I natt ställde vi tillbaka klockan. En timme extra sömn, säger man, men för egen del innebar det att jag vaknade klockan fyra istället för fem.
En timme vi får tillbaka. Om det ändå vore så enkelt. Tänk om man verkligen kunde vrida tillbaka tiden. Få en chans att göra om det som blev fel, säga det man aldrig fick sagt, eller välja en annan väg när allt började gå snett. Men livet fungerar inte så.
Hur mycket vi än vrider, önskar och ner så fortsätter tiden framåt. Den tar ingen hänsyn till våra planer, våra försök att hålla fast. Den tar med sig både det fina och det svåra, utan att fråga om vi är redo, och det enda vi egentligen kan göra är att försöka förstå det som hänt, lära oss av det och bära med oss insikten vidare.
Det som har sagts kan inte göras osagt, det som har hänt kan inte göras ogjort. Kanske är det just där, i oförmågan att ändra det förflutna, som livets verkliga prövning ligger. Kanske är det just därför vi ibland drömmer om att kunna vrida tillbaka tiden för att få en chans att ändra det som blev fel eller återuppleva det som en gång var.
Men jag kan inte vrida tillbaka tiden, jag kan inte ändra det som redan har hänt. Men jag kan välja att göra det bästa av det som blev, och försöka ta vara på det som är här och nu.
Jag kan försöka vara mer närvarande här och nu, säga det jag menar och lägga undan mobilen när någon berättar något viktigt. Kanske är det så man får tillbaka tiden på riktigt, inte genom att flytta visarna, utan genom att faktiskt vara i det som händer.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 