli hans lärjungar. Hans val tycks snarare ha grundats på en djupare insikt om människors hjärtan och potential, snarare än deras yttre kvalifikationer eller livserfarenheter.
Kanske är det så att Gud inte använder oss trots våra misslyckanden, utan tack vare dem. Först när vi tvingas inse våra begränsningar, när våra egna försök att vara starka spricker, då blir vi mottagliga för nåden. Det är där vi upptäcker vem Gud verkligen är, han som aldrig sviker, aldrig ger upp, aldrig slutar älska.
När vi inser att Jesus har kallat och älskat oss utan att vi på något sätt förtjänat det, börjar vi förstå att vårt värde inte ligger i vad vi gör eller åstadkommer, utan i att vi, precis som hans första lärjungar är vanliga människor som älskas av Gud
Jag tror att det är detta som är kärnan i kyrkan. Den är inte tänkt att vara en samling av färdigputsade helgon, utan en gemenskap av vanliga människor: mänskliga, sårbara, ibland trötta och felande, men älskade.
Det är just våra olikheter som är värdefulla, inte att vi alla ska bli likadana som kristna. Låt oss därför omfamna det mänskliga och brokiga, för i slutändan är vi alla en del av samma färgrika väv av mänsklighet.
Vi behöver inte vara lika för att höra ihop. Vi behöver bara vara villiga att gå tillsammans, med våra ryggsäckar fulla av både tunga och lätta minnen och låta Jesus bära det vi inte orkar själva. Så låt oss inte gömma undan det som är trasigt, kantstött eller annorlunda. Låt oss i stället välkomna det brokiga. För det är just där, mitt i allt det mänskliga, som Gud verkar allra mest.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 