En predikan om Job

Det finns texter i Bibeln som tröstar oss direkt, som talar om grönskande ängar och stilla vatten.
Och så finns det berättelser som skaver, som kanske väcker fler frågor än svar.

Dagens predikan handlar om Job och det är verkligen inte någon enkel berättelse. Det finns få böcker i bibeln som så ingående skildrar människans inre kamp som Jobs bok.

Här möter vi en människa som förlorar allt, sina barn, sin hälsa, sin trygghet, sin värdighet. Men det är inte bara en berättelse om lidande. Det är också en berättelse om tvivel, ärlighet, och modet att tala sant inför Gud. Det kanske låter som en jobbig predikan men jag hoppas att jag kan förmedla ett hoppfullt budskap om en Gud som alltid finns med oss.

Jobs bok inleder den del av Gamla Testamentet som kallas för de poetiska böckerna. Den tillhör alltså samma kategori böcker som Psaltaren, Ordspråksboken , Höga Visan och Predikaren. Böcker som tyvärr med undantag för Psaltaren ytterst sällan används i predikningar.

Hur många av er har någon gång hört en predikan om Job?

Job bodde i landet Ur. Han var en människa som alltid gjorde det som var rätt, som höll sitt ord, hade total respekt för Gud och innerligt hatade allt ont. Sju söner och tre döttrar hade han. Och han var mycket rik, han hade 7000 får, 3000 kameler, 500 par oxar , 500 åsnor och en stor tjänarstab, han var den mäktigaste mannen i hela Österlandet.

Job 1:1-3

Job, presenteras som en from troshjälte som inte bara är rik på ägodelar utan också på livskvalite. Och Gud själv säger om honom, att på jorden finns ingen som är så god och hederlig, ingen som fruktar Gud och undviker det onda såsom Job.

Redan här bryts tanken att gott alltid belönas och ont alltid straffas. Det är som om Gud vill säga att livet följer inga enkla regler och människan kan inte reduceras till sina handlingar. Det meningslösa lidandet som Job kommer att drabbas av är inte något rättvist straff för något ogudaktigt leverne.

Gud och Satan som i Jobs bok kallas för anklagaren samtalar om den fromme mannen Job. Anklagaren ifrågasätter Jobs trohet och menar att Job bara är rättfärdig eftersom Gud skyddar och välsignar honom.

Tror du att Job håller på så där av sitt hjärtas godhet? Men du ger honom ju allt han önskar sig! Du skämmer bort honom som din ögonsten och ser till att varken han eller hans släkt eller hans egendom någonsin råkar ut för något. Du välsignar minsta sak han tar för sig, inget går honom emot. Vad tror du skulle hända om du kom och tog ifrån honom allt han har? Han skulle förbanna dig rätt upp i ansiktet, det är då ett som är säkert. Vi får väl se svarade Gud. Gör som du vill, du har fria händer med allt som tillhör honom, så länge det inte är honom själv du ger dig på.

Job 1:9-12

Gud tillåter alltså Anklagaren att pröva Job för att visa att hans tro är äkta och inte beroende av yttre välgång. Det väcker också tanken på om också våra liv ibland rymmer prövningar som testar vår tro och vårt förtroende för Gud.

I ett enda svep mister Job både sin stora egendom och sina älskade barn. Och så där frikyrkligt fromt säger Job att ”naken kom jag ur min moders liv. Herren gav och herren tog. Lovat vare herrens namn”. Men är det verkligen poängen med Jobs bok?

Och som om det inte vore nog drabbas även hans kropp. Gud hade nämligen gått med på att anklagaren fick attackera hans kropp så länge han inte hade ihjäl honom. Så hela hans kropp fylls med varbölder, och mitt i detta kommer nästa attack, hans egen fru uppmanar honom att förbanna Gud och få ett slut på det hela. Men Job, han är fortfarande from och säger;

Det goda i livet tar vi emot ifrån Gud, varför inte det onda? Inte en enda gång syndade Job, trots allt som drabbade honom. Inte en enda gång klagade han på Gud.

Job 2:10

Tre av hans vänner kommer för att trösta honom och gör det bästa de kan i början: de sitter tysta med honom i sju dagar. Men sedan börjar de tala, och försöker förklara det som inte går att förklara.

Job protesterar, klagar och tar strid mot Gud. I sin förtvivlan är han allt annat än from. Vännerna de försöker dämpa honom, uppmanar honom till tystnad och acceptans.

”Job, du måste ha gjort något fel. Gud straffar inte utan orsak.” Men deras försvar av Gud väcker bara ännu större vrede. Han blir argare och argare och talar till Gud direkt från hjärtat. Ett hjärta med djupa sår.

Det här är en helt annan Job än tros­hjälten vi möter i bokens inledning. Det är den här Job som är bokens verkliga huvudperson och det är honom dagens predikan handlar om. Här är några exempel på vad Job säger till Gud.

Vad är en människa att du gör så stor sak av henne och bryr dig så mycket om henne. Granskar henne varje morgon, prövar henne var dag och stund. När skall du vända blicken från mig, låta mig vara medan jag hämtar andan? Varför gör du mig till mål för dina angrepp, tröttar ut dig med att slå mig?

Job 7:17-20

Jag ropar till dig men du svarar inte, jag står här och du ser mig inte.

Job 30:20

Hur många är mina brott och synder? Vad har jag gjort? Låt mig veta mitt brott. Varför döljer du ditt ansikte och räknar mig som din fiende?

Job 13:23-24

Jag lägger inte band på mig, jag vill ge ord åt min smärta, klaga i min bittra förtvivlan

Job 7:11

Job är skoningslöst ärlig, han vägrar att låtsas att allt är okej. Jag upplever att Jobs bok ligger långt före sin tid. Modern psykologi menar ju att man inte kan förneka sina känslor och tro att de bara ska försvinna av sig själva, man måste våga släppa ut dem.

Job han visar tydligt hur viktigt det är att våga ge utlopp för sina känslor och sätta ord på dem. Han dolde dem varken för sig själv, sina vänner eller för Gud. Och om Gud nu har skapat oss med känslor, så tror jag att det är meningen att vi också ska använda dem!

Gud, han tål vår ärlighet, vi behöver inte komma till honom med putsade ord och väl polerade böner. Vi får komma med allt: vår sorg, vår ilska, vår bitterhet, vårt tvivel, vår frustration, våra frågor för han kan ta alltsammans.

Gud söker inte en perfekt tro hos oss, utan ett äkta och öppet hjärta. Han väntar på att vi ska tala med honom, ärligt och utan försköning. Frågan är om vi verkligen behöver vara rädda för att såra Gud när vi reagerar starkt på livets svårigheter. Enligt Jobs bok behöver vi inte det. Där blir det tydligt att man får säga precis vad som helst till Gud.

Och vad är egentligen det största hånet mot Gud, att vi håller masken och ärar honom med våra läppar, eller att vi, likt Job, vågar gå till rätta med honom? Eftersom Gud redan vet vad vi tänker, känner och tycker, är det ju mest uppriktigt av oss att också säga det till honom.

Jag tror att man som kristen kan leva med både tvivel och tillit på en och samma gång. Gud blir inte arg på Job för hans ifrågasättande. Job blir inte avvisad för sitt tvivel, tvärtom blir tvivlet en del av hans tro. Att tvivla på Gud innebär ju faktiskt att man tar Gud på allvar.

Kanske är det just detta som är trons hemlighet:
Inte att vi aldrig tvivlar, utan att vi vågar tvivla inför Gud. Att vi vågar ropa, gråta, ifrågasätta och ändå hålla fast vid hoppet att Gud bär oss.

Någon har sagt att ”tvivlet är inte motsatsen till tro. Tvivlet är trons andning.” Jag gillar det citatet för det beskriver att tvivel inte försvagar tron, utan är en naturlig och livsnödvändig del av den, precis som andningen är för kroppen.

Nu ska ni rikta blicken mot Jobs tre vännerna Elifas, Bildad och Sofar. När Job sitter i askan, sargad och förkrossad, kommer de till honom.

När de gick syn på honom trodde de inte sina ögon, det var knappt att han gick att känna igen. De klagade och grät, rev sönder sina kläder och hällde jord på huvudena för att visa sin sorg. Sedan satte de sig med honom på marken. I en hel vecka satt de där dag och natt utan att säga ett ord. De såg hur eländig han kände sig, hur förfärligt han led.

Job 2: 13-13

De gör först något väldigt vackert: de sitter tysta med honom i sju dagar. I den stunden visar de verkligen medkänsla. Men sedan kan man ju undra varför de river sönder kläder och häller jord på huvudet? Vad ska det vara bra för?

I den tidens kultur var tydligen dessa saker starka uttryck för sorg och förtvivlan. Att riva sönder sina kläder visade att något i livet hade gått sönder. Att hälla jord eller aska på huvudet var ett sätt att visa ödmjukhet inför Gud, att erkänna sin litenhet inför livets mysterium.
Det var som att säga: ”Jag förstår inte. Jag kan inte kontrollera detta. Jag är bara människa.”

I den gesten finns något djupt vackert en påminnelse om att verklig tröst inte börjar med ord, utan med delad smärta och närvaro. Men sedan börjar de tala. Och det som kunde blivit tröst, blir till börda. De försöker hjälpa honom att förstå varför allt detta har hänt.

Var och en av dem representerar olika sätt att tänka om Gud och lidandet. Elifas talar utifrån sina egna erfarenheter att lidande alltid har en orsak och att Gud skyddar den rättfärdige. Bildad han lutar sig mot traditionen och säger att Gud alltid är rättvis, att Job måste ha gjort något fel. Sofar tror att Jobs lidande beror på synd och att om Job bara erkänner och omvänder sig så kommer allt ordna sig igen.

De tre vännerna försöker förklara lidandet i stället för att dela det. De tror att de försvarar Gud, men i själva verket försvarar de sina egna föreställningar om hur Gud borde fungera.

Man kan frestas att döma de här tre männen för deras brist på lyhördhet, deras oförmåga att verkligen lyssna och känna med Job..

Vem av oss har inte någon gång känt smärtan av att inte bli förstådd? När vänner har kommit med ord istället för närvaro, med råd istället för tröst. Och kanske är det just där frågan vänder tillbaka till oss själva: Har vi alltid varit de lyssnande, empatiska medmänniskor vi önskar att andra skulle vara mot oss?

Vännernas Gud är kontrollerbar: en Gud som belönar de goda och straffar de onda. Men den verklige Gud som Job möter är större än deras system. Han låter sig inte fångas i formler.

När Gud till sist talar ur stormvinden, riktar han inte sin vrede mot Job utan mot vännerna och säger till Elifas:

Jag är trött på dig och dina två kumpaner. Jag har fått nog. Ni har inte talat sanning om mig som min tjänare Job.

Job 42:7

Gud behöver inte våra försvarstal, han söker våra hjärtan. Han vill hellre höra våra frågor än våra tomma förklaringar.

När människor lider, vill vi så gärna ge svar. Men kanske är det mest gudomliga vi kan göra att sitta kvar i tystnaden, att gråta med den som gråter, att be istället för att förklara. Och att försvara Gud kanske inte är att ha rätt, utan att att visa på Guds hjärta; barmhärtighet, närvaro och kärlek.

Själva livet rymmer många frågor, och när dess mörkare sidor visar vill man framförallt ha svar på den svåraste av dem alla: Varför? Varför just jag?

Job han ropar och ropar på Gud och när Gud till sist svarar i stormen, gör han det inte med en stilla röst, inte med en förklaring eller lösning på lidandets problem utan med frågor.

Varför krånglar du till det? Varför pratar du när du inte vet vad du talar om? Skärpning Job! Upp med dig! Sträck på dig! Jag har några frågor till dig och jag vill ha raka besked. Var var du när jag skapade jorden? Sjung ut, du som vet så mycket. Vem bestämde storleken? Det måste väl du veta? Vem stod för ritningar och måttangivelser? Hur gör man grunden till den och vem satte hörnstenen på plats, till morgonstjärnekörens ackompanjemang och änglarnas hurrarop? Vem tog kontroll över havet när det störtade ut som ett barn ur skötet? Det var jag, jag lindade in det i mjuka moln och stoppade om det för natten.

Job 38:2-9

Har du någonsin kallat fram morgonen, har du visat gryningen dess plats.

Job 38:12

Personligen tycker jag att det är jobbigt när människor försöker undvika ett svårt ämne och i stället byter samtalsämne. Men det är ju precis det Gud gör här. I stället för att besvara Jobs ”varför”-frågor tar Gud med honom tillbaka till skapelsens början och frågar ironiskt: Vart var du då?

Gud visar Job hela skapelsens mysterium: havet, stjärnorna, vilda djuren, livets mångfald.
Inte för att trycka ner Job, utan för att öppna hans blick. För att visa honom: Det finns en större verklighet än du kan se just nu. Kan verkligen rekommendera dig att läsa kapitel 38-41.

Vi människor tror ofta att livet skulle vara lättare att uthärda om vi bara förstod orsaken bakom det svåra. Men skulle det verkligen vara så? Kanske håller Gud oss i ovisshet just för att förklaringen ändå inte skulle hjälpa oss.

Gud låter oss kanske sväva i okunnighet, därför att varken Job, Einstein, du eller jag skulle förstå hans perspektiv från ovan.

Philip Yancey

Om Job hade lyssnat och gått med på det hans vänner sa, skulle man kunna tolka det så här: Alla motgångar vi möter ät Guds vilja eftersom han tillåter dem. Allt lidande har ett syfte eftersom Gud använder det för att fostra oss. Allt lidande är något vi förtjänar, därför finns det inget meningslöst lidande.

Jag vill bara väldigt tydlig. Jag håller inte med detta synsätt. Jag tror inte alls att det är så.

I Bibelns främsta bok om lidande finns inte ens en antydan om att själva lidandet har en mening. Ändå söker vi människor envist mening i det meningslösa. För att orka vidare försöker vi ofta övertyga oss själva och andra om att allt sker av en anledning. Men jag tror inte att svåra händelser har en mening i sig, men vi kan ge dem ett värde i efterhand. Tillsammans med Gud kan vi skapa mening ur meningslösheten.

Ta en stund och tänk på de svåra saker, de stormar av lidande, som genom åren dragit in i ditt liv. Vilken betydelse har dessa till synes meningslösa händelser fått för dig i efterhand?

Guds svar på Jobs ”varför?” är: Se på mig! Det får mig att tänka på Jan Johansens låt Se på mig, en text där Gud tycks tala:

När din väg är lång och du är trött, Men du måste ändå gå, och när skuggorna börjar växa och få liv. Och när natten skrämmer så, Är jag bredvid dig och jag följer varje steg du tar, och hos dig stannar jag kvar. Så se på mig, en hamn i stormen. Som en våg som fötts att bära dig. Ja, se på mig. I ljus och mörker, är jag där och aldrig lämnar jag dig. När du står en dag vid ett vägskäl i ditt liv. Som ett vilset litet barn
Är jag bredvid dig och jag följer varje steg du tar. Och hos dig stannar jag kvar.

Jag tror faktiskt att Job hade varit nöjd även om Gud bara läst högt ur telefonkatalogens gula sidor. Det spelade nog ingen större roll vad Gud sa, det viktiga var att Gud gav sig till känna.

Job, han får inte alla svar. Men han får något ännu större, ett möte. Mitt i sitt tvivel och klagande får han erfara Gud på ett nytt sätt.

Förut hade jag bara hört talas om dig,
men nu har jag sett dig med egna ögon.

Job 42:5

Om man uppriktigt vänder sig till Gud med sina frågor tror jag att man får ett slags svar. Kanske inte ett svar på sitt ”varför”, utan snarare en insikt, en känsla av Guds närvaro. En Gud som viskar: ”Jag är här, och jag lämnar dig aldrig.”

En central tanke i den kristna tron är att Gud delar människans lidande. Ditt lidande är hans, din smärta är hans, han känner den och han förstår.

Gud går rakt in i lidandet för att vara tillsammans med miljoner människor som inte får svar på lidandets problem, men som efter långfredagen har fått mod att ropa ut sin fråga till Gud, precis som Jesus gjorde det. Påståendet att Gud sänder lidande överskuggas i kristendomen av att Gud sände sin egen son in i människors lidande.

Per Arne Dahl

Bibelns författare förringar aldrig människans besvikelse, frustration eller lidande. Se bara på proportionerna i Jobs bok, mängder av kapitel av vånda följs av ett enda kapitel av återupprättelse. Ett ynka litet kapitel, men det ger oss ändå ett nyckelord: tillfälligt. Lidandet här på jorden är inte för evigt, för en dag ska Gud torka bort alla tårar, och det ska inte längre finnas någon död eller sorg eller gråt eller plåga.

Poängen i Jobs bok handlar kanske inte främst om lidandet. Syftet tycks inte vara att förklara meningen med det svåra eller var Gud finns när livet gör ont. Kanske handlar det i stället om tron. Var finns Job när det gör ont? Hur väljer han att reagera?

Mitt i sin kamp fortsätter Job att tala till Gud,  inte bara om Gud. Där ligger skillnaden mellan cynism och tro. Cynikern vänder Gud ryggen, medan den troende, även i sin vrede, sin frustration och sitt tvivel fortfarande ropar mot himlen.

Relationen mellan Gud och människan vilar på Guds stora barmhärtighet och kärlek och på människans tro, även när den vacklar. Precis som Job kan vi känna oss kluvna: han kallade Gud sin befriare, men såg honom samtidigt som sin plågare och motståndare.

När livet gör ont var finns du då? Till vem vänder du dig till när livets omständigheter drar undan mattan på dig? Jag hoppas att du, likt Job, vågar rikta din blick mot himlen och hålla fast vid tron på en Gud som aldrig släpper taget.

/ Urban